Stor polisinsats i Bjärred utanför Lund - 2018-01-09 (fyra döda)

Ja, vem vet. De kanske likaväl stötte på en hurtig Reimer och en klämkäck "doktor" som glatt berättade att om en viss tid är de friska.
Kör bara lite mer backträning och KBT.
Förresten så sitter det i skallen. Shame om you att du tänker så fel lilla barn.
Som kursen han varmt rekommenderar.
Ena stunden klappjakt på det han anser är humbug, i nästa andetag rätt ut i icke vetenskaplig behandling.

Han är med andra ord lika motsägelsefull som i boken. Ena stunden får inte barn ME diagnos, i nästa andetag...
Vilken paradox!

Ja, kan bara hålla med dig. Mats är fan på riktigt inte klok. Och självklart tar skrynkel-tanten med honom i sin förbannade bok i syfte att enbart överbevisa dr. Erik, för att han inte svarade som hon ville. Och självklart även för att ännu en gång driva sin felaktiga agenda - barnen var inte sjuka.
Hon hävdar att boken är till Mia o Agnes Minne, men samtidigt kränker hon barnen å det grövsta genom att ta ifrån dom rätten till sin sjukdom. Hon förminskar barnen, deras fruktansvärda sjukdom, och hon förminskar även alla andra som har drabbats. Fy fan.!

Det torde väl vara han som är "barnläkaren" som anmälde barnneurologen till IVO ihop med henne?

Han är inte normal på en fläck med sin hätska klappjakt och uppenbara dubbelmoral.
De passar ihop.

Absolut, jag talade mer i allmänna termer om vad som kan få somliga att hamna skevt i detta fall, alldeles oavsett vad man har varit med om. Det som mer handlar om en allmän oro/rädsla/trygghet kopplat till beroende och självbild. En oro för att världen eller kanske man själv inte riktigt är den som man trodde.

Sen har du ju såklart även det som har med ett komplicerat förhållande till sina tidiga vårdnadshavare att göra, kanske tom trauma. Ambivalensen till föräldrarna blir då stark och kan fungera kognitivt och känslomässigt omstörtande. Har man förkastat den ena, den andra eller båda föräldrarna, men frigörelsen inte är riktigt solid, kan behovet av att gottgöra de förkastade objektet via projektioner på senare föräldraimagon vara stark. Man kastas mellan att bara hata eller bara älska och gråzonerna och de mer nyanserade personporträtten - där gott och ont förenas och integreras - uteblir. Tänk Meleine Kleins onda och goda bröst. Resultatet av att inte ta sig vidare och bli en hel och frigjord människa blir att man fortsätter att leva i den primitiva paranoidschizoida positionen där ont och gott hålls isär genom vattentäta skott. Detta gäller särskilt när det hettar till, stressen tilltar och man möter saker som påminner om tidigare upplevelser.

Då är det inte längre verkligheten som man arbetar mot, utan manifestationer av de egna inre konflikterna. Eller som du beskriver det i just detta fall - ett psykologiskt spel där Moa och Agnes är långt ifrån huvudrollsinnehavare.

Önskan om att nedmontera slutsatser som via analys och kunskap är uppbyggd, kan vara stark hos somliga, om slutsatsen inte faller en på läppen . Då vill man gärna tro att varje ordval, stavelse eller harkling, kan kullkasta vedertagen fakta.

Som om det vore roligare att ha blodförgiftning och urinvägsinfektion än sepsis och cystopyelonephritis...

Det är väldigt värdefullt att du som har egna erfarenheter av sjukdomen kommer in här som en verklighetsförankrare lite då och då. Annars hade en del gissningar och villfarelser som dryftas här, kunnat bli till sanningar.

Ja du har förstås rätt i att de säkert har sökt och filtrerat som deprimerade gör.

Jag var mest ganska tagen av hur min bekant så öppet delade med sig av så otroligt mörka tankar. Det fick mig att undra om det är så att det är vanligare än jag förstått att diskussionen kommer upp (och nej, för de som blev kränkta, jag talar inte enbart om ME/CFS-drabbade här utan rent allmänt om människor i tunga livssituationer). Som någon skrev så är ju tonen om ME (i bland annat media) ofta otroligt dyster och alarmistisk, likaså ibland kring samhällets och skolans bemötande av barn med npf (det som var aktuellt i min bekants fall) och givetvis finns det även andra exempel.

Vad jag ville komma åt var snarare den subjektiva upplevelsen av vad som är livskvalitet, vad man anser vara outhärdligt och vad man anser vara uthärdligt och hur föräldarna kanske påverkades av yttre faktorer i tillägg till sina egna sårbarheter. Det är ändå viktigt att komma ihåg att otroligt många med svårt sjuka barn aldrig skulle komma på tanken att döda barnen (det har delats ett antal reportage här i tråden till exempel). I min bekants fall till exempel så är inget av hennes barn på något sätt döende eller har ont eller lider men däremot är det krävande för föräldrarna att de inte lyckats hitta en fungerande lösning på barnens skolgång. Vad gäller Moa och Agnes hade de efter vad som framkommit besvärande fysiologiska symtom, men det var långt ifrån en objektivt hopplös situation, vilket tyvärr andra barnsjukdomar kan innebära (och inte ens då mördar normala föräldrar sina barn).

Kanske handlar det mycket om hur man föreställer sig deras "frame of mind" innan morden? För att överdriva (kanske kraftigt) kan jag fortfarande slås av hur det finns tendenser att beskriva en kärleksfull och stark pappa som älskar barn och fru omåttligt och vänder sig ut och in för deras skull men, av trötthet och förtvivlan tappar all motståndskraft mot fruns nötande depressiva vädjan om att alla måste dö. Kanske var det så, vad vet jag, men jag föreställer mig snarare ett hem med två vuxna som blir mer och mer frustrerade över att livet är tufft, som i sina mörkaste stunder känner motvilja mot sina egna barn, som fräts av ångest och inte är så himla fina och starka för vilken deprimerad människa är det? Deprimerade människor är, i min erfarenhet, stundom bittra och självupptagna och tänker hemska saker (man är ju trots allt "sjuk i huvudet" och inte sig själv).

Av någon anledning har ju O och H aldrig kommit till acceptans utan de har kämpat emot och sedan slutat kämpa överhuvudtaget. Jag är intresserad av hur den processen har gått till, varför de aldrig kom till acceptans, om det var deras personligheter eller om de hade dåligt stöd eller inget stöd alls kanske?

Eller mindre allvarligt och seriöst angående förstnämnda om det skrivs via mer begriplig svenska.
Orka...

Jag tyckte det var ganska skrämmande att läsa det du skrev. Men jag antar bara att man kan tänka/känner det ena eller andra, men att nästan ingen handlar därefter - när sådana tankar kommer upp. I alla fall inte när det gäller sina egna barns liv.

Men polisens uttalande om hårt pressade föräldrar kan eventuellt skapa en identifikation som inte hade skapats om man hade sagt att man kan gå utifrån att föräldrarna var psykisk sjuka eller psykisk störda (även om ingen satt en diagnos). Men om det nu inte fanns någon indikation för någon sjukdom hos föräldrarna. Vad hade man kallat det då - att man över lång tid planera att döda sina barn istället för att se till att man får hjälp eller om det inte fungerar att be om att bli inlagd - innan man utför dådet.

Acceptans för situationen eller hopp på bättring verkar inte har funnits på kartan.

Hoppas verkligen att din bekant får rätt stöd - i tid.

Nu hör jag till de som inte är värst förstående - även om jag kan förstå eller iaf ana vägen fram.
För mig är det ingen förmildrande omständighet, hur förbisedda och utmattade de än var.
Empati kan bli absurt.

Jag har heller ingen förståelse för aktiv dödshjälp, men kan begripa varför O ströp henne om självmordsförsöket ballade ur.
För övrigt vore de lika inför lagen (påföljdsfrågan)om de överlevt då de mördat två värnlösa barn.

De är väldigt överens (pakt) och jag ser det mer som två halva personer blir en abnorm hel. De är troligen emotionellt halta, dåliga copingstrategier och blir varandras styrka och helvete på en och samma gång.

Det blir värre och värre via depression och isolering. Sistnämnda är f.ö ett starkt varningstecken som folk bör bli mer varse om.

Vissa deprimerande är bittra vill jag snarare påstå. Det beror helt på grundpersonlighet.

Andra är förtvivlade, känner skam och projicerar inte på omgivningen och är avundsjuka på andras välmående. Eller är melankoliska och ser surt på varje dag då de slår upp ögonen.
Det finns grader i helvetet och det beror nog på vad personen bär på för egenskaper innan mörkret sänker sig.

Deprimerande är självupptagna så sett att de ältar problem som kretsar kring dem själva och förmår inte så mycket annat. Ett extremt energikrävande tillstånd.
Alla tänker heller inte hemska saker. De ser helt enkelt ingen lösning på problemen, kopplat till ältande, ett evigt ekorrhjul.
Däremot är det väl granne med katastroftankar.

Jag vill betona individer. Att kriser ser olika ut, att folk är olika personligheter och har likaväl olika reaktionsmönster på samma sätt som copingstrategier.
.
Tror det ligger en hel del i detta som en delkomponent, kopplat till deras personlighet.
Agerar intensivt (som vilken förälder som helst), men bränner ljuset i bägge ändar och en krisbearbetningsprocess går fel (stegen fram till acceptans). Det är som om musten och hoppet går ur dem.

Hur som haver håller jag med. Jag gillar inte att förståelsen skenar bort till yttre änden.
Det är röd flagga.

Jag funderade även kring den där kabelvindan han släpat in, om de tänkt sig suicidera båda två via intoxikation och hamnat i katastrofläge.
Att folk har okunskap om det de kastar i sig är väldigt vanligt. Oavsett om de kan googla och är akademiker - och misslyckad intoxikation är inte alltid "bara" nåt rop på hjälp. Det ses via andra omständigheter och hur de sen beter sig och resonerar. Det ska tas på allvar och risken ökar för ett "lyckat".

Jag kom delvis bort från ditt ämne, haha.

Egentligen tror jag du fångade pudelns kärna med ett centralt begrepp:
Frigörelse.

Frigörelseprocessen. Har. Inte. Fungerat. Korrekt.

Lite som att vara fortsatt barn i en vuxen kropp. Fast med permanenta skador som visar sig på ett mindre oskuldsfullt sätt än hos just barn.
Vid triggers.

Ja jag tror du kan ha helt rätt i att de inte riktigt hade läst på om självmord via läkemedel... Jag förmodar att polisen var noga med att påpeka detaljer kring sista kommunikation osv för att man skall förstå att inte någon låg död i huset mycket längre än de andra... Annars hade jag nästan misstänkt att Hannas överdos kom innan allt annat. Att de testade på henne först men det fungerade inte så de fick tänka om hela planen. Men troligen var det inte så utan de dödade de barnen först.

Det är för övrigt något brådskande över alltihop på slutet som rimmar illa med deras påstående om lång planering... Lång fundering skulle jag snarare gissa.

(Håller med dig ang depression för övrigt, ville nog mest göra poängen att deprimerade är sjuka och kan vara rätt vilse i sitt eget mörker och att det liksom inte är en kritik mot deras egentliga person om man påpekar att H och O kanske också på grund av detta ibland hade mindre fina tankar och känslor, också. Typ älskar barnen - oroar sig sjukligt - blir utmattad och lättretlig av oro - tänker den förbjudna tanken att det vore lättare om barnen hade en sjukdom man dog av åtminstone...)