Sollentuna: mordet på Peter Plax (2019-08-02)

Alla kan lära sig vad som är rätt och fel. Alla kan lära ett barn vad som menas med empati och hur man bör tänka och agera efter det. Problemet är att hur duktig man än är som förälder så har vissa barn eller tonåringar mycket lättare att välja att göra fel. Vissa saknar empati, känner ingen ånger och förstår inte det här med konsekvenser. Det är helt enkelt lättare för vissa att begå mord fast de fått lära sig tidigt vad som är rätt och fel.

Det är en missuppfattning att en individ "väljer att göra fel" och det antyder att individer som gör felaktiga eller tvivelaktiga val är fullt medvetna om det men trots allt står fast vid sitt val och fullföljer mot bättre vetande. Missuppfattningen i sig tyder på konceptuellt dålig förståelse för vilka processer som involveras när vi gör ett val i praktiken.

Ett felaktigt val tyder på avsaknad av det som förutsätts för att ett mer fördelaktigt val eller det bästa alternativet ens ska finnas som hypotetiskt eller imaginärt alternativ. Det behöver alltså inte vara bristande sunt förnuft, det kan vara mer basalt än så dvs avsaknad av möjligheten att föreställa sig andra alternativ eller andra val än det som hjärnan producerar för stunden eller tvångsmässigt producerar under en längre period.

Intressant att notera i anknytning till detta ämne är även att PP var mycket angelägen om att skaffa en praktikplats åt JL via sin egen far. Det talar för att PP känner något sorts ansvarstagande i förhållande till JL. Kanske förstår PP att JL skulle få det svårt att skaffa en praktikplats på egen hand.

Det är en missuppfattning att en individ "väljer att göra fel" och det antyder att individer som gör felaktiga eller tvivelaktiga val är fullt medvetna om det men trots allt står fast vid sitt val och fullföljer mot bättre vetande. Missuppfattningen i sig tyder på konceptuellt dålig förståelse för vilka processer som involveras när vi gör ett val i praktiken.

Ett felaktigt val tyder på avsaknad av det som förutsätts för att ett mer fördelaktigt val eller det bästa alternativet ens ska finnas som hypotetiskt eller imaginärt alternativ. Det behöver alltså inte vara bristande sunt förnuft, det kan vara mer basalt än så dvs avsaknad av möjligheten att föreställa sig andra alternativ eller andra val än det som hjärnan producerar för stunden eller tvångsmässigt producerar under en längre period.

Betyder det att de som väljer fel inte kan rå för det?

Ärligt talat så skiter jag i rubriceringen - Jack borde aldrig någonsin få komma ut. Jag gråter över en begåvad kille som inte fick en chans, en ung grabb med framtidsplaner som aldrig kommer att förverkligas, en kille som hade så stor tillit till sin kompis att han lade sig på mage och vände bort blicken enbart för att hans kompis bad honom om det. En ung fin grabb dog, enbart för att hans vän var nyfiken på hur det var att mörda någon, och möjligen nyfiken på hur det var att sitta i fängelse. I fängelse hamnar han inte, och tydligen var det ganska otäckt att döda någon. Jag vill slå på något. Hårt.

Det kan man säga när det gäller den här mördaren. Jag tänkte mer på andra som inte lider av någon allvarlig psykisk störning. Psykopater till exempel, har mycket lättare att välja att göra fel då de inte känner ånger eller bryr sig särskilt mycket om några konsekvenser. Vi någorlunda normala drar oss för att skada andra då vi känner empati, får dåligt samvete och är oftast rädda för dåliga konsekvenser.

Antagligen har hela proppskåpet bränt i skallen på honom..
luktar nog bränd plast förfarande i hans öron.

Att en diagnos underlättar för en enskild individ är inte likställt med att korrekt diagnos är ställd, inte heller säger det något om neuropsykologin som vetenskap. Beroende på samhällets förhållningssätt till en neuropsykiatrisk diagnos (som alltid kommer innebära en kategorisering, förenkling av mänskligt beteende) kommer diagnosen påverka individen för resen av livet och bör därför vara helt valfri.

Kan diagnosen leda fram till att individens förståelse för sig själv och förhållningssätt till omvärlden förbättras är det fördelaktigt för individen, men fortfarande svårt för att inte säga helt omöjligt att objektivt säga en diagnos är till fördel för individen på alla vis. Man skulle förenklat kunna säga att den neuropsykiatriska diagnosen i sig enbart är ett trubbigt hjälpmedel för att ge individen självinsikt och omgivningen mer förståelse.

Föräldrarnas roll när det gäller betydelsen som uppforstran har i det som leder fram till att JL begår ett mord är oerhört knepigt att spekulera i, men den faktorn bör snarare komma på 3:e, eventuellt 4:e plats eller kanske ännu längre ned i listan. Ser vi dock till det genetiska arv från våra biologiska föräldrar så måste betydelsen absolut placeras högst upp på listan över betydelsefulla faktorer. Någonstans i topplaceringarna kommer hur din hjärna anatomiskt, fysiologiskt är konfigurerad - dess arkitektur och i andra hand kommer dess plasticitet, hjärnans förmåga att anpassa sig till sin omgivning efter interaktioner med den.

När vi ser på det så är det alltså fullt möjligt att JL utvecklas till en mördare oavsett uppfostran. Det synsättet resulterar även i att JL delvis är ansvarsfri personligen, dvs JL kan mycket väl vara ett offer för sin egen dysfunktionella hjärna som tar honom in på banor han själv inte kan styra över.

På samma sätt som du vi idag ser på isbad, lobotomering och andra primitiva behandlingar i psykvårdens infantila stadie, kommer vi sannolikt om 50 år titta tillbaka på dagens primitiva medicinering och trubbiga tvångsåtgärder och se på det som övergrepp.