Citat:
Det beror förstås på vad man menar med lågkonjunktur. En relativt lätt inbromsning som med största sannolikhet vänder uppåt inom något decennium kan förstås vara något att slå mynt av om man är lyckligt lottad. Men en riktig lågkonjunktur, där det ens är är svårt att urskilja när det vänder uppåt, kombinerat med att bidragsförsörjningen tunnas ut och detta leder till att fler tvingas att försörja sig på egendomsbrott, kombinerat med en försvagad polismakt är någonting annat.
En möjlig vändning 50 år bort, där man får vänta i våldsamt kaos, är inte något jag skulle stoppa in pengar i. En lågkonjunktur är ju att beskriva som en situation där det inte går att frambringa resurser för att investera i framtiden, mycket på grund av försvagad tilltro.
En möjlig vändning 50 år bort, där man får vänta i våldsamt kaos, är inte något jag skulle stoppa in pengar i. En lågkonjunktur är ju att beskriva som en situation där det inte går att frambringa resurser för att investera i framtiden, mycket på grund av försvagad tilltro.
Du pratar om en DEPRESSION snarare än lågkonjunktur.
Depression är vi nog inte nära alls. Att en resession skulle vara negativ vet jag inte. Tillväxten är ändlig. Förr eller senare går det nedåt.
Man försöker låta inflationen hålla löner, matvarupriser (KPI) samt hyror i schack men de åtgärderna är tröga processer och står ej emot snabba kraftiga svängningar.
Skillnaden mot förr är huspriserna kontra ränteläget. Idag betalar du kanske lika mycket för ett hur på 5-6 millar på -0,5% styrränta jämfört med 14-15% i ränta på ett hus på 4-500.000 som man gjorde på 80-talet innan krisen på 90-talet.
Dock hade riksbanken stora räntemarginaler att röra sig med. Det har man inte idag. Idag kan 1 endaste liten procent stjälpa tusentals hushåll. Och 1% lär knappast räcka för att kämpa ner inflation eller attacker på valutan.
Att stå skuldfri i en skuldsatt värld under trycket från höga räntor är ett ess inte att underskatta.