Svenska författare med nazisympatier

Den [Heidenstams politiska utveckling] började, som Gedin visar, i något som mest liknar radikalism. Men en radikalism som kom i otakt med utvecklingen och inte riktigt förstod sig på den. Aristokraten såg sig gärna i ett slags folkets diktartjänst men hängde så att säga inte med när detta folk började formera sig politiskt för att förvandla det gamla oscarianska samhället till en modern demokrati. Utan att han insåg blev Heidenstam omöjlig hos vänstern men stjärna hos högern; detta skildrar Gedin alldeles utmärkt, insiktsfullt och klargörande.
Högerstämpeln kompletterades med den romantiska nationalismen. Den var önskad och naturlig för Heidenstam men drog honom så att säga allt längre åt höger, även om det inte var hens mening. Han gick vilse i sin egen tid utan att inse det.
Hur vilse han gick om nationalismen förstärktes till nationalsocialism är möjligen en gåta. Per Gedin löser den genom att vifta bort den. I vad mån Heidenstam kan förefalla sympatisera med nazismen förklarar Gedin det antingen med att ont förtal eller med att den senile Heidenstam inget förstod. Inte ens när han tog emot Hitlers ställföreträdare Rudolf Hess; det gjorde för övrigt också prinsparet Gustav Adolf och Sibylla, påpekar Gedin, en närmast pinsam ursäkt i så fall.

Gripenberg stack inte under stol med sitt förakt för den parlamentariska demokratin och det Finland som hade uppstått efter inbördeskriget. Politiskt tillhörde han den auktoritära höger som helst hade velat vrida klockan tillbaka till den tid då de lägre klasserna visste sin plats i samhället; fascismen och nazismen betraktades av denna åsiktsriktning som alltför plebejisk. Han anslöt sig till Lapporörelsen och deltog sommaren 1930 såväl i förberedelserna för bondemarschen som i själva marschen. Efter detta deltog han endast sällan offentligen i politisk verksamhet.


I essäsamlingen Skott i överkant (1934) och epistolära Utan örnar (1935) kom Tigerstedt att utveckla en kultursyn baserad på ödestro med spenglerianska influenser, rationellt förnuft och stramt disciplinerad form. Stark beundran för auktoritära rörelser som fascism och nazism skymtar bakom hans martialiska patriotism. Under den ofta arkaiserande högstämda retoriska stilen finner man en stark underström av romantik, drömmeri och orosfylld anspänning.

---
Han arbetade bland annat som propagandist i Stockholm, och senare i finska underrättelsetjänstens regi. Hans många tyska kontakter gjorde honom senare omöjlig i Sverige. Ofta senare beskylld för att ha varit nazist måste det fastslås att han värjde sig för en politisk rörelse som han såg som i grunden plebejisk. Rasistiska tankar var honom helt främmande – kosmopolit som han var till släkt och kynne. Däremot hyste han tveklöst starka sympatier för den italienska fascismen.