Citat:
Ursprungligen postat av
Frank-Jesus
Visst är det så, extremer är per definition få till antalet. Problemet är väl just att människor som har svårt att acceptera sin belägenhet tenderar att dras ut mot periferierna för att hitta "lösningen" på sina problem, där den traditionella vården inte anses tillräcklig. För dessa kan ovetenskaplig pace, LP-humbug, B12-injektioner och undergångsprofetior påverka negativt, liksom ett uppskruvat aggressivt och raljant tonläge kan vara destruktivt och demoraliserande.
Stryker under och halvfetar en viktig passage i ditt inlägg. Läs detta och ta sedan fram en spegel. Studera och säg: "Jag är manipulativ. Jag skall aldrig skada mina "patienter" eller andra. Det jag skrev skall jag leva efter." Läs tio gånger. Börja om din medverkan i sociala forum och i verkliga livet.
Så, nu har du fått din dos av dagens uppmärksamhet.
LP är möjligen humbug om man tar hutlöst betalt, tycker inte att det var särskilt förtroendeingivande presenterat. Däremot är humbug i den formen betydligt bättre än att acceptera livslång, obehandingsbar sjukdom som man ska vila sig frisk från nedsänkt i mörker, med dygnslång vila samt pulsklocka för de dagar där en dusch kan tas. (Och frisk, det tror ME-lobbyn inte att man kan bli!

) Vad är frisk, vad är sjuk för övrigt? Dessa begrepp missbrukas av lobbyn. Att kunna hantera ett vardagsliv är bättre att använda som begrepp än "frisk/sjuk" här.
Att ME härstammar från utmattningstillstånd är högst troligt samt att det även kan utlösas av fysisk överbelastning av alla slag. Vila och aktiviteter i lagom dos är vägen framåt, inte tunga receptblock där patienten görs till patient på livstid. Trötthet är inte farligt, inte heller utmattning så länge som hjärnan är oskadd. En hjärna behöver intryck, annars dör den, blir dement i förtid och annat otäckt.
Familjen i Bjärred var livrädd av någon anledning, en eller två vuxna. Inbillad empati är ett signum för narcissister och den uttrycks särskilt tydligt av en oförmåga att lyssna, där egot står i vägen. Just det där egot som narcissister har så vansinnigt svårt att acceptera att andra också äger, i
normal omfattning.
Tror att sk. vårdande kan ha fallenhet för narcissism då deras överlägsna kunskaper ofta appliceras på alla som om de vore typfall. Alla är unika, men behandlingen är densamma: Kroppen är faktiskt det närmaste man kan komma en maskin. Den behöver lika stor omvårdnad som huvudet. Där misstar alla överambitiösa sig. Det kan leda till ME. Hos en själv, hos barnen, hos makar och makor. Det var en bit i Bjärredfamiljens utförslöpa kan tänkas. Brist på sömn är det första tecknet och det som kan filtrera bort alla försvarsmekanismer. Den som sitter och googlar på symptom nattetid, eller dygnet runt, kan hamna där.
Med tanke på ME-gruppernas vilja att "självforska" tror jag att många inte kan upprätthålla normalt liv. Att acceptera "livslång sjukdom" utan bevis på vad den bottnar i är så skadligt att det borde vara straffbart att ens diskutera i de termerna, eller försöka överföra det på "patienter/medmänniskor".
Ja, att acceptera smärta och fysiskt lidande kan vara ett bra sätt framåt. Nej, en sjukdom utan fysiska bevis kan alltid behandlas utifrån vad som är bra för en mänsklig kropp och själ. Att ME-lobbyn valt motsatt väg tyder på narcissistiskt martyrskap någonstans i vindlingarna runt att demonstrera "jag är inte hörd, ingen lyssnar på mig".
St*n H*lmfrid verkar vara en mycket stark debattör, fysiker, dyker upp överallt. Den personen hade kanske kontakt med H*nkow. Två akademiker, i denna slutna ME-grupp där många tagit sig för att bli självmordsnära med stöd av anhöriga. Det har bildats en
subkultur som snarast behöver upprensning. Demagoger, domedagstyper flockas där. I Sverige har sex personer dött i kölvattnet av detta, om inte fler. Alla märks inte i media. Den här typen av trådar kan vara skadlig för en ME-drabbad om de inte respekteras för sina symptom, men även om de får höra att de är dömda för evigt och ska ligga i tyst rum för att bli bra. Klart man lägger sig platt om det inte finns bättre alternativ. Vem står för dem? Specialistkliniker som inte är tillgängliga för alla? Primärvården som pausar ordentligt sedan friköpsreformerna?
Det handlar om tiotusenstals liv som går till spillo, med hundratusentals anhöriga därute. Så stort är det. Att fyra dog är inte en perifer händelse. Det är ett tecken på att något måste göras åt den subkultur de hamnade i. Om det var så. Jag misstänker det.
När det gäller Os aktuella situation såg vid morden såg det ut så här utåt sett:
- Båda barnen hemma från skolan (skolan bekräftade att barnen inte kunde gå i skolan)
- Vården bekräftade att barnen var sjuka/hade symptom (livslångt?)
- Arbetsgivaren ville att han skulle gå ned i arbetstid, samt accepterade distansjobb på heltid (?) som arbetsform (arbetsgivaren bekräftade att O inte kunde arbeta som vanligt)
- O lämnade inte in sin deklaration (han visade på att han inte tänkte fullfölja sitt liv utan anmärkning/struntade i livet redan i
april).
Under sommaren lyckades han övertyga både frun om att det var kört för familjen samt skola och sjukvård som bekräftade hans farhågor. Allt kretsade kring vad O själv uppfattade och tyckte.
Ingen ifrågasatte.
Sund empati är att ifrågasätta tankesätt, utan att såra. Genomtänkta kommentarer. Ägde någon i Os omgivning den förmågan?
Det är ett problem att ME-lobbyn, patientföreningen och anhängare, bekräftar varandras inbillade hjälplöshet och utanförskap. Det är inte sunt.
Ovanpå alltsammans kommer säkert ett och annat empatistört brev från skola och myndigheter, där man inte förmår uttrycka sig på ett sätt som uppfattas som empatiskt. Kalla avslag kanske?
Vill verkligen veta vilka brev familjen fick och vad de skickade iväg. Vilka behandling erbjöds de, vad nekade de? Hände något eller inget?