Jag brukar göra det du själv skrev att vi inte skulle göra, dvs att jag bojkottar tramsiga domedagsteorier. Men det går ganska fort. De senaste 5 åren har vi gått från att ha en population som består av 18% personer "av utländsk härkomst" (dvs upp till och med andra generationens invandrare) till dagns ca 25%. Som du säger; det inhemska barnafödandet är lågt i och med kvinnors karriärmässiga val - ett val som inte är lika vanligt inom invandrargrupper.
Samtidigt krackelerar välfärden. Bara de senaste 4 månaderna har siffrorna för vårdgarantin (dvs att du ska få vård inom 90 dagar efter det att remiss skrivits) försämrats rejält! För 4 månader sedan fick 27% vänta längre än 90 dagar - när jag idag tittar på samma siffra (https://www.vantetider.se/) ligger den på 32% som får vänta längre. Och vi får inte se hur länge de får vänta. Min flickvän jobbar på ett stort sjukhus i Stockholms-regionen. Hon har bl.a. ansvar för canceravdelningar. Hon talar om exempel på väntetider på över 5 år i vissa fall. Jag själv var med om ett fall (i samband med en djup depression då jag fick köa för KBT) där jag fick köa i 13 månader för att sedan höra att jag inte var tillräckligt självmordsbenägen för att motta vården i fråga.
Samtidigt ökar antalet utanförskapsområden, polisen hamnar mer och mer efter i att lösa allvarliga brott, de har problem med att stå emot gängvåldet o.s.v. Det trollas konstant från politiker med siffror rörande arbetslöshet, sysselsättningsgrad (där sättet man mäter på är ett SKÄMT; man ses som "sysselsatt" om man, veckan då mätningen görs, arbetat minst en timme - man räknas också som sysselsatt om man varit på semester, varit sjukskriven, tillfälligt frånvarande av annan orsak, om man studerat eller haft praktik/tjänst/utbildning via Arbetsförmedlingen) o.s.v. Den som hittar på flest låtsasjobb får alltså siffrorna att se fina ut när verkligheten potentiellt är en annan. Vi har t.ex. ett bidragsberoende hos invandrargrupper på över 50% (https://www.youtube.com/watch?v=CVrGn22fKu4).
Som sagt; Det går snabbt.
Samtidigt krackelerar välfärden. Bara de senaste 4 månaderna har siffrorna för vårdgarantin (dvs att du ska få vård inom 90 dagar efter det att remiss skrivits) försämrats rejält! För 4 månader sedan fick 27% vänta längre än 90 dagar - när jag idag tittar på samma siffra (https://www.vantetider.se/) ligger den på 32% som får vänta längre. Och vi får inte se hur länge de får vänta. Min flickvän jobbar på ett stort sjukhus i Stockholms-regionen. Hon har bl.a. ansvar för canceravdelningar. Hon talar om exempel på väntetider på över 5 år i vissa fall. Jag själv var med om ett fall (i samband med en djup depression då jag fick köa för KBT) där jag fick köa i 13 månader för att sedan höra att jag inte var tillräckligt självmordsbenägen för att motta vården i fråga.
Samtidigt ökar antalet utanförskapsområden, polisen hamnar mer och mer efter i att lösa allvarliga brott, de har problem med att stå emot gängvåldet o.s.v. Det trollas konstant från politiker med siffror rörande arbetslöshet, sysselsättningsgrad (där sättet man mäter på är ett SKÄMT; man ses som "sysselsatt" om man, veckan då mätningen görs, arbetat minst en timme - man räknas också som sysselsatt om man varit på semester, varit sjukskriven, tillfälligt frånvarande av annan orsak, om man studerat eller haft praktik/tjänst/utbildning via Arbetsförmedlingen) o.s.v. Den som hittar på flest låtsasjobb får alltså siffrorna att se fina ut när verkligheten potentiellt är en annan. Vi har t.ex. ett bidragsberoende hos invandrargrupper på över 50% (https://www.youtube.com/watch?v=CVrGn22fKu4).
Som sagt; Det går snabbt.

