Citat:
Ursprungligen postat av
N.Armstark
Man skulle nästan kunna tro att föräldrarna tyckte mer synd om barnen än om sig själv, om det inte vore för att Fallskarmsjagare och Rappytt var så tydliga med att det måste varit tvärtom. Det spelar iofs mindre roll eftersom man inte ska ta livet av sig själv och sina barn i alla fall. Det finns alltid ett liv i egentlig mening att leva, man får försöka definiera om sina krav helt enkelt. Det är så nästan hela mänskligheten får göra eftersom dom allra flesta faktiskt inte lever sin dröm. Mer än stundtals i alla fall.
Har du inte förstått? De kände inget, en eller båda. Typexempel på narcissism. Längst inne i medvetandet sitter en rädd liten unge som skadar dem de borde älska. Det kan vara med kontroll, hån, negligering, överkrav.
Om de känt något hade de inte mördat. Med "känna" menas inte "tycka om" eller starkare. Med "känna" menas att överhuvudtaget
känna. Det är möjligt att när de, en eller två, mördade sina barn kom lite närmare sina känslor. Det var kanske förvånande för dem, men så snabbt sker inte någon läkning. De dog lika kalla som de levt. De ansåg antagligen inte att de mördade utan bara utförde en nödvändigt och praktisk aktion. Tråkigt, men inte så tråkigt. Vad de utsatte anhöriga för i form av psykiskt lidande i resten av deras liv var inte heller något som fick dem att avstå. De var helt fokuserade på vad de tyckte var ett liv, eller vad de trodde, uppfattade sig hantera/vilja hantera.
Oskar spelade sin roll väl, den där omtänksamma ängeln. Innerst inne led han av att inte känna alls. Det kan ju få vem som helst att inte orka leva, om det uppstår motstånd på livsrälsen. Man behöver sina känslor för att kunna hitta små ljus om det är mörkt. Har man svårt att känna blir det snabbt mycket, mycket mörkt. Det kan för all del också göra att man inte alls bryr sig, men dessa två verkade ju bry sig en del... om de efterlevande syskonen. Föräldrarna gjordes arvslösa, mot all kutym. Jag tror ändå att detta kändes för båda föräldraparen. De fråntogs sin eventuella makt i släkten. Kanske var det avsiktligt.
Jag tror att föräldrarnas psykiska beskaffenhet/brister präglade barnen så svårt att de blev sjuka/trötta. En eller två.