Citat:
Ursprungligen postat av
Reimer
Något sådant måste det ha varit som skickade dem över kanten, svartsyn och hopplöshet parat med ett sällsamt band mellan de två föräldrarna möjliggjorde allt.
Men jag undrar fortfarande vad för bemötande de fick av sjukvården, något skickade dem på resan till helvetet och i sjukvårdens bemötande finns nog en av förklaringarna, resten får man leta efter hos föräldrarna.
När? Angnes får diagnos 2015.
Att ME sjuka har en kamp innan de diagnostiserats är känt. Gäller detta barn lika frekvent eller har man en tendens att ta sjuka barn på mer allvar? En öppen fråga.
Det som skulle kunna vara tidskrävande är remiss till specialklinik.
Agnes får diagnos 2015, varav det finns behandlingsplaner enligt PT.
Vad behöver de hjälp med relaterat till ME? Jag är nyfiken på vad vården handlar om mer specat FÖR ATT jag avskyr upprepade mantra.
För att jag inte begriper vad som efterfrågas.
För övrigt är det uppenbart att de själva borde sökt hjälp om nu "allt fokus" gått på barnen.
Till Tyskland, Agnes utmattad snarare.
Jag ställer mig frågande till vad föräldrarna sysslade med. Att de inte är tappade på fronten att ordna och upprätthålla kontakter ser man via skolan.
Pappan och skolsköterskan informerar klasskamrater om sitt barns förändringar/tillstånd.
Citat:
då tycker ju jag att sjukvården borde ha gett dem något slags hopp, men uppenbarligen så fick de inget sådant.
Vad vet du om det - eller om bristen på acceptans ligger hos de uppenbart hönsiga föräldrarna?