Stor polisinsats i Bjärred utanför Lund - 2018-01-09 (fyra döda)

Om någon dör av en operation och man talar om att dödsfallet skedde på grund av ett helt osannolikt världsunikt förhållande, skulle nog både jag och alla andra personer vilja veta mer.
Det är en skyldighet att dela med sig av nya upptäckter, fynd och det absolut osannolika som hittas, till andra.
Det är så vi lär oss, det är så kunskapen sprids och vetenskapen går framåt.

Att sekretessbelägga något för att skydda döda individer kommer aldrig lära oss vad som hände, lära oss känna igen symptom eller förhindra att det händer igen.

Om vi hade mörkat HIV-smittans smittovägar, neurosedyn som togs som sömntabletter av gravida eller att rökare oftare fick lungcancer - för att man ville skydda dessa personer efter deras död och därför vägrade att lämna ut att de hade haft homosexuellt sex, haft sömnsvårigheter eller rökt - hade vi inte lärt oss ett smack!

Bjärredsfallet är ett haveri för samhället. En utplånad hel familj. Det behövs en haveriutredning som klarlägger vad som egentligen hände och vad vi kan göra för att stoppa framöver. Jag tror inte att polisutredningen varit det minsta inriktad på detta, tvärtom.

Ja, i hög grad. - Kanske bättre om man tacklat det hela som en bristsjukdom:

Biomarkör till svartsynen funnen:
https://www.facebook.com/DressForMEchallenge/videos/375891639632049/

…och det rör sig om Big – (very big) - momsbefriad – business:

Hjälplös som 14 åring? Vad lever du i för parallellt universum?

Det görs många haveriutredningar inom sjukvården. Kallas ibland också just så.

Ja ett intressant patientfall refereras bland kollegorna, görs vanligen varje vecka, ibland oftare. Fallbeskrivning publiceras på nätet och i ansedda såväl som mindre ansedda tidskrifter, ofta tar journalister upp detta i andra tidskrifter. Patienten nämns inte vid namn - precis som i FUP här - men insatta personer känner naturligtvis igen ett fall som återges.

Du och jag hade ju alldeles nyligen i diskussion där du påstod att jag ljög (ja du skev så ordagrant) för att jag helt korrekt redogjorde för att tre personer nyligen helt botats från HIV-smitta, bl a genom benmärgstransplantation.
Tycker du att det hade varit rimligt att hemlighålla den uppgiften? För att skydda de tidigare HIV-smittade eller deras anhöriga?

I det här fallet finns det faktisk inte någon levande inblandad person som kan lida men av att de basala uppgifterna lämnas ut. Anhöriga är varken nämnda vid namn, utpekade eller har något med händelsen i Bjärred att göra.
Väldigt många personer, såväl privata som i samhällets offentliga verksamheter kan lära något av det som hände i Bjärred. Det är en fullkomligt bortkastad möjlighet till kunskap att arkivera och sekretessbelägga en dylik händelse.

Vi har faktiskt "tur" som fått lite nyfikenhet stillad. Hade familjen hittats döda utan minsta spår överhuvudtaget, med samma dödssätt, så hade O stått som ensam förhövare. Och du hade dessutom aldrig någonsin fått veta varför.

De är ju beroende av sina föräldrar för mat och husrum, samt beskydd och stöd om något händer. En 14-åring vågar inte riskera det, för även om han eller hon vet att det finns sådana saker som familjehem och HVB-hem, så vet h*n också - och med fullt fog - att det kan bli än värre där. Tänk en 14-årig, blyg och väluppfostrad medelklassflicka som placeras tillsammans med några afghanska skäggbarn t.ex.. Och efter de åren, då socialen inte har ansvar längre, har han eller hon kanske ingenstans att ta vägen. Inget att komma tillbaka till.

Eller apatiska barn. Påminner mycket om ME-debatten. Ett tillstånd som regeringens utredare var skeptisk till. Båda tillstånden kräver läkarunderstöd, vårdpengar, trots att inga fysiska symptom kan hittas mer än "sängliggande".

Finns en diagnos som kalls för pervasive refusal syndrome (genomgripande vägranssyndrom).

ME påminner för mig om vägran. Vägran att gå till skola, jobb, gå ut från hemmet.

I Bjärred totalvägrade sedan föräldrarna också. De ville inte leva. Det kan handla om överförd ångest, men jag tror, att det akuta mördandet kan bottna i att Oskar förstod indirekt att han inte var värdig nog att bli professor. Han fick ickebesked under hösten, processen förhalades och sedan kom ett fullständigt nonsensbesked efter hans död. Samma dag han hittas?! Det var menat som ett slags "erkännande". Jag finner det märkligt hur snabbt detta nonsenserkännande kom. Där måste det svida av någon anledning.

Utan att helt och hållet VETA tror jag det krävs domstolsutslag för ett få ut journaler. Men det låter jag vara osagt. Pågående brottsundersökning kanske räcker.
Min fråga gällde dock om hon som läkare skulle bryta sekretessen för att någon var nyfiken. Som Glittret är på fallet Bjärred.
Överklaga Glittret. Sitt inte här och gnäll. Här lär inget mer hända.

PRS most often affects girls (75%). The mean age of the known population is 10.5 years. A premorbid high-achieving, perfectionist, conscientious personality seems to play an important role in the aetiology of PRS, as can a psychiatric history of parents or child and environmental stressors.

Verkar utlösas plötsligt och ibland efter virusinfektion eller misstänkt virusinfektion.

Ändå intressant.

Jag kommer alltid misstänka att barnens sjukdom var ett symtom på en sjuk situation hemma. Inte onda föräldrar men otillräckliga. Något stört, någon press som blev för stor, barn med känsliga (i positiv bemärkelse!) personligheter.

Det förekommer ju journaler i nästan alla FUP som rör mord. För att se om offer eller gärningsman sökt vård för skador tidigare (och som tex kan indikera på tidigare våld), för att kartlägga eventuell psykiatrisk problematik hos GM eller offret.

Då börjar jag med vad letsdoit anser:

De här påståenden är så fjärran min grundinställning och syn på sjukdomstillståndet som man kan komma.
Mer konkret gällande ME kan jag ALDRIG resonera kring sjuka människors tillstånd som " mycket tröttsam evighetsföljetong".

Jag tror att de ME-sjuka barnen i Bjärred skulle ha blivit väldigt ledsna att omdiskuteras på det här sättet; gällande de som engagerar sig för att få till stånd forskninganslag, förbättrat bemötande från myndigheter, som uppmärksammar att dessa människor lider.
Att som sjuk behöva läsa sådana åsikter vore väldigt beklämmande. Tur att barnen inte kan läsa efterdebatten om dem, de har ju blivit friskförklarade likaväl.

Den andra punkten berör att ME skulle i huvudsak bero på "underliggande psykiska orsaksmekanismer."

Finns inte en chans i min värld. Jag återkopplar igen till de ME-sjuka barn som tråden berör:
Gällande Agnes är jag mer än övertygad att det inte sitter i skallen på henne, att hon dragit ner roliga fritidsaktiviteter på bas av nån psykisk orsaksmekanism.
Att dra ner på nåt som barn finner roligt såsom dans, fotboll och tennis finns inte på kartan. Det är snarare ett tecken på ansträngningsutlöst utmattning (PEM).

Vid diagnostisering utesluts psykiska tillstånd likaväl som andra diffdiagnoser av en läkare.

När det sen kommer till depressiva tillstånd anser jag att ME-patienter är i en högriskzon pga att det är en mycket stressande situation i sig (läs frustration) att i stort sett behöva dra ner på det som är roligt. Att hela livet abrupt förändras; att vilja mer än man orkar och att samtidigt ha fysiska besvär.
Att bli hjälpberoende och påverkas på varenda arena som finns kring en människa.
Att som Agnes behöva hålla kontakt med yttre världen via digital media, att behöva prioritera sociala kontakter utifrån hur man mår och orkar med.
Att behöva samla kraft inför nåt som riskerar ge bakslag och svår utmattning.


Så sensmoralen är, när krutröken lagt sig, är att jag absolut inte ser ME som grundat i några "underliggande psykiska orsaksmekanismer."

Däremot riskerar ME, likt andra fysiska sjukdomar, att medföra tillstånd som påverkar psykiskt välbefinnande negativt för att sjukdomen är så djävlig och ger inskränkningar på så många områden, läs livskvalité, parallellt med att inte kunna påverka det hela då ljud, ljus och ansträning ger en försämring samt att ha fysiska besvär överhuvudtaget som sömnstörningar, ortostatism, smärta eller vad nu besvären består av.

Som jag redan skrivit så anser jag att det är av största vikt att ge forskninganslag så att de kan nå en nivå som kan leda till bättre behandling, förhoppningsvis bot.

Lönsamheten som letsdoit skriver om finner jag så patetisk att jag inte ens ämnar bry mig att kommentera.

Det jag däremot önskar är betydligt mer information, riktlinjer, vart man vänder sig vid nedstämdhet, självmordstankar, utmattning eller vad det nu handlar om. Hur man bemästrar livkriser och att detta gäller både anhöriga och den drabbade.

Att man inte ignorerar att detta förekommer men där tror jag det finns en rädsla som bakbinder för att det finns just personer som anser att problemet bara sitter i skallen så det verkar bli en slags försvarsställning.

Jag sticker inte under stol med att det finns en viss dragning eutanasi vilket jag personligen inte kan fördra.

Sen anser jag att media har ett ansvar, likaväl som patientföreningar, att även framföra det positiva.
De som far fram som i en bitter offerroll och låter som dysterkvistar eller är pro eutanasi har jag ingenting till övers för - lika lite som ytterligheten där folk far fram som om det vore ett korståg mot dem. Nu tror jag tack och lov det är avarter som ägnar det åt detta men tyvärr kan de gapa högt.
Gemene man har mer vett och det är nog väldigt många som lider i det tysta och som drar tunga lass, både sjuka och anhöriga.

Generaliseringar har aldrig varit av godo och inte på bas av dramaemotioner heller. Jag efterfrågar en sansad debatt för att snarare hjälpa dem istället för att det skapas två extrema läger i värsta fall.

De är ju beroende av sina föräldrar för mat och husrum, samt beskydd och stöd om något händer. En 14-åring vågar inte riskera det, för även om han eller hon vet att det finns sådana saker som familjehem och HVB-hem, så vet h*n också - och med fullt fog - att det kan bli än värre där. Tänk en 14-årig, blyg och väluppfostrad medelklassflicka som placeras tillsammans med några afghanska skäggbarn t.ex.. Och efter de åren, då socialen inte har ansvar längre, har han eller hon kanske ingenstans att ta vägen. Inget att komma tillbaka till.