Det där har ju spekulerats om att vara seriemord...
Citat:
Föll Catrine da Costa offer för en seriemördare?
Under åren 1982-84 mördades tre prostituerade kvinnor i Stockholm. 27-åriga Catrine da Costa, i det så kallade styckmordet, var den tredje i raden. Morden har likheter som aldrig tidigare har uppmärksammats trots att det 1991 tillsattes en polisutredning med syfte att ta reda på eventuella samband mellan morden. Kan en seriemördare ligga bakom de tre morden?
På sommaren 1982 hittades en ung kvinna, 26-åriga Annika, i ett skogsområde i Västertorp i södra Stockholm. Hon låg på rygg, fullt påklädd, på en liten bergsplatå. Fem månader senare hittades en annan ung kvinna i en skogsglänta i Rosersberg, norr om Stockholm. Hon hette Elisabeth och var bara 17 år gammal. Hon låg naken med armarna upp över huvudet. Kläder var utspridda omkring henne och i en buske hängde en behå. Ett och ett halvt år senare, sommaren 1984, hittades delar av Catrine da Costas styckade kropp i Talludden i västra Stockholm. Delarna låg i sopsäckar. Tre veckor senare fann man ytterligare delar av kroppen intill Norrbackahemmet vid Karolinska sjukhuset.
De tre unga kvinnorna var alla prostituerade på Malmskillnadsgatan i Stockholms city. De mördades inom loppet av två år och mördarna går fortfarande fria. Eller kan det vara så att det är en och samma mördare som ligger bakom dåden?
I början på 90-talet började rättsläkaren Olle Lindquist intressera sig för amerikanska metoder för att utreda möjliga seriemord, att läsa av brottsplatser psykologiskt och göra gärningsmannaprofiler.
- Jag visste att det fanns en del mord under en viss tidsperiod och tänkte att man kanske kunde länka morden till en eller flera gärningsmän, säger Olle Lindquist.
Han kontaktade Riksmordkommissionen och tog in handlingar och obduktionsprotokoll från en rad mordutredningar under 80-talet för att kunna se om det fanns ett samband. Vid den här tiden var begrepp som gärningsmannaprofil och länkning ännu okända begrepp för den svenska polisen, så när Olle Lindquist föreslog att polisen borde syna de tre fallen på nytt med de metoderna, förstod de inte vad han talade om.
- Vi lyssnade på honom och tog det han sa på allvar, men han var före sin tid. Han använde begrepp vi inte kände till och vi gick inte heller vidare med det, berättar Bengt Wingqvist.
Vad Olle Lindqvist efterlyste var en utredning där psykologiska kunskaper användes för att förstå hur mördaren tänkte och vad som drev honom. Genom att titta på val av brottsplaster, val av offer och vad som gjordes med dem och var de lämnades och hur kan man utläsa spår, så kallade signaturer, utöver själva mordtekniken.
Nu utredde polisen istället de tre fallen var och ett för sig, utan att jämföra dem med varandra. Om de hade ha gjort det, skulle de kanske ha upptäckt att fallen har skillnader, men att det också finns flera anmärkningsvärda likheter.
Uppdrag gransknings reporter Lars Borgnäs har bett utländsk expertis att syna de tre fallen för att ta reda på om det kan vara en och samma mördare som ligger bakom dåden. Professor Malcolm MacCulloch som arbetar i Cardiff i Wales, har under 30 år studerat seriemördare och hur de styrs av sexuella fantasier. Han har hjälpt polisen att utarbeta profiler och söka signaturer och när han studerar de tre fallen reagerar han direkt på en omständighet de tre fyndplatserna.
Alla tre kvinnorna hittades nära avfartsvägar till E4:an, cirka 1,5 kilometer från ett sjukhus. Annika hittades nära Långbro sjukhus, Elisabeth nära Löwenströmska sjukhuset och Catrine nära Karolinska sjukhuset.
- Bara den likheten mellan fyndplatsen ökar sannolikheten att de tre morden är relaterade till varandra, säger professor Malcolm MacCulloch.
Men det fanns fler likheter. Förutom valet av offer de var alla tre prostituerade och under 30 år fanns det många likheter mellan vad som hänt med kropparna. För alla tre var dödssättet oklart, men det fanns inga spår av strid, inga krosskador eller stickskador. Annika och Elisabeth hade skador på halsen, men i Catrines fall var det svårt att avgöra eftersom halsen var borta. Varken Annikas eller Elisabeths kroppar visade tecken på övervåld före döden, i Catrines fall är det svårare att avgöra. I alla tre fall saknas också fingeravtryck eller andra spår av mördaren.
- Ja, jag kan ju se att det finns många gemensamma nämnare när man jämför dem såhär, säger polisutredaren Bengt Wingqvist.
Metoderna att länka brott till varandra utvecklades i USA på 1980-talet. En av experterna på området, Roy Hazelwood, har också tagit del av materialet kring de tre fallen för en analys. Vid genomgången reagerar han på en skillnad mellan de tre fallen graden av våld mot Catrines kropp jämfört med de andra två kvinnornas.
- Likheterna finns mellan det första och det andra fallet, men i det tredje har graden av våld ökat hundrafalt, om inte tusenfalt. Det talar för att fallen inte är relaterade, säger Roy Hazelwood.
Den slutsatsen håller Malcolm MacCulloch inte med om. Han menar att gärningsmännens fantasier ofta eskalerar och blir värre och att metoderna därför ser olika ut.
Men både MacCulloch och Hazelwood är överens om att de tre fallen skulle lämpa sig för att analyseras på nytt. Om man t ex analyserar möjligheten att morden är kopplade till varandra och jämför DNA från tekniska fynd i de olika fallen skulle man kanske komma vidare. Men det har aldrig den svenska polisen gjort.
- Under den tidpunkten hade vi lasermannen och flera andra mord, så vi hade fullt upp, säger våldsroteln dåvarande chef Lennart Thorin, numera pensionerad.
Rättsläkaren Olle Lindqvist som redan 1991 försökte få polisen att analysera de tre fallen på nytt, anser att man borde göra det idag som inte gjordes då.
- Jag vill återupptäcka utredningen. Det är viktigt om man ska lära sig något nytt om de här metoderna, säger han.
När utredningarna gjordes missade polisen flera ledtrådar som skulle kunnat visa sig vara viktiga. Ett exempel på det är att man inte närmare undersökte omständigheter kring den person som vid flera tillfällen hördes i ett av fallen. Mannen var medicinskt utbildad och hade arbetat på åtminstone två av de tre sjukhusen vid fyndplatserna. Han besökte ofta Malmskillnadsgatan där han köpte prostituerades tjänster. Han var intresserad av pornografi och grova våldsfilmer, i samband med en husrannsakan fann polisen åtskilligt sådant material i bostaden. Då genomsöktes också hans bil och i handskfacket låg en tumstock, urrivna kartor ur Telefonkatalogen samt en bild på Yngsjömörderskan. Vem var då hon?
Yngsjömörderskan var den sista kvinnan som avrättades i Sverige, det skedde 1890. Hon och hennes son hade ett incestuöst förhållande och tillsammans hade de mördat hans unga hustru, Hanna. De slog henne i huvudet, ströp henne och la henne i källaren så att det skulle se ut som en olyckshändelse. Bilden av Ynsjömörderskan var den enda bild mannen hade i bilen, en märklig bild att ha där kan man tycka, men polisen frågade aldrig mannen varför den fanns där.
- Det är väldigt ovanligt och antyder att personen kan ha varit involverad i att skada kvinnor, kommenterar Malcolm MacCulloch fyndet.
- Det var definitivt ett misstag att inte fråga mannen om bilden, det skulle jag vilja ha en förklaring på. Man omger sig ju ofta av bilder och symboler som är viktiga i ens inre värld, säger Sten Levander, professor i psykiatri i Malmö.
Under utredningen använde sig polisen inte av psykologisk expertis, något som Sten Levander tycker är en brist i polisutredningar.
- Det är förvånande hur sällan polisen tar hjälp av psykiatrin. Vi sitter på mycket kunskap och skulle kunna vara till stor hjälp. Polisen missar ofta ledtrådar som dyker upp eftersom de inte vet hur avvikande dessa människor kan vara. De avfärdar hypoteser som alltför orimliga, säger han.
En sådant märkligt sammanhang hittar Malcolm MacCulloch när han tittar igenom materialet. Namnen på de tre offren sammanfaller med namnen på tre av de fem prostituerade kvinnor som Jack the Ripper mördade i London 1888. Ett sammanträffande som MacCulloch finner mycket intressant och inte helt otroligt.
I Sverige är polisen dålig på att ta sig an gamla mord. I USA däremot finns speciella utredningsgrupper, så kallade cold case squads, som enbart ägnar sig åt detta, och som använder nya metoder för att lösa gamla brott.
- Jag var nyligen inblandad i en analys av tre 11-åriga fall där vi med hjälp av DNA-analys fastställde att det var en och samma mördare. Man måste titta på allting eftersom allting kan vara av intresse. Om man utesluter vissa aspekter, utesluter man samtidigt andra möjligheter, säger Roy Hazelwood.
Inget av de tre morden har lösts. Fallet Elisabeth står långt nere i Stadsarkivets hyllor, fallet Annika är nerlagt och fallet Catrine fyller hyllorna hos Solnapolisen. Utredningarna rann ut i sanden och mördarna - eller mördaren - är fortfarande på fri fot. I förra veckan, kort efter det här reportaget gjordes, lät Citypolisen i Stockholm hämta Elisabeths fall från arkivet för att syna fallet på nytt.
