Stor polisinsats i Bjärred utanför Lund - 2018-01-09 (fyra döda)

Om man nu skall gå efter polisens uppgifter av händelserna. Att mamma och pappa planerat och utfört morden i samråd med varandra. Ingen av dom hade dokumenterade psykiska åkommor mm.

Oskar och Hanna var välutbildade och högpresterande. Varken Arbetskollegor, arbetsgivare, vänner, familj eller grannar har haft något ont att säga om dom.
Paret har angivit ME som orsak till morden. Jag har förstått att sjukdomen periodvis kan vara extremt jobbig att leva med och att den går i skov samt förvärras av vissa aktiviteter. Ibland kan man inte ens ta sig upp ur sängen. Ja ni kan det där bättre än mig.

Agnes får diagnos 2015, hon har varit sjuk i mer än 3 år. Till en början verkar Oskar och Hanna ansträngt sig för att finna bot eller bättring för Agnes. De har letat i Sverige och utomlands. De har säkert varit optimistiska och verkligen letat efter möjliga och omöjliga vägar för att flickan skall må ens en aning bättre. De har försökt med allt, men inte lyckats komma närmare en lösning på Agnes lidande.
De hade inga alternativ kvar. De började tappa hoppet och visste inte vad de skulle göra.

När man som förälder inte kan hjälpa sitt barn blir livet genast mycket svårare. Det tär på hela familjen, inte bara på Agnes. Moa har garanterat fått komma i andra hand många gånger på grund av att storasyster mådde dåligt eller hade ont eller inte kunde följa med på det dom hade planerat att göra.

Att en tonåring inte kan gå i skolan och träffa vänner, delta i roliga aktiviteter, gå ut och dansa, fika eller gå och se en bio. Gå ut och bara shoppa med sin bästis är ofta omöjligt för Agnes. Det är väl självklart att vem som helst skulle bli deprimerad. Efter 3 års jagande efter lindring, mycket ensam hemma, utan stimulans och med få glädjeämnen tror jag gjorde Agnes djupt deprimerad.

Jag är övertygad om att Agnes hade tappat allt hopp om livet och framtiden. Jag tror att föräldrarna hamnade i en djup depression på grund av den tillvaron familjen hade hamnat i. De vill få ett slut på lidandet. När även Moa fick diagnos (om det nu stämmer och är rätt) så beslutade föräldrarna att mörda flickorna och begå självmord. Det är som sagt det enda vettiga jag kan få fram av hela allting.

De ville inte att flickorna skulle lida mer (speciellt Agnes som varit sjuk och haft symptom i flera år) de var tvunget att alla skulle dö. Hur skulle de annats ha gjort? Låta Moa leva vidare, hur hade hennes liv sett ut då? Hade hon klarat av att hantera föräldrarnas val att låta henne leva, men inte Agnes? Hur hade hon sett på sina föräldrar som mördare?

Hur skulle det ha varit om båda eller en av föräldrarna skonats? Fått sitta i fängelse resten av livet och utpekad?
Det finns ingenting annat än denna händelse som verkar trovärdig om man ser till de uppgifter som kommit fram. Ingen kan övertala någon att döda sina barn, det finns inte. Det finns ingen symbios eller triggar. Det existerar inte i Bjärred.

Hanna övertala Oskar till att döda hela familjen för att hon ”vill” det eller tvärtom? Det finns inte, det har heller aldrig funnits och kommer aldrig att komma i framtiden heller.

Barnet var suicidal en längre tid, mapa tog slut på lidandet (hela familjen led på olika sätt)

Tack!
Instämmer till fullo.
Jo jag läste och blev imponerad av såväl utredningen som referatet av fallet Hunt. Man har gått till botten med det hela, intervjuvat många och man redovisar en begriplig saklig bild av hur det steg för steg kan ha gått till på vägen mot katastrofen. En väldigt imponerade rapport.
Exakt det jag också skulle önska att vi kunde få här.

Det talas så mycket om att Bjärred ska tystas ner av hänsyn till anhöriga.
Men varför skulle det vara känsligt för anhöriga om man på ett likartat sätt som i fallet Hunt beskriver händelsekedjan i Bjärred?

Vad mer kan anhöriga i Bjärred ta illa vid sig av om polisens PT är korrekt?

Man har angett bruta mordmetoder på odrogade barn, samförstånd och dödsorsaker, testamente och avskedsbrev med uppgiven förklaring, man har redogjort för barnens sjukdomsdiagnoser och hur länge de haft dem, att de haft behandlingsplaner, detaljredovisat frekvensen av hemundervisning och beskrivit en ”familj i kris” sedan länge. Man har beskrivit hur och var de hittades, sista livstecknet, varför de hittades samt föräldrarnas yrken och karriärer liksom att detta var planerat.

Det finns absolut inget begripligt skäl till att tysta ner mer när så mycket redan är offentliggjort.
Tvärtom skulle en saklig och uttömmande coronerskrift bara kunna ge en mer begriplig bild, kanske mer empatisk bild av föräldrarnas vedermödor om PT är korrekt.

Så för vems skull vill man inte berätta sanningen?

Borde man i vart fall inte kunna ange vilka fynd man har som talar för gemensamhet?
Testamentet är taffligt och märkligt och avskedsbrevets innehåll hemlighålls. Digitala fynd som ”talar för” preciseras inte närmare.

Händelsen i Bjärred är fullkomligt unik. Världsunik.
Om denna tragedi är ett symptom på allt högre krav i ett allt hårdare samhällsklimat med ensamhet och krav på att bli framgångsrik och ”lycklig” till varje pris. Eller om det är en följd av vansinnig missriktat ME-lobbyism eller kontakter med en farlig sekt - så är det väldigt viktiga och lärorika uppgifter för samhället och oss alla att få ta del av.

Inte minst för att lättare bli uppmärksamma på signaler att barn far illa eller att föräldrar är på väg att segla snett. Visst, det är ett ovanligt fall, men det hindrar inte att risken finns att det kan hända igen. Och någon gång händer det för allra första gången innan den händer igen och igen.
Låt oss få reda på så mycket som möjligt av vilka omständigheter och tecken som kunde ha upptäkts i tid och fynd på hur O och H kan ha tänkt och resonerat.

Stämmer inte helt. Samma kollega som hyllat Oskar nämnde även efter hans självmord att han hade en enda svaghet. Han ställde ofta in och var ofta frånvarande.

Tror att man ska kika på de små detaljerna...

Instämmer, särskilt som ME-lobbyn är väldigt stark och talför, så är det viktigt att reda ut vad som hände. Media hävdar att det finns uppemot 40.000 ME-sjuka i Sverige, men bara 200 får ersättning från Försäkringskassan? Det är något som inte stämmer här.

Skolan klarade inte sin roll och hur gör man nu då? Nu ska man gå vidare till socialen om en elev är frånvarande mer än 20 procent, även om det är ok frånvaro. Resten av landet då? Det är så mycket som behöver upp till ytan, tror jag. Vad kan man lära av det som hände i Bjärred? Var och en måste få bilda sig en egen uppfattning, detta kan inte gå över allmänhetens huvuden. Det är precis som du säger, så man gör i en diktatur. Vi bekostar rättsväsende och polis, finns det ingen som vill redogöra för så här extrema fall så att de blir begripliga, då är något helt fel. Du har kämpat på bra i tråden, man blir rätt slut av alla som vill fälla ett tungt lock över allt.

Man skall nog se till alla detaljer. Nu har vi (ännu) inte tillgång till det underlag och uppgifter som utredningen har använt i sin sammantagna slutsats. Att Oskar ofta ställde in och var frånvarande beror säkert till stor del på grund av hans familjesituation och Agnes sjukdom.
Jag tror att Agnes varit suicidal en längre tid, men att det blev värre med tiden. Kanske ville föräldrarna hålla koll på henne och finnas till hands om hon behövde hjälp med något. Kan vara ytterligare en avdelning till varför de valde att arbeta mer hemifrån. F.ö. tror jag att alla i familjen mådde riktigt dåligt.

Vilket underlättade föräldrarnas beslut. De var tvungna att löpa linan ut och tog hjälp av lugnande för att klara av uppgiften - att döda sina barn.

Medlemmarna i RME fick veta vad som hänt på trettondagen, 6 januari, på kvällen, enligt DN. När antas barnen ha blivit mördade?

"På trettondagens kväll fick RME, Riksförbundet för ME-patienter, ett sorgebud. En av våra allra tappraste och mest kunniga medlemmar, Anne Örtegren, hade gått bort."

https://www.dn.se/familj/minnesord-anne-ortegren/

Ja, som sagt, senast sedd 5 januari. 6 januari på kvällen kommer dödsbudet till RME om att ledargestalten AÖ begått självmord. 7 januari går det ut brett.

Samband?

Vågade man ta steget då? Något som varit diffust i tanken blev plötsligt möjligt?

Sista livstecknet enligt polisen var på fredagen den 5/1. Sms-et som sändes mellan föräldrarnas telefoner sändes vid 21.30 tiden fredag 5/1. Flera personer hade förgäves försökt få tag i familjemedlemmar under lördagen 6/1. De hittades döda på eftermiddagen på tisdag 9/1

Hm... när avled AÖ? Har H haft kontakt med AÖ?

Sms-et sammanfaller med att halva familjen gör ett ärende? O och A kanske är ute och handlar något på kvällen? Vad händer sedan på lördagen...?

Edit: Ser att AÖ avled 6 januari.

Precis så. Om något så kunde en uttömmande rapport såsom den om familjen Hunt hjälpa till att lätta anhörigas skuldkänslor. I rapporten i fråga fanns t.ex. flera vittnesmål där både modern och fadern berättat om sucidiala tankar - men där coronern fastslår att "även fast familjemedlemmar verkat deprimerade en längre tid och även talat om självmord med vissa familjemedlemmar så var det ingen av dom som hade kunnat förutse att något som detta skulle kunna hända. Ingen skugga skall således falla på anhöriga varken från samhället i stort eller från nära och kära.". Däremot framförde ju rapporten på ett respektfullt sätt hur olika instanser (såsom cheferna för familjens disability support worker team mm) kanske, möjligen, hade kunnat intervene om de haft bättre utbildning gällande psykisk ohälsa. Ungefär.

Min invändning mot nedtystandet som jag anser de facto sker kring Bjärreds-fallet, är främst från ett rättssamhälleligt perspektiv. Jag tycker helt enkelt ett rättsamhälle i en demokratisk stat har skyldighet att hålla transparens gentemot samhällets medborgare i stort (trots eventuella kortsiktiga obehag för tex anhöriga) för att vi skall kunna vara trygga i att våra "folkvalda" och underställda myndigheter/domstolar utför arbetet vi ålagt dem på ett metodiskt och evidensbaserat sätt.

För de som har invändningar mot större transparens/slutrapportering i detta ärende "av respekt mot de anhöriga" vill jag skicka med slutsatsen som 'coronern' skrev i ärendet om familjen Hunt:

"It might be wondered whether raking over the evidence of these awfully wretched
deaths will do more harm than good – nothing can bring back the dead or change
what has occurred and it might only re-open wounds that are slowly beginning to
heal.

However, in my view, it is essential that the circumstances of the deaths of the
young children in particular be fully explored and documented. In years to come
young cousins will become adults and they will be entitled to know what became of
their cherished playmates whom they will miss forever more.

The whole family and the community is entitled to ask whether anything could have been done to avert the tragedies or whether there are lessons that can be learnt that will avoid similar
incidents in other families.

Massacres must not be swept under the carpet merely
because they occur in the home of the deceased, at the hands of a family member.
And so this report records the evidence of the witnesses who knew those who died,
some who treated the adults, and the experts who examined the crime scene and
other evidence in an endeavour to describe what happened and, if possible, explain
it."

En aspekt av detta otroligt tragiska fall är enligt min åsikt den tunna linjen mellan diagnoskriterierna för "egentlig depression" och ME. Ingen av diagnoserna har biomarkörer som är medicinsk testbara. Alla diagnoskriterier är självrapporterade symptom.

Om en högutbildad förälder hos läkaren lobbar starkt mot ME, kan troligtvis en i övrigt skarp läkare såsmåningom åsidolägga sin initiala misstanken om depression eller ångestsyndrom hos ett passivt, trött barn (eller vuxen, för den delen), och såsmåningom landa i diagnosen ME/Cfs - om inget motsäger detta. Trots allt så stävar både läkare och psykologer mot att finna en allians/uppbygga förtroende mellan sig själv som vårdande part och föräldern i fråga. Acceptans/allians av syndromet eller diagnosen hos en förälder eller patient ökar sannolikheten för ett positivt behandlingsutfall. Vilken säkerligen kan få en läkare som är osäker på om diagnosen är egentlig depression (el. dyl) eller ME/Cfs, att gå på diagnosen som färldern/patienten själv starkt argumenterar för.

Tror antalet föräldrar eller patienter som har svårt att acceptera en psykiatrisk diagnos trots att symptomen pekar ditåt utgör en icke försumbar del av den stora massan som hävdar att de har ME/Cfs (kanske pga att de kommer från en bakgrund där begränsningar i livsföringen utifrån psykiska sjukdomar setts som en svaghet medan 'svagheter' utifrånfysisk sjukdom varit legitima)