Citat:
Hallå, hallå! Det är helt klarlagt att det förekommit U-båtar både från både WP- och NATO-sidan i svenska territorialvatten och även långt inne i svenska farvatten. Men, ingen svensk politiker eller ansvariga i försvarsledningen ville skada en främmande U-båt! Markera att de hade observerat farkosten var helt OK. Att sänka en ubåt och döda besättningen, hade lett till omfattande diplomatiska kontroverser och även kunnat start ett väpnat krig. Vi ska vara tacksamma att både Palme och Fälldin och även ÖB fattade rätt beslut. Det hade inget att göra med feghet, undfallenhet eller brist på förmåga. Det var bara rätt beslut. Men, vad har detta att göra med mordet på Olof Palme? Förklara gärna för en oförstående!
Återpostar tidigare inlägg i ämnet.
Man kan säga att Sverige 82-85 störde med sin officiella politik en tyst överenskommelse, rubbade med sin politik balansen mellan Moskva och Washington. Både igenom tänkesättet från det gamla svenska historiespöket ”Mare Nostrum” och att hela tiden lyfta upp frågor som nedrustning och avspänning. Östersjön blev på så sätt ett konfliktområde för stormakterna, där Sverige balanserade på en egenhändigt uppspänd och allt slakare lina mellan Öst och Väst.
Det fanns en del tecken från Sovjet runt Gåsefjärdenincidenten,U-137, som indikerade att något var på gång. Radio Moskva gjorde i början av oktober(6-7:e) en svängning i propagandan där man efter en tids stiltje och nästan undfallenhet vad gällde att kommentera händelser runt Östersjön ex. det senaste amerikanska flottbesöket i Sverige, övergick till en hård attack med en väldigt skarp och i vissa drag rent förlöjligande linje.
Det finns en pendang till Hårsfjärden där incidenterna då föregicks av ett amerikanskt flottbesök, alltså samma mönster som vid Gåsefjärden. Det fanns alltså en redan krattad manege för NATO att använda, det fanns ett synsätt(politiskt, medialt, breda folklagret) från svenskt håll att utnyttja.
Analysen skulle alltså något förenklat innebära amerikanskt flottbesök resulterar i sovjetisk ubåtsaktivitet. Det svenska Försvarets analys av perioden för Gåsefjärdenincidenten som skrevs i rapportform av den så kallade Lundin-gruppen konstaterade att stormakterna alltid planerar för krig och det svenska Försvaret bara skulle ta hänsyn till sina egna, överordnade behov. I Östersjön fanns det ett sovjetiskt överordnat behov av att planera för krig, och att dessa planer även inkluderade svenskt territorium.
NATO och Marinen skådade inte given häst i mun utan kunde lugnt utnyttja ett sovjetiskt misstag(?) till sin egen fördel´. Samtidigt som Lundin-gruppen lägger fram sin analysrapport pågår det en hätsk officiell debatt som gör gällande att Olof Palme försvagar Sveriges position i Östersjön, att han likt en sentida Valdemar Atterdag ska brandskatta Visby och ställa den rådande territorialvattengränsen ur spel. Den signalspaningsorganisation som byggts, finansierats och bemannats av NATO och USA får inte verka i lugna vatten utan tvingas segla mellan stormbyarna på Östersjön.
Östersjön var för Sovjet och USA under den perioden inte ett första rangens prioriteringsområde. De två viktigaste prioriteringarna var situationen i Polen och Strategic Arms Limitation Talks-avtalen, SALT I och SALT II. Den enskilt viktigaste sovjetiska prioriteringen var utan tvekan under hela denna period att förhindra utplaceringen av Euromissilerna som skedde exakt ett år efter Hårsfjärden. I det fallet var den svenska politiken mycket positiv ur Moskvas synpunkt ända tills ubåtarna förstörde de goda relationerna mellan Sverige och Sovjet.
Vid det första toppmötet i Genève i november 1985 mellan Ronald Reagan och Michail Gorbatjov, uttalade sig de två ledarna sig för gemensam säkerhet och kärnvapennedrustning, i termer som kunde varit tagna nästan ordagrant från Palmekommissionens rapport.
Den 26:e maj 1986 säger president Reagan upp SALT II avtalet och senare samma år så överskrider USA gränsen för utplacering av antalet missiler som angavs i avtalet, bara ett halvår efter Genevemötet. Protesterna når inte samma retoriska framgångar som det gjorde under OP, omvärlden kritiserar men accepterar i stora drag den omsvängning från avspänning till anspänning.
När sedan Ingvar Carlsson tillträdde som Sveriges statsminister, fortsatte återställningen av de goda förbindelserna mellan Sverige och USA. Ordningen och balansen är alltså i stora väsentliga drag återställd.
