Dagens Hitler: publiceringar om nazismen i svensk media

Hemsökelse och skuldkänsla i ny polsk litteratur om Förintelsen

Det finns ett behov hos en yngre generation att bearbeta en nationell skuld, det finns ett tomrum i den polska historien, ett glapp, säger Renata Ingbrandt som är lektor i polska på slaviska institutionen på Stockholms universitet.

I romanen "Night of the living Jews" av Igor Ostachowicz invaderas stadsdelen Muranow i Warszawa av judiska zombies som kommer upp ur källarna. De har aldrig fått en gravplats utan har utplånats ur historien och hemsöker nu de nya hyresgästerna. Hela Warszawa är förgiftat av detta trauma, epicentret för ond strålning, menar författaren i en intervju.

År 2020 står Sverige värd för en ny internationell konferens om hågkomst av Förintelsen, och svenska ungdomar ska ges möjlighet att besöka minnesplatserna i Europa. Ett nytt museum inrättas för att bevara och föra vidare minnet av Förintelsen.

Vi ska aldrig glömma, har vi lovat varandra. Sverige glömmer aldrig.

Ledaren visste som slipad demagog, att en rörelses slagkraft ökar med oklarheten om målen. Den skulle erövra makten som mest vildsint tog avstånd från det nutida ”vänsterliberala etablissemanget” med dess internationella förpliktelser, självsvåldiga kultur, otyglade press och ”skitkanaler” och samtidigt lämnade de mest obestämda utfästelser om framtiden,

Ledaren hoppade därför från tuva till tuva i ett grumligt åsiktsträsk vars enda fasta mark utgjordes av hätsk främlingsfientlighet.

Men han stod inför ett pedagogiskt problem. Majoriteten av hans följare var hedervärda medborgare, som varken var särskilt rasistiska eller antisemitiska. De delade inte alltid den brutala människosyn som basunerades ut från partiets toppar.

Det fanns också anständiga politiker som fann partiet mindre rumsrent och skyggade inför dess antidemokratiska ideologi, våldsbenägenhet och allmänna vulgaritet. De tvekade att vare sig tala eller samverka med Ledaren, vilket han ständigt jämrade sig över.

Stort sett bar dock Ledaren och hans följe tålmodigt sitt martyrskap, övertygade som de var, att tillströmningen av anings- eller historielösa anhängare till slut skulle föra dem till makten.

Själva lägret är rivet, men det finns ett litet museum på området. Det jag minns bäst är den film som hela tiden rullade på en liten TV-monitor i ett hörn av museet. Den visar hur invånarna i Weimar av den amerikanske kommendanten som ledde den styrka som befriade lägret den 25 april 1945, tvingas att liksom paradera förbi högarna av lik. Det som etsat sig fast i mitt minne är den reaktion jag kunde avläsa i Weimarbornas ansikten. Inte fasa, inte heller skuld eller skam, snarare genans. De såg ut som om de tyckte att det var pinsamt att bli påminda om brotten som skett så nära deras älskade kulturstad, och som de så länge hade försökt låta bli att bli medvetna om.

Och det var just den sensibiliteten, den känslighet för brott begångna av andra mot andra, som de generade Weimarborna saknade. Det var den sensibiliteten som den amerikanske kommendanten ville tvinga fram genom att låta dem med egna ögon bevittna brottet. Och det är naturligtvis också den sensibiliteten som Svenska kommittén mot antisemitism vill öka genom sina många hågkomstresor till lägren för framför allt unga människor och deras lärare.