Citat:
Ursprungligen postat av
LeffeGW.P
Just denna omsorg om eftervärlden vittnar om att föräldrarna trodde att de gjorde detta av altruism och barmhärtighet. Den ultimata, närmast gudomliga, uppoffringen. De försakade allt för sina barn, sina liv, beredvillighet att begå det mest tabubelagda brottet. De fick förstås stålsätta sig eftersom det var så avskyvärt, men deras enorma dedikation för sina barn gav dem viljestyrka. Självfallet sörjer så oegennyttiga och kärleksfulla människor för att göra det så lätt som möjligt för de efterlevande. Ja, ungefär så abnormt tror jag att föräldrarna resonerade.
Tror egentligen inte det är ett dugg märkvärdigare än jag skrivit innan:
- Förklara för att underlätta för de efterlevande hur de ville ha det efter sin död (inkl. testamente).
- Förklara varför de inte orkade mer.
- Förklara för sina efterlevande att de var helt eniga så att de skulle slippa grubbla kring syndabocksfrågan.
Skit det samma vem som skrev eller inte (fast jag tror det kan vara H med tanke på felskrivet pers.nr) men visst bryr de sig gällande efterlevande - dels praktiskt sett, dels försöker även förklara sig även om det knappast lär lindra sorgen, chocken, förtvivlan, vreden.
Det är som sagt inte normala omständigheter där man planerar i förväg - praktiskt lagd men nästintill odödlig, kanske gråter en skvätt över favoritblommorna och musiken.
Jag överdriver, men sensmoralen är att de är målintriktade. Eniga. Sinnestillstånd säkerligen djupt deprimerade - slätstruket. Visst depressivt tillstånd är monotont. Praktiskt men rätt oengagerat. Typ.