Ursprungligen postat av
Lonnrot
Tack. Jag önskar jag vore lite briljantare till...
Vill man närma sig ngn form av enhetlighet i en definition av familicid (eller ”utvidgat självmord”, som man ändå kan förmoda att samhället vill ha koll på och bevaka) så måste känslan av skam i vid bemärkelse nog ändå vara det centrala. Och det är ”egot”, eller (den uppblåsta, egoistiska/-centriska) självbilden, i det fallet, som det handlar om. Skam är väl den upplevda förlusten av värde, och värde kan falla från olika höjder och olika långt.
Familicid verkar ju handla om att man inte vill att familjemedlemmarna, som dagligdags är generatorer för sånt värde (men längs flera vägar, syns det mig) ska på ett oåterkalleligt sätt tas ifrån en eller vändas mot en eller bevittna el bekräfta förlusten av värde under återstoden av sina liv. En värdeförlust som på ett fundamentalt sätt berör själva föräldrarollen, försörjning, vårdnad, förtroende och tillit, och alltså rollen som pappa. Det kan ju röra sig om mer eller mindre direkta resp. komplexa förhållanden. Man upplever diskvalifikation i rollen som pappa, eller mamma. Vilket påkallar åtgärd eller utradering av all återstående tid...
Det finns aspekter på det där.
Utifrån just denna infallsvinkel (och i ljuset av konsensus, avsaknaden av konfliktvåld) har bjärredsföräldrarna, båda föräldrarna men kanske ssk. mamman, känt sig otillräckliga som föräldrar för de två flickorna, i vilket avseende som nu varit viktigast (kärlek, fysisk förmåga, mental kapacitet, självtillit, intelligens, sociala nätverk, etc etc) — kanske alla avseenden tillsammans, vilket över tid lett till ångest och depressionsbesvär som riskerar att förvärra och fördjupa situationen.
I ett utdraget förlopp så kan man ju räkna med att olika typer av upplevda misslyckanden eller tillkortakommanden adderar till helheten, vilket förstås kan bero på föräldrarnas utgångspunkter, värderingar, bakgrund, erfarenheter, prägling och sociala omgivning och bemötande. Skam och diskvalifikation upplevs i olika riktningar, men det borde vara den som upplevs gentemot barnen (och kanske föräldrarna gentemot varandra) som är avgörande för ett så drastiskt slut. Skam känner alla (föräldrar) från och till, det är vitsen, men här måste man förstå att den som inte går att komma tillrätta med på annat sätt än detta är kopplad till (föräldrarnas upplevelse av sig själva i relation till) barnen. Skulle jag drastiskt gissa (i relation till en anstiftanslogik) så är det primärt mamman som inte kan ”förlika sig med” sin avkomma. (Men i ett par är rollerna ofta ”fördelade” på ett sånt sätt (vilket är en förtjänst i gynnsammare fall) att det psykologiskt och psykodynamiskt och moraliskt säkert vore fruktlöst och orättvist att peka ut den ene snarare än båda; mannen kan exv ofta leva även på andra livsförhoppningar än de som ställs till två egna döttrar... Vilket hypotetiskt betydligt ökar trycket på mamman i denna situation...) Av vad man kan se här finns det ingen rimlighet i att mannen på något ensidigt sätt skulle ha velat vara drivande i mördandet av familjen och sig själv och sen lyckats få med mamman på båten. Jag ser ingen punkt där det skulle ha varit behövligt eller möjligt. Om vi inte saknar någon information. Skammen det kan ha givit att inse att karriären havererar är tillräcklig för att hoppa på tåget, men inte för att starta det själv. Nån form av bredare ”insikt” om att livet är låst och slut för hans vidkommande utan att han uppnår sina livsmål är inte heller skäl nog för att starta tåget själv (givet att de är en familj...), möjligen för att samarbeta om att starta ett. Att han bestämde sig för att ta flickornas liv och mamman skulle funnit sig i det finns inte på kartan. Det omvända är troligare. Eller logiken att mamman successivt bryts ner av skam och till slut vädjar till honom om hjälp att avsluta allt. Eller hotar att ta livet av sig själv och lämna honom med flickorna (som kan misstänkas vara den skam hon egentligen fr.a. vill lyckas undvika, dvs hon vill inte ha några vittnen kvar i livet till sitt misslyckande, samt formellt dela skulden lika — vilket på ett plan säkert är korrekt, men bara så länge man bortser från möjligheten att söka hjälp och rikta upp sitsen, vilken inte tas).
Skam av sådan dignitet får man försöka åtgärda genom att demontera eller kasta ut det meningssammanhang enligt vilket något är värdelöst och skamligt — i detta fall kanske idealiseringen av (den lyckade, ej tid- och rumsutsatta) familjeenheten, och barnen som ens ovillkorligen och ofrånkomligen ”egna” (i en bemärkelse som gör en helt ansvarig för deras existens, oavsett medfödda eller förvärvade egenskaper) och beroendet av detta för den egna självbilden (egot). (Att tänka sig att i varje avseende vara i en absolut mening ansvarig för sitt barn (dess konstitution) och dess utveckling är en felsyn och ett åtagande man ogärna vill ha på räkenskapens dag; omvänt kunde det antyda att man inte behöver förtjäna den vuxne individens välvilja och tacksamhet genom att göra sitt bästa utefter möjligheterna, det behöver man.)
Man får lämpa om tillvaron så att den fungerar för alla berörda parter. Om det går.
Man kastar inte ut det ”värdelösa”, dvs sig själv och sina barn. Man kastar ut (den arroganta) värderingen, dvs definitionen. Och definierar om. Vilket är svårt förstås.
Antar man att paret gått en längre tid med detta och är deprimerade lär ju ofta krävas experthjälp, tablett och stödterapi, möjligen med början på akuten. Sen börjar man på ny kula.
Självmordspakter med mord på egna barnen är en tydlig signal om att man tänkt fel. Aj-aj det.
Med reservation för vad man nu än gått igenom och de inblandades möjliga förtvivlan och ångest, dödslängtan och livskamp.
Livet är en gåva som man får göra det bästa av.
Ursäkta min långrandighet.
