Stor polisinsats i Bjärred utanför Lund - 2018-01-09 (fyra döda)

De flesta av oss har insett att O inte alls mådde bra - och nu får vi det bekräftat från olika håll. Jag tror att "Missan" var den första som skrev om detta. Kan det ha varit så att ingen ville se eller att ingen ville tala med O om detta, eftersom det var för känsligt; han kunde bli sårad och ta illa upp? Eller så försökte man tala med honom, men han ville inte lyssna?

Om det fortfarande, 2018, är så oerhört skamfyllt att tala om psykisk ohälsa, att ingen vågar röra i ämnet utan tassar på tå - då har vi alla mycket att jobba på! Eller om det är så känsligt att den som mår psykiskt dåligt försöker låtsats som att allt är okej.

O hade tillsammans med sin chef gjort upp planer i arbetet för tiden närmast efter jul och några månader framåt. Kanske borde O inte ha planerat någonting alls utan i stället fått hjälp med att bromsa sig själv och anpassa sig till sitt eget mående? (vi vet ju så klart inte vad som egentligen sas under det där samtalet med chefen). Av omtanke och hänsyn till O, borde kanske någon i hans omgivning försökt stoppa honom från att arbeta så hårt (vilket man kanske också gjorde - utan framgång).

Att man påverkas starkt psykiskt av att ha två sjuka barn är ju inte konstigt utan snarare naturligt. Ingen skulle tycka att det vore konstigt.

("Den sista tiden förtjänade inte du" - anspelade detta på att när det äntligen, efter många års hårt slit, blev aktuellt för O att få sin professur, då sviker hälsan och han kan inte nå det mål som ligger så nära inom räckhåll...?).

Och så ordnar man en pressträff där man inte nämner någonting om familjens psykiska mående, vilket får föräldrarna att framstå som enbart kallsinniga och kalkylerande...

Jag tycker att det är helt oetiskt och moraliskt förkastligt att undanhålla information från patienter/vårdnadshavare, även misstankar om någon sjukdom.
Och som du själv påtalat genom hela tråden; ME är ingen dödlig sjukdom, så det vore ingen dödsdom att få diagnosen.

De flesta av oss har insett att O inte alls mådde bra - och nu får vi det bekräftat från olika håll. Jag tror att "Missan" var den första som skrev om detta. Kan det ha varit så att ingen ville se eller att ingen ville tala med O om detta, eftersom det var för känsligt; han kunde bli sårad och ta illa upp? Eller så försökte man tala med honom, men han ville inte lyssna?

Om det fortfarande, 2018, är så oerhört skamfyllt att tala om psykisk ohälsa, att ingen vågar röra i ämnet utan tassar på tå - då har vi alla mycket att jobba på! Eller om det är så känsligt att den som mår psykiskt dåligt försöker låtsats som att allt är okej.

O hade tillsammans med sin chef gjort upp planer i arbetet för tiden närmast efter jul och några månader framåt. Kanske borde O inte ha planerat någonting alls utan i stället fått hjälp med att bromsa sig själv och anpassa sig till sitt eget mående? (vi vet ju så klart inte vad som egentligen sas under det där samtalet med chefen). Av omtanke och hänsyn till O, borde kanske någon i hans omgivning försökt stoppa honom från att arbeta så hårt (vilket man kanske också gjorde - utan framgång).

Att man påverkas starkt psykiskt av att ha två sjuka barn är ju inte konstigt utan snarare naturligt. Ingen skulle tycka att det vore konstigt.

("Den sista tiden förtjänade inte du" - anspelade detta på att när det äntligen, efter många års hårt slit, blev aktuellt för O att få sin professur, då sviker hälsan och han kan inte nå det mål som ligger så nära inom räckhåll...?).

Och så ordnar man en pressträff där man inte nämner någonting om familjens psykiska mående, vilket får föräldrarna att framstå som enbart kallsinniga och kalkylerande...

”Den sista tiden förtjänade inte du.”
Det kan eventuellt återge precis det föräldrarna tyckte, kände: de förtjänade inte två allvarligt sjuka barn. Det var en orättvisa. Men inget man var tvunget att leva med. Man har möjligheten att välja. Alla föräldrar hade nog upplevd detta som en svår börda. Men jag tror nog ingen annan hade kommit på tanken att man kan välja bort det.

”Den sista tiden förtjänade inte du.”
Det kan eventuellt återge precis det föräldrarna tyckte, kände: de förtjänade inte två allvarligt sjuka barn. Det var en orättvisa. Men inget man var tvunget att leva med. Man har möjligheten att välja. Alla föräldrar hade nog upplevd detta som en svår börda. Men jag tror nog ingen annan hade kommit på tanken att man kan välja bort det.

Det förutsätter väl i så fall att kollegan var säker på att Oskar inte var iblandad i morden, tror du inte?

Jag vet inte. Jag tror de första rektionerna kom i chock (för de senare hyllningar har jag noll förklaring eller ju man kan säkert också ha några där). O ha beskrivits genomgående som en omtyckt kollega. Jag vet att jag hade min psykopat- och narcissistteorier. Men på något sätt tror jag att någon efter 16 år på samma jobb hade märkt något om det var utpräglat (alltså inget som stack ut i jobbsammanhang). Alltså det var en omtyckt, kompetent kollega som inte mådde bra pga sina döttrars sjukdom. Det är så som det uppfattades. Här har i alla fall inte kommit fram något annat från Os arbetsplats. Så man reagerade på förlusten på en omtyckt kollega som hade det svårt. Mycket svårt. Det är den klassiska reaktionen på en familicide - the good bloke was in despair... Eller vad det nu alltid sägs efteråt. Tragiskt.

Flera månader planering visste man inte om då. Kunde ha varit ett utbrott i ytterste förtvivlan. Och så tänker man inte riktig på två strypta/kvävda barn som eventuell kämpade flera minuter ut sin dödskamp - eventuellt medveten om att det är en föräldrar som gör det. I den första chocken så tänker man nog inte det. Och OM man tänker överhuvudtaget på barnen som offren och hur det ha gått till så då kanske lite mer a la fin godnattsaga och en drink. Som många trodde här i nästan 1 år. Tragiskt att man hamnade där. Så oförtjänad - om barnen bara hade varit friska - så hade det aldrig hänt och alla hade levd lyckligt.

Att må dåligt när man planerar att döda sina barn får nog närmast ses som ett sundhetstecken jämfört med om man indifferent. Att ingen vittnar om Hannas dåliga mående gör mig mycket illa till mods.

"Du förtjänade inte den sista tiden" kan nog syfta på en mängd olika saker. Att det skulle syfta på den missade möjligheten att få en professur finner jag dock som högst osannolik, när både han och hans familj hittats döda.

Ska man romantisera något i dessa mord så är det att dödsparet hade en dödspakt och att mor Hanna inte hade några problem alls med att bli dödad av sin make. Hon ansåg säkert att hon gjort allt för barnen. Hon var ju villig att gå i döden för dem! Så skruvat tror jag att hon resonerade. Barnen var värda det bästa, men skulle inte få det. Samtidigt var hon till benet förbannad på de hopplösa barnen. Där var hon och maken eniga. Kärlek och hat i förening.

Föräldraparet var oåtkomliga för sina barn. De bestämde gemensamt om bestraffningar, liv och död. Dessa barn blev slutligen sjuka av den vansinniga hemmamiljön. Som rektorn sa: Problem inne i familjen. Det behövs en beredskap för att föräldrar kan vara personlighetsstörda.

Barn till narcissister har inget egenvärde. De existerar på grund av föräldrarna och ska vara tacksamma för allt föräldrarna gjort för dem. Narcissistiska föräldrar har offrat sina karriärer, offrat sina liv... de är inte tacksamma för sina barn. Det är barnen som ska vara tacksamma och är dessa barn inte tacksamma, då kan det gå lite hur som helst...

Tragiskt att man hamnade där. Så oförtjänad - om barnen bara hade varit friska - så hade det aldrig hänt och alla hade levd lyckligt.

Jag delar din uppfattning i det mesta du skriver och framförallt det sistnämnda - hade flickorna varit friska hade detta aldrig hänt. Det hela är en djup tragedi bestående av olyckliga omständigheter. Föräldrar med psykiska tillkortakommanden, två allvarligt sjuka barn och en samhällsapparat som inte förmådde hjälpa dem.

Det är så sanningen ser ut. Föräldrarna var både kallsinniga och kalkylerande... narcissister. Nu när du ändå skrev detta måste jag säga att polisen ändå gjort ett hyfsat jobb med släkten, de konstaterar torrt att föräldrarna inte var sjuka på något sätt psykiskt. Den lucka vi kan fylla i med kvalificerade gissningar är att föräldrarna var narcissister, med psykopatiska drag.

Skolan har rannsakat sig självt, nu ska alla hemmasittande barn fångas upp av socialtjänsten. Det är bra.

Detta är inga lätta grejor. Många barn misshandlas säkert i detta nu av narcissistiska föräldrar, men de mördas i alla fall inte...

Känner mig nöjd med de svar jag fått. ME är ingen fråga för detta par, det var nog tyvärr bara en bieffekt av våldsamt föräldraskap. Ett par som tillsammans bildade en obrytbar enhet, in i döden övertygade om att de var föräldrar som drabbats av "otur" och att barnen inte hade något liv värt att leva utan dem. Eftersom de bedömde att livet måste innehålla mer kvalitet var det finito för alla. Logiskt för narcissister, ologiskt för alla andra.

Narcissism är en lömsk personlighetsstörning. Den går ut på att kontrollera andra, genom att bland annat skapa dåligt samvete och stigmatisera. Det passade säkert föräldrarna bra att barnen skulle få "ME" för resten av livet, på ett sätt. De slapp ta ansvar och ifrågasätta sina handlingar.

Hela denna tråd har ägnats åt att söka skuld hos många, naturligt nog, för att undvika att det händer igen. Några har rannsakat sig, kommit med bra lösningar för framtiden, men skulden sitter fast på dessa vidriga föräldrar. För alltid! Jag tror inte att de tänkt sig att eftermälet skulle bli så. Tyck inte synd om dem. Det är det bästa straffet de kan få, efter att ha berövat sina barn de tidiga tonåren och resten av livet.

Jag skulle inte bli förvånad om föräldrarna skriver hur mycket de älskar sina barn i avskedsbreven... det är tomma fraser från narcissister. Att kränka andras gränser och liv är naturligt för den här typen av individer.