Stor polisinsats i Bjärred utanför Lund - 2018-01-09 (fyra döda)

Varför ska man fortsätta söka vård där det finns bristande kunskaper och behandlingar?

Familjen hade både pengar och kontakter för att kunna få bättre vård utomlands för sin dotter.

Varför ska man fortsätta söka vård där det finns bristande kunskaper och behandlingar?

Familjen hade både pengar och kontakter för att kunna få bättre vård utomlands för sin dotter.

Fast det fetade låter ju som något slags perverst socialporr. Jag vet inte exakt definition på psykisk sjukdom men någon markant brist finns typiakt i förmågan att intellektuellt och/eller känslomässigt hantera sitt varande i tillvaron. En psykiskt sjuk kan ha svårt att förstå om den är psykiskt sjuk, än mindre kanske att inse vad för typ av hjälp som är relevant. Och så är det väl även om personen råkar vara relativ välbärgad även om hälsoproblem typiskt sett drabbar människor på ett "ojämlikt" sätt. Jag tror på Rockkungen i det han sade att A var allvarligt sjuk. Vilket inte utesluter att O kan ha haft någon psykisk åkomma som förvärrats med stressen kring barnens sjukdomar. Jakten på bot för barnen kanske delvis var en flykt från egna hälsoproblem som inte var fullt medveten? Och det är trots allt lite "fult" att tänka på sig själv om andra, speciellt ens barn, har ett konkret lidande. Därför han kanske satte ett eget vårdbehov på något slags "gör det sen"-lista?

Det kan dock finnas ett värde av att då anmäla till Socialtjänsten som kan ta del av eventuella sjukjournaler. Allt skolan har att gå på är läkarintyget om att barnen behöver anpassad undervisning (eftersom man först försökt ordna med undervisning i skolans lokaler får man väl anta att läkarintyget i det här fallet inte specificerar att det måste vara just hemundervisning). Ponera att detta läkarintyg aldrig var avsett som ett slags carte blanche för att för evigt hålla barnen hemma. Inför vården kanske föräldrarna sedan hävdat att barnen mår bättre nu, men inför skolan har man hävdat något annat?

Skolan kanske anser att med tillgång till sjukjournalerna skulle man ha upptäckt att barnen som enligt föräldrarna var alltför sjuka för att komma till skolan en enda dag samtidigt inte var föremål för några insatser från vården?

Jag säger inte att det är så det har gått till men om skolan går ut och säger att det hade varit bra med mer överblick så kan ju det antyda att man i efterhand ifrågasätter om bilden av barnens sjukdomssituation så som den presenterats av föräldrarna verkligen var korrekt?

Och hur tycker du att det verkar ha gått för dem? Bra? Nöjda? Skänkte hopp och lindring?

Vet inte om du missade ett senare inlägg av Rockkungen:

Vet inte om du missade ett senare inlägg av Rockkungen:

Utgångspunkten för diskussionen hamnar fel här kan jag tycka, för ingen i föräldrarnas omgivning hade uppfattat att de var vare sig självmordsbenägna och/eller vägrade ta emot hjälp.

HB hade heller inte cancer, enligt Fogelram. Så då är den trådsanningen ur världen.

Barn- och ungdomsmottagningen i L*mma kommun har med all sannolikhet erbjudit flickorna samtalsstöd. Möjligen även skolornas kuratorer?

Fetad stil: Nej, samtalskontakt är och bör vara frivillig. Det är klart att föräldrarnas mående påverkar barnet men varje myndighetsförklarad individ har rätt att själv välja att ta emot stöd eller avstå.
En krisbearbetning är alltid både individuell och högst personlig, att forcera fram reaktioner eller känslor är helt uteslutet och kan bli direkt förödande för en naturlig bearbetningsprocess - låt det ta den tid det tar.
En del anhöriga väljer att inleda en samtalskontakt med kurator, psykolog eller psykiatriker i något skede av processen, oftast inom ett år. Andra väljer att avstå helt - inget är rätt eller fel här. Mycket är avhängigt på hur ditt övriga sociala nätverk ser ut med släktingar, vänner och arbetskamrater.
Det finns de som klappar ihop efter ett par år och är först nu redo att ta itu med en smärtsam bearbetning, våra försvar fungerar olika och de fyller sin funktion. Här behövs tillit och respekt från omgivningens sida. Och ett - jag finns här.

Vad jag vill komma fram till är att det saknas en strikt mall för krisbearbetning. Vi har olika bakgrund, egenskaper, yttre förutsättningar, erfarenheter, inre resurser, nätverk.

Jag missade inte inlägget och jag förstår också att hen har visst besvär att uttryckasig ledigt. Hen definierade inte vad hen avsåg med "allvarligt sjuk". Men jag har svårt att föreställa mig att man skulle talat om livskvalitet etc ifall det varit en smärre övergående åkomma.

Att någon som beräknas dö nästa vecka också har hela livet framför sig =d. v. s. man lever till man dör är väl också sant. Borde få vara sant ifall någon inte tar daga av en före dess. Rockkungens uttryck där är ganska intetsägande.

Fasansfull förtvivlan eller ej, men om man visste att O hade dödat sitt barn och sina barnbarn finner jag det högst osannolikt — för att inte säga omöjligt — att föräldrarna till Hanna hade accepterat att bevilja deras dotters och hennes barns mördares sista vilja. Snarare hade väl att stoppa det varit det minsta man skulle vilja göra och jag har svårt att se att föräldrarna till den ensamme familjemördaren hade protesterat.
Det tror jag också du hade insett om du inte hade varit så mån om att — mot all förstånd och logik — förlägga all skuld på O.

Ja, och så kan lägga till det faktum att O´s chef ringde till polisen och efterlyste en hel familj när O inre dök upp på den stora konferensen. Det verkar ju som om chefen i tanken varit förberedd på att någonting tragiskt skulle kunna inträffa.

Utgångspunkten för diskussionen hamnar fel här kan jag tycka, för ingen i föräldrarnas omgivning hade uppfattat att de var vare sig självmordsbenägna och/eller vägrade ta emot hjälp.

HB hade heller inte cancer, enligt Fogelram. Så då är den trådsanningen ur världen.

Barn- och ungdomsmottagningen i L*mma kommun har med all sannolikhet erbjudit flickorna samtalsstöd. Möjligen även skolornas kuratorer?

Fetad stil: Nej, samtalskontakt är och bör vara frivillig. Det är klart att föräldrarnas mående påverkar barnet men varje myndighetsförklarad individ har rätt att själv välja att ta emot stöd eller avstå.
En krisbearbetning är alltid både individuell och högst personlig, att forcera fram reaktioner eller känslor är helt uteslutet och kan bli direkt förödande för en naturlig bearbetningsprocess - låt det ta den tid det tar.
En del anhöriga väljer att inleda en samtalskontakt med kurator, psykolog eller psykiatriker i något skede av processen, oftast inom ett år. Andra väljer att avstå helt - inget är rätt eller fel här. Mycket är avhängigt på hur ditt övriga sociala nätverk ser ut med släktingar, vänner och arbetskamrater.
Det finns de som klappar ihop efter ett par år och är först nu redo att ta itu med en smärtsam bearbetning, våra försvar fungerar olika och de fyller sin funktion. Här behövs tillit och respekt från omgivningens sida. Och ett - jag finns här.

Vad jag vill komma fram till är att det saknas en strikt mall för krisbearbetning. Vi har olika bakgrund, egenskaper, yttre förutsättningar, erfarenheter, inre resurser, nätverk.