Stor polisinsats i Bjärred utanför Lund - 2018-01-09 (fyra döda)

?

Jag förstår faktiskt inte.
Hur kan du uppge att någon kan tro att döden kan vara bättre för ett barn än livet och framtiden?
Vad finns efter döden som du anser då är bättre?
Vad är sämre med att fortsätta leva?

Jag är helt med dig, i tankegången. Bra att du tar upp Hitlerexemplet. Vi har tidigare i tråden kommit fram till att paret Goebbels mord på sina barn + självmord är det enda kända jämförbara fallet i världshistorien. Där var motivet just så som du beskriver. Möjligen att fru Goebbels anses ha varit mer drivande, men det är osäkert.

Om du tittar riktigt noga ser du att Rosamund skrev TROR med versaler. Vad tror du det kan bero på?

Det finns flera beskrivna fall där närstående mördat sina mycket svårt sjuka anhöriga. En mycket gammal man som kväver sin älskade dementa sängliggande hustru och sedan hoppar med kedjor runt kroppen från Finnlandsbåten. Var ett helt TV-reportage om detta fall.

Det omnämndes som barmhärtighetsmord. Fortfarande olagligt och fortfarande mord, och nog hade han dömts alltid. Men i min bok finns det ändå ett begripligt barmhärtighets-resonemang varför maken i det barnlösa och numera ensamma äldre paret gjorde detta. Han var klar med livet och tyckte att det gällde den dementa svårt sjuka hustrun också.
I detta sammanhang kanske en formulering kring barmhärtighet kan vara möjlig.

Men i Bjärredd - nej och åter nej. Inte ens om mördarna själva i sitt vansinnestänk trodde att det var därför de gjorde det.

Jag är ute efter anledningen till att föräldrarna skulle TRO att detta var bäst för barnen.

I stället för att få svar på frågan "ansåg föräldrarna att de hjälpte sina barn när de dödade dem?" skulle jag vilja få ett svar på frågan: "hur ansåg föräldrarna att de hjälpte sina barn medan de levde?

Vi vet inte mycket om svaret på den senare frågan. Men det verkar som att föräldrarna fortsatte att yrkesarbeta, kanske heltid, medan flickorna tillbringade sin tid i hemmet. Vi vet att flickorna fick besök av sina lärare tre respektive fyra dagar i veckan. Men i övrigt: vilken hjälp fick de?

Hade man någon planering för att försöka att - så långt det var möjligt - tillgodose barnens behov av omväxling, nöjen och sociala kontakter?

Fick de hjälp av sjukgymnast och kanske arbetsterapeut? Fick de mediciner mot smärtor, mot sömnlöshet och nedstämdhet, med mera?

Hade man försökt hjälpa flickorna med KBT-behandling? Hade de någon samtalskontakt som de träffade regelbundet?

Jag föreställer mig att det egentligen var ett heltidsjobb för föräldrarna (åtminstone för en förälder) att organisera allting runt flickorna, och att parera aktiviteterna i deras tillvaro utifrån dagsformen för varje tjej. Hur hann föräldrarna detta om de yrkesarbetade utanför hemmet på heltid, och dessutom inom krävande yrkesområden ?

Fast så fungerar vanligtvis inte så kallade altruistiska barnamördare. Det finns mycket sällan något större mått av rationellt tänkande i grunden. Handlingarna är relativt frikopplade från någon verklig föräldrainstinkt i normal mening. Personen agerar i en skuggvärld där det är ytterst tveksamt om de ägnar särskilt mycket tankemöda åt sina barns "bästa". Morden sker halvt på impuls. Inget av detta överensstämmer med den bild som målats upp i tråden av två vuxna som i det längsta kämpat på ett "normalt sätt" för sina barn för att sedan glida ned i en depression och metodiskt planera och genomföra en slags kollektiv eutanasi.

I det här fallet verkar flera skribenter i tråden ha accepterat att föräldrarna verkligen hade ett barmhärtighetsmotiv (barnens svåra sjukdom) och att det går att följa - om än inte acceptera - hur de så småningom närmast drivits att mörda sina barn (dålig sjukvård osv).

Andra - däribland jag - anser att barnens eventuella sjukdomar är ett lika otillfredsställande barmhärtighetsmotiv som att rädda familjen från djävulen eller inbillade pedofiler. Dessa föräldrarna är i mina ögon precis lika vanvettiga som andra barnamördare och tog livet av sina barn på precis lika lösa grunder.

Det finns därmed ingen anledning att till exempel granska eventuella vårdinsatser riktade till barnen för att hitta en förklaring till det inträffade. Det finns nämligen inget egentligt barmhärtighetsmotiv. Bara det som föräldrarna inbillade sig.

Det har förekommit en del resonemang om olika former av skam, eventuella karriärproblem och om O:s arbetsplats och arbetsförhållanden.

Apropå"den sista tiden förtjänade du inte..."

Om det skulle finnas någon skamlig, karriärstoppande komponent, så finns det en företeelse som jag inte kan dra mig till minnes att den skulle ha varit uppe här: Forskningsfusk.

Antag att O, eller någon av hans studenter utreddes för misstänkt, påstått forskningsfusk.

Det skulle, oavsett om O verkligen var inblandad/skyldig, eller om det "bara" var en utredning som sedan skulle fria honom, kunna vara något så skamligt, att en redan skör/pressad/deprimerad O till slut går över gränsen till att mörda sin familj.

Huruvida planerna och utförandet till slut är gemensamt mellan O och H är svårt att egentligen veta, så länge inte Polisen väljer att lätta på förlåten.

Att anklagas för forskningsfusk, är nästan det värsta som kan hända en karriärist inom akademin.

Om det visade sig att de eventuella anklagelserna om inblandning i forskningsfusk var osanna, så kan det förklara hur man senare hyllar O.

Ok. Jag tror att det beror på en svår sjukdom hos bägge barnen, inflexibilitet hos föräldrarna att möta nya svåra oförutsägbara utmaningar, utmattning, stress, depressivitet med psykotisk valör och en sjukvård som inte kunde erbjuda ett gott omhändertagande och en god omvårdnad.

Varför tramsar du och larvar dig?
Det är allra högst relevant varför postaren "Rosamund" tycker att föräldrarna i Bjärred trodde att de gjorde det det bästa för barnen. Att det bara finns en anledning till att de trodde detta.
Varför skulle barnen må bäst av att vara döda?

Jag TROR att denna ME-tjatande postare - återigen - vill framställa ME-sjukdomen som en fullt begriplig orsak till barmhärtighetsmord eller till att "hjälpa" ett sjukt barn att dö. Ett fullkomligt livsfarligt resonemang att sprida - något som förnuftiga personer helt enkelt måste sätta stopp för. Precis som de falska hittapå artiklarna om att ME-sjukdomen är så svårt att Schweiziska suicidkliniker låten någon som bara lider av ME suicidera där.

Detta är falsk indoktrinering och farliga tankar att sprida. Det kan skada och skapa mycket sorg och smärta.
ME-sjukdomen ska forskas kring och sjukvården ska hjälpa de sjuka. Men inte på grund av att man försöker framställa ME som "världens värsta sjukdom" där det är bättra att suicidera än att fortsätta leva med ME.

Jag vet att den typ av barnamördare finns som du refererar till. Men betänk att i det här fallet var det två föräldrar som tog det här beslutet. De var intelligenta, välutbildade, hade det gott ställt ekonomiskt. I deras beslut fanns ett mått av rationellt tänkande. De är en helt annan typ av mördare som därmed sannolikt begår gärningen av en helt annan anledning än den "vanliga" barnamördaren du talar om.

Nej.