Stor polisinsats i Bjärred utanför Lund - 2018-01-09 (fyra döda)

Äh, bry dig inte om honom. Han har bara realiserat en femårsdröm han haft - att kunna få öppna en egen psykolåda. Här på flashback.
Lite raljant ton äre allt emellanåt och inte särskilt substantiellt resonemang - något som kan föra tråden framåt. Dock har ha delgett oss uppgifter gällande svensk sjukvård; att den är rent bedrövlig på vissa håll i landet - något som kanske är självupplevt.

Flickorna i tråden - dom påstått sjuka - är alltjämt mördade.

Mördarna - dom förmodat friska - är likaså dom, döda.

Mördarna tycks ha rotat fram sina barn ur nån andrasortering - och redan i tonåren tycktes dom vara förbrukade. Dom svarade definitivt inte upp mot kvalitetskraven i kravspecen.

Vilket förstås i sig är utmattande. Det har nog inte funnits så mycket "extra resurser" att hämta när tillvaron blev kaosartad.

Frågan är om det hade gått att plocka upp tidigare hur mycket på glid de var...

Du demonstrerar din okunnighet. När text kopieras - försvinner alltid e-mojarna. Prova själv!

Vi diskuterar mord på två barn och du upprörs över att e-mojs automatiskt försvinner när kopierad text klistras in.... och tror att det visar på någon bakomliggande dold signal på att man vill dölja något...

Det finns inte alltid något allvarligt bakom allting. Ibland är trötthet och nedstämdhet inget annat än just trötthet och nedstämdhet. I sisådär 99,99% av fallen.

I Bjärredsfallet hade kanske föräldrarna också mördat barnen om dessa haft skolios, dyslexi eller andra läs- och skrivsvårigheter, stammat eller varit döva.
Barnen uppfyllde krasst sett helt enkelt inte föräldrarnas märkliga kravspec.

Föräldrarna var uppenbarligen inte beredda att vänta på om barnen skulle bli bättre när flickorna kommit längre i puberteten. Om barnen skulle haft ME - kunde föräldrarna tydligen inte ens tänka sig att vänta in att ett av tio sjuka barn helt tillfrisknar och att hälften blir delvis eller avsevärt bättre med tiden. Till och med med de enbart symptomatiska behandlingar vi har idag.

Föräldrarna verkar inte varit beredda att offra sin vuxentillvaro, pausa sina jobb, skämma ut sig och vända upp och ner på omgivningen och leva rövare för att få hjälp från psykiatrin, släkten, akuta kristteam, soc, jourhavande medmänniska eller vad som helst.
Man borde vara beredd att ta ner månen hellre än att mörda sina barn.

På flera sätt blev familjens tillvaro antagligen inte som föräldrarna tänkt sig - och att leva ett annat liv än det man planerat, var de inte beredda att göra.
Föräldrarna hade uppenbarligen skygglappar för alla andra alternativ levnadsmönster utanför kravspecen. Om man innanför dessa skygglappar dessutom får skräckbilder serverade där det omtalas hur andra ”befriats” från sjukdom genom suicid, är det ju inte omöjligt att de påverkats till samma ”problemlösning”.

Just så tror jag - krasst uttryckt - resonemanget och tankarna hos föräldrarna gått.
Och ja, föräldrarna hade nog någon form av anomal personlighetstyp.

Intressant! Vad tror du tippade honom över gränsen? Alltså från att registrera och agera på de andra familjemedlemmarnas lidande och sjukdomar till att på något sätt rikta sitt problemlösningsfokus på att planera mord och självmord.

Min gissning, inte utifrån ett objektivt och perfekt perspektiv på föreliggande fall utan utifrån min mycket begränsade personliga tolkningsram, är att mamman kan ha lidit av hypokondri/hälsoångest (ev som en del av gad eller depression). Jag tror nog mer på det än münchhausen by proxy. En hypokondrisk människa får tunnelseende och i detta ryms mest katastroftankar. I ett sånt läge, om det plågat henne länge, kan döden ses som ett sätt att själv ta kontrollen över den katastrof man är övertygad om är oundviklig.

Hälsoångest triggas och förstärks av verklig sjukdom, tex hennes cancer och flickornas me.

Under några månader var jag inne i en slags psykos triggad av att mina barn varit sjuka. De tillfrisknade men jag var övertygad om att minsta lilla infektion skulle döda dom. Världen överlag blev en hotfull plats. Räddningen var att alla runt omkring mig, och viktigast min fru, var psykiskt friska. Så även fast jag inte fick prof hjälp bröts skräcken till slut. Jag kan föreställa mig att allt som hände familjen förvärrade H:s ångest.

Obs! Enbart subjektiva spekulationer.

I första meningen skriver du att det är vanskligt att sätta diagnos på människor man aldrig träffat och i nästa att det finns saker som pekar på att pappan skulle ha en autismspektrumstörning.
Tycker du inte att det är motsägelsefullt?

Diagnoser sätter bara läkare och tandläkare (och ett fåtal till på delegation från de ovanstående) verksamma på uppdrag inom vården, de ska också kodas enligt ICD-10.
Övriga diskussioner utanför detta uppdrag är teorier och just diskussioner kring observationer och inget diagnossättande. Det är en väldigt stor skillnad definitionsmässigt, praktiskt, juridiskt och ansvarsmässigt

Att diskutera de misstänkta mördarnas personlighetstyp hör väl i allra högsta grad hemma här?

Eftersom mitt inlägg är ett svar på en direkt fråga om vad jag tror om föräldrarnas diagnoser så inleder jag med att upplysa om att jag är medveten om att man inte vanligtvis sätter diagnos på en person man aldrig mött. Sedan spekulerar jag utifrån den information som finns tillgänglig kring vad som skulle kunna vara tecken på olika psykisk ohälsa/funktionsvariationer hos föräldrarna.

Jag tycker nämligen att det är betydligt mer intressant för att förstå det som hände än vad barnen hade för hälsoproblem.


Tack.

Att diskutera familjens samlade personligheter och diagnoser bör ligga inom trådens ämne, likväl som de brister som bevisligen föreligger inom den sjukvård som har mött familjen. Det bör vara en kombination av dessa som ligger till grund för att tragedin inträffade.

Orsaken är förmodligen en inbyggd sårbarhet hos föräldrarna. Döttrarnas sjukdom och vårdens oförmåga att hantera den sjukdomen i kombination med bristande rutiner att stödja familjer i kris har varit receptet till katastrofen.

Vi har sett en skola som har varit allt igenom transparent och som dessutom har utvärderat sitt arbete och infört nya rutiner för att underlätta upptäckten av familjer som behöver hjälp av socialtjänst. Denna familj var inte i behov av försörjningsstöd eller stödsamtal med en socialsekreterare.

Det är oerhört märkligt att den myndighet som har uppdraget att endast tillgodose flickornas lagstadgade rätt till utbildning är öppen och visar exempel på att vara en lärande organisation samtidigt som den vård som har haft det lagstadgade uppdraget att behandla och vårda två sjuka barn samt se till familjens samlade situation lyser med sin frånvaro.

Vi har sett media intervjua rektorer och skolledare med ett ytterst begränsat ansvar. Samtidigt har vi inte sett eller hört ett ord från dom som borde ha sett vad som höll på att hända. Dom som verkligen borde granskas lägger locket på och uttalar sig inte ens i generella termer om vilka lärdomar man har dragit från händelsen. Läkaren som ensam tjänar mer än de skolledare och rektorer gemensamt och som anvarade för barnens liv kan gömma sig bakom sekretess och anonymitet.

Det är dags att media röker ut ansvariga läkare och landstingspolitiker så dom får redovisa sitt arbete med familjen lika öppet som skolan har gjort. Det är det minska man kan kräva!

Skolan har fått redogöra för vad man har vidtagit för åtgärder med anledning av utfärdade läkarintyg, men de personer som har utfärdat intygen behöver redogöra alls för sina beslut. Det kan inte vara rimligt!

Skolan var ansvarig för utbildningen, familjens situation kan omöjligen ha stått eller fallit med om skolan uppfyllde det ansvaret. Men brister inom vården kan mycket väl ha orsakat familjens kris och därigenom flickornas död.

Rektorn har berättat att skolan i flera år har försökt hjälpa en familj i kris. Det är inte skolans uppdrag — det ansvaret ligger uteslutande på vården. Att skolan har känt sig manade att göra det tyder på att ansvariga på landstinget inte har tagit sitt ansvar.

Detta måste prövas rättsligt! — LEX AGNES OCH MOA!

Jag tror också att mamman kan ha haft svår hälsoångest.

En del av det du skriver håller jag fullständigt med om. Man bör granska alla klinker, alternativ medicinska företeelser, skolor och beslutfattare som kan ha haft med familjen att göra. Se över om det missats något som kan förbättras.

Jag vet inte hur stark elev-sekretessen är i skolan, men inom sjukvården är den sträng och absolut, även för avlidna. Man får inte ens yppa att någon varit patient på en viss klinik. Så att transparent offentligt gå igenom och redovisa vilka sjukvårdskontakter familjen haft låter sig helt enkelt inte göras.

Tyvärr måste jag också göra dig besviken, läkarlönerna inom offentlig sjukvård på 55’ - 65’ som ansvarig specialist är nog inte ”mer än vad rektorer och skolledare tjänar gemensamt”.

Vi vet faktiskt inte heller om föräldrarna valde bort vår offentliga sjukvård. Vi vet inte om de helt enkelt själva tackade nej och enbart valde alternativ medicinska vägar. Att de delvis gjorde det har framkommit, liksom att personer i deras omgivning är mot psykiatrin, men vi vet inte om de slutligen totalt valde bort skolmedicinen.

Jag tycker att den stora frågan är varför ingen orosanmälan gjordes till Soc. Anställda inom skola och vård är skyldiga att anmäla minsta misstanke att barn inte har det riktigt bra - eller riskerar att fara illa för att vårdnadshavare krisar. Vad sjukvården såg eller visste är svårt att få reda på idag.

Men skolan har uttalat sig.
Jag köper dock inte rektorns uttalande att de inte kunde se och ana. Det rimmar helt enkelt illa med rektorns nästa mening om att skolan kände till ”att familjen var i kris”. Vid kris känner man oro för familjens barn - och ser till att sätta Soc och myndigheters uppmärksamhet på hur barnen har det. Det gjordes tydligen inte och det bör utredas varför. Precis som en internutredning inom vården borde göras.

Dock är det inte på grund av skolans eller sjukvårdens brister barnen dog. De mördades.

Nej! Det är fel och du behöver kompetensutvecklas.
Det finns flera andra yrkesgrupoer som sätter diagnos utifrån ICD-10 utan någon som helst inblandning från läkare. Tur är väl det eftersom det finns tillstånd som läkare är fullständigt okunniga om. En av Socialstyrelsen legitimerad yrkesgrupp har rätt att sätta diagnos, men är däremot ansvarig att inte sätta diagnos, eller få hjälp vid diagnossättandet, på något som de inte har kunskap om. Det gäller såväl läkare som alla andra legitimerade yrkesgrupper.