Stor polisinsats i Bjärred utanför Lund - 2018-01-09 (fyra döda)

Rockkungens uppgifter om de svartvita faktaförhållanden, som har kunnat kontrolleras, har hela tiden stämt. Det gäller även i pm.
Däremot har du rätt i att hens känslomässiga statements om mordoffer och mördare varit lite väl kategoriska med hårda beskyllningar. Men just detta tror jag kanske man ska se i chock- och sorgeprocess perspektivet.
Dessutom vet vi faktiskt inte alls ännu vad som är sant eller inte i detta.

Just jag tror att det gått till snarlikt det som beskrivs i PM-et och Avd.9 "novell", men det är ju inte bekräftat. Om Rockkungen, mot förmodan, i dag skulle sitta inne med helt andra uppgifter, men numera fått polisens munkavle på sig, är det kanske rimligt att hen inte kunde berätta mer.
Hade RK varit ett troll som velat föra oss alla snett, hade hen gjort det mer utstuderat. tror jag.

Som jag minns det var det inte heller RK som fotograferade tavlan i villan. Det var "Missan27" som, i mitt tycke, helt rimligt bevisade att hen inte ljög. Med de elaka beskyllningar som då riktades mot henne här, är det nog exakt vad många av oss andra engagerade också hade gjort.

Rockkungen är avstängd sedan juli. Det går inte att hitta information om orsaken till avstängningen. Det brukar handla om missbruk av alternativa konton dvs att man svarat sig själv i samma tråd med olika konton.

Kan knappt fatta att jag ger mig in i detta igen... Men: föräldrarna har ju berättat varför de gjorde det.

De tyckte inte att familjen kunde ha någon livskvalitet eller framtid på grund av barnens sjukdom.

Det finns många diagnoser som flickorna kunde ha haft som både innebär svåra lidanden och tidig död. Man får väl anta att dessa föräldrarna med sin inställning hade valt att avliva sina sjuka barn oavsett vilken av dessa sjukdomar det rörde sig om.

Mycket i pappans beteende tyder på en autismspektrumstörning och om man litar på den väldigt obekräftade information som finns om mamman låter det som om hon kan ha haft ångestsyndrom. Båda dessa diagnoser skulle kunna förklara varför man har ovanligt svårt att hantera motgångar och varför ens reaktioner och handlingar inte står i rimlig proportion till ens omständigheter.

Oavsett vilket så avlivar normala människor inte sina barn. Man behöver inte försöka "förstå" vilka yttre omständigheter som kan ha drivit dem till familicid utan man kan mycket väl nöja sig med att konstatera att de helt enkelt var tokiga på något sätt.

Tillägg: jag menar givetvis inte att autism eller ångest är en indikator på att man är en trolig barnamördare, utan ville bara peka på att de intressanta diagnoserna i det här fallet är föräldrarnas.

Mitt fetade.
Ja, kanske sammanfattar du hela tråden med dina ord: "de intressantaste diagnoserna i det här fallet är föräldrarnas." Och vill man inte använda ordet "diagnoser" så kan man väl fråga sig vilka svårigheter som föräldrarna hade, vilka begränsningar, vilka slags avvikande personligheter - eller hur man nu vill formulera det. För någonting avvikande fanns det ju hos föräldrarna. Det är avvikande att döda sina barn.

Som vi varit inne på oändligt många gånger tidigare: det spelar ingen roll vilka sjukdomar barnen led av. Oavsett barns diagnoser så brukar föräldrar inte döda.

Det har inte framkommit någonting om missbruksproblem. Men visst är det lätt att snudda vid tanken att föräldrarna skulle ha använt något slags drog - för hur skulle de annars vågat, orkat, kunnat tvinga sig till att döda sina barn...? Opåverkade av någonting alls? Att vara klart tänkande och så göra detta omöjliga...För båda lär väl inte ha "hört röster" samtidigt...

Väldigt bra skrivet! Instämmer.
Jag tror också att det är så här deras situation såg ut.
Väldigt speciella föräldrarpersonligheter - kanske med de diagnoser du anger - med i vart fall för OH mycket högt ställda prestationskrav och intresse inom ett smalt fackområde. En tämligen isolerad familj med mest profesionella kontaktytor i jobbet.

Är man så psykiskt fel ute så man "avlivar" sina barn som fortfarande kan gå utomhus för egen maskin och presterar bra på hemundervusning - så spelar det kanske inte så stor roll vilken sjukdomsdiagnos dessa barn hade. Problemet - den icke helt normala sunda personligheten - fanns hos föräldrarna.

Barnen var absolut inte döende och bortom all mänskligt liv.
De, möjligen i någon form sjuka barnen, uppfyllde bara inte föräldrarnas önskemål på hur livet för familjen skulle gestalta sig.
Krasst uttryckt så stämde inte verkligheten med föräldrarnas uppställda kravspecifikation.

Ï stället för att ha ork, kraft eller förmåga att förändra de uppställda kraven på hur livet skulle vara, tog de konsekvensen av det i deras ögon, misslyckade livet för barnen och utplånade alla.
Förfärligt sorgligt för dessa stackars barn!

Frågan är väl om inte just tvetydigheten i polisens beskrivning av avskedsbrevet kanske härleder sig till att det inte bara handlade om att föräldrarna inte såg någon livskvallitet och framtid för barnen, utan faktiskt härrörde sig till hur de själva uppfattade ett lyckat liv värt att leva.
Och att andra typer av liv inte var värt att liva vidare med.

Referatet som polisen lämnade innehöll inte några uppgifter om att barnen led, eller att föräldrarna inte orkade se sina barn lida och plågas.
Polisen har endast gått ut med formuleringen att "de inte kunde se någon livskvallitet eller framtid pga barnens sjukdomssituation".
Hårt uttryckt är detta egentligen en beskrivning av resonemanget kring en icke uppfylld kravspec.

Vi har tyvärr inga "körkortskrav" för att få skaffa egna barn, som vi har för att få ta hand om andras barn vid adoptioner.

Kanske hade en orosanmälan satt ljus på hur föräldrarna tänkte och resonerade och varningslamporna blinkat i tid?

Ja, jag skulle tro att vi är många som reagerat på formuleringen "inte kunde se någon livskvalitet på grund av barnens sjukdomsbild." Var detta citat ur brevet, eller var det så som polisen sammanfattade innehållet med egna ord? Vems livskvalitet? Barnens eller föräldrarnas?

Jag hade nog blivit litet mindre undrande om det i brevet stått ungefär att "vi orkar inte se våra barn lida mer, vi vill att de ska få slippa detta liv som inte ger dem glädje utan enbart plågor", eller något liknande.

"Livskvalitet" är ett relativt begrepp. Man kan uppleva ibland större livskvalitet, och ibland mindre. Livskvaliteten kan förändras under livets gång, och kan vara växlande. Ibland får man lov att sänka sina "krav" på den nivå av livskvalitet som är möjlig att uppnå - och för det allra mesta lever man väl alltid på ett hopp om att "kanske det vänder, kanske blir det bättre."

Människor som drabbas av svår sjukdom eller annat lidande, berättar ofta om hur de omvärderat sin syn på vad glädje, lycka och tillfredställelse är. Från att ha strävat efter högtflygande livsmål så börjar man istället uppskatta små, små stunder när man är smärtfri, när man lyckas vara glad, när man kan njuta av någonting - av vad det än är. Detta hör man ofta föräldrar till svårt sjuka och handikappade barn förmedla: " innan sjukdomen hade vi andra förväntningar på tillvaron, numera tar vi bara en stund i sänder och lever i nuet, och de goda stunderna skänker oss glädja och styrka."

Jag tycker att föräldrarnas tänkande (det lilla vi vet om det) påminner om en djupt deprimerad människas tankegångar om att "allt är nattsvart", och framför allt: " det kommer aldrig att bli bra igen, eller ens bättre."

Just denna oförmåga att kunna föreställa sig att det skulle kunna bli bättre, förekommer nog ofta hos den som är deprimerad. Samma sak med tankarna om att allting verkligen är nattsvart rakt igenom, och att det inte finns några nyanser alls. Och tror man på fullt allvar att man aldrig någonsin kommer upp ur det nattsvarta mörkret igen, så ser man ju ingen framtid. Och det är då det är värdefullt med psykiatrisk hjälp i forma av mediciner, och samtal.

Det verkar nästan osannolikt att föräldrarna skulle ha sökt hjälp för sina egna depressioner (om de nu led av sådana). Om de sökt hjälp borde det ha blivit en annan utveckling av familjelivet.

Det finns inget fint i att några lättlurade och omdömeslösa skribenter köper och aktivt stödjer en ännu mer omdömeslös skribents trollande i en mordtråd. Det är bara sorgligt och generande för alla som varit inblandade i spektaklet och de som har vett att göra det, skäms.

Tänk däremot vad som händer om två personer med mycket dåligt psykiskt mående söker stöd hos patientföreningar och intressegrupper som inte är intresserade av att moderera bilden av sjukdomen eller erbjuda konstruktiva råd... Om man överallt får information som påstår att situationen är nattsvart. Att man får höra från dessa att ens barn drabbats av världens värsta sjukdom utan hopp om lindring... Att självmord verkar inte bara mötas med förståelse utan närmast innebär en slags martyrskap?

Det blir väl ungefär samma resultat om två personer med mycket dåligt psykiskt mående söker stöd hos en sjukvård som saknar vårdplaner och rutiner för en god och säker vård. Om man inte får en fast vårdkontakt utan bollas runt bland olika läkare, kanske till och med någon äldre doktor med förlegad utbildning som tycker att sjukdomen som drabbat ens barn inte existerar utan sitter i huvudet. Framför allt då i huvudet på föräldrarna. En sjukvård som saknar förståelse för dom känslor som kan uppstå i en drabbad familj.

Den patientförening jag tillhör gör allt vad den förmår att upplysa om all lovande forskning som bedrivs världen över. Det skrivs klart och tydligt att barn och ungdom har en bättre prognos för tillfrisknande. Det framhålls att det är viktigt med pacing för att må bra och tips på de få mediciner som lindrar. Idag finns inget botemedel - ska man ljuga om det? Vet inte om andra patientföreningar lovar guld och gröna skogar men en tuff sjukdom är en tuff sjukdom. Tyvärr också en sjukdom som är ok att raljera över - det mår de sjuka säkert bättre av...eller...

Ett bra formulerat och insiktsfullt inlägg - Tack! Det livet serverar oss, det lär vi oss också i regel att förhålla oss till, särskilt när vi blir tvungna att lägga egna behov åt sidan till förmån för familjemedlemmar. Människan som varelse har ju överlevt tack vare en unik anpassningsförmåga.

I realiteten är olika former av stöd och hjälp, både v g avlastning och terapi, ofta något som den drabbade själv måste ta initiativ till, och se till att få igenom. I det här fallet fanns redan den juridiska kompetensen.

Något annat än flickornas tillstånd kan ligga till grund för utplåningen av en hel familj.