Uppdrag granskning - "vem ska rädda Sanne?"

Tack

Det bedrivs ingen vård inom psykiatrin idag. Räcker det inte att knapra piller är det kört för dig.

Jag vet inte vad som skulle kunna hjälpa henne eller om hon ens går att hjälpa, men det har nog inte prövats särskilt mycket.

Tyvärr tror jag att det kan vara så att Sanne har lite svårt att skilja på vad som har hänt och inte.


Mem vad är det du vill ha då? Du pratar som att det fanns en annan tid då det fanns någon annan vård. Det är mediciner som har varit vården sen medicinerna kom, innan dess fanns det dock ingen vård alls att tala om utan det vara enbart förvaring.

hehe jag kände på mig att pöbeln skulle börja beskylla invandrarna för hennes missbruk när hon berättade att hon blivit våldtagen..

Sanne var svårt sjuk i anorexi och ångest INNAN hon började missbruka. Det framgår tydligt av dokumentären. Att många empatistörda människor skriver här på Flashback visste jag ju förut. Ändå var det väldigt tungt att läsa vissa kommentarer här och jag blir mer ledsen än arg denna gång.

Glädjande nog är det också några av er som skriver som verka ha en del medkänsla i kroppen.

Jag har jobbat i socialtjänsten som socialsekreterare, LSS-handläggare och biståndsbedömare i 15 år (inte längre). Det som uppdrag granskning försöker belysa är helt sant och ett stort problem, nämligen att de allra svårast sjuka människorna ”ramlar mellan stolarna” och får ingen/otillräcklig/fel hjälp. Detta beror INTE på att det saknas kunskap om hur man kan hjälpa dessa människor utan på det idiotiska sätt som hela välfärden är organiserad på. Alla olika delar av samhällets välfärdssystem sitter och tjuvhåller hårt i sina ”egna” penningpåsar och vägrar se människa som en helhet.

Jag har själv flera gånger suttit på vårdplaneringar på psykiatriska avdelningar, med direktiv från min chef att inte gå med på att vi (kommunen) ska ta hela kostnadsansvaret för en svårt psykiskt sjuk ung människa eftersom behandling är sjukvårdens ansvar. Sjukhuset med chefsöverläkaren i spetsen (landstinget) hänvisade å sin sida till kommunens skyldighet att ta ansvar för boende och omvårdnad. Det blir käbbel och ingen ger sig och den psykiskt sjuka unga människan hinner skada sig själv ännu mer. Det handlade om unga vuxna, inte ungdomar. En gång var det en ung kvinna som bodde hos sina föräldrar och fick ingen vettig hjälp eftersom hon blev bollad mellan kommun och landsting. Hon blev psykotisk, svårt paranoid och hoppade ut från fönstret, skadade sig så illa att hon blev rullstolsburen för resten av livet.

Jag blev själv sjuk av det här jobbet som jag lyckligtvis slipper nu.

Jag håller med. Sällan har väl tvångsvård varit så motiverad, den stackars människan kan ju inte på något sätt ta hand om sig själv.

Jag har en bekant vars vuxna barn är heroinist. Trots att heroinisten har barn fortsätter han knarka. Han har varit på mängder av behandlingshem. Minst fyra vändor på olika ställen i Sverige, en gång på ett center för holistisk medicin i Tyskland, en gång på en gård i Italien där han odlade kryddor i solen i ett år. Han har erbjudits massor av hjälp i form av terapi, psykologhjälp, kontakt med kuratorer, socialtjänst, Hjälp med bostad, fått åtminstone 6 boenden men han straffar ut sig från allt genom att skita i tider, genom att sälja inredning i socialens bostäder, genom att fortsätta knarka på behandlingshemmen. Han har fått betalda yrkesutbildningar av arbetsförmedlingen, men dyker inte upp. Han har mjölkat svenska skattebetalare på miljoners miljoner i 20+ år. Vad hans mamma säger? Hon är jättebesviken på samhället eftersom ”ingen gjort någonting”.

Alla i en sådan här historia måste inse att prognosen för tillfrisknande för personlighetsstörning+ missbruk är lika urusel som för de dödligaste cancerformerna, och ibland är rätt beslut att ge upp.

Haha, ja du... Din egen empatiska förmåga verkar ha gjort dig sjuk. Det är inget jag eftersträvar, eller något jag skulle råda andra att eftersträva heller.

Beträffande den här kvinnan, och den här typen av problembilder i stort, är det ett faktum att de bara är en börda och en gigantisk kostnad. Ingen empati i världen kan få den här historien att framstå som annat än ett gigantiskt clusterfuck från början till slut, och bäst vore nog om kvinnan självdog. Hellre förr än senare.

Det fanns mycket negativt med den gamla psykvården, men att tvinga ut dessa stackars trasiga själar i den kalla storstadsnatten är nog värre. Jag tror vi behöver se mer långsiktigt på en del patienter, och kanske inte stirra oss blinda på att de ska ut i samhället igen.

Ja, till man kommer på något bättre, får man väl köra med det minst dåliga, dvs någon form av mentalsjukhus. Jag är ingen expert, men att slänga ut svårt psykiskt sjuka människor på gatan så att de knarkar ner sig, blir våldtagna, rånade etc, känns helt enkelt för jävligt.

Det här är samhället man får när inkompetenta politiker förvaltar lagar och regler. Hur svårt är det att låta professorer och experter sköta om systemet?

Behöver man vård för både missbruk och psykiska problem så finns det väldigt lite sånt att få.

Även om man är mindre kaosig än denna kvinna.