Vanföreställningssyndrom?

Ett fruktansvärt brott mot dig som liten flicka. Finns inget förlåtande i det.

Om man tänker på livet i stort så sviks man gång på gång, man kritiseras, döms, fryses ut. Men detta genomgår alla och det formar oss till bättre människokännare och ger en vetskap om vad vi vill. Ingen är så att säga förskonad. Jag hoppas att du fick rättslig upptättelse. Ca 5 procent är pedofiler och du hade oturen att hamna i en sådans våld. Men - resten av ditt liv, och resten av oss som möter dig (95 procent) hur gör vi med det? Hur ska du våga må bra med oss?

Offtopic, men...

Jo, det var det - absolut. Vet inte hur / vad jag ska svara på din fråga.

Ja, detta med tillit är det ju många som har svårt med - och detta helt utan att ha blivit våldtagna, misshandlade och mobbade m.m. Jag vet det. Det jag skrivit om mig här är iaf det jag utgår ifrån när jag är med andra. Människan är ond, och med det inte sagt att jag själv är ngt slags helgon eller så.

Nej. Jag fryser liksom till (av rädsla?? Vet inte riktigt men fryser iaf till) när han håller på. Så jag har inte gått och faktiskt kollat... Saknar också titthål och jag vågar inte springa och kolla ut genom fönstret - då kan han kanske se mig...

Det hjälper inte med hörlurar tyvärr. Ja, det är ju den blotta tanken på att grannen kontrollerar allting jag gör som är det jobbiga..

Jobbigt. Det är alltid lätt att ge kloka råd till någon annan. Vad är det du tror grannen kontrollerar? Dina tankar, dina handlingar, dina känslor, vad du äter?

För att ta lite vulgär-KBT så ska man vara medveten att en tanke är en tanke. Så om du känner att han kontrollerar dig så ska du säga till dig själv att det bara är en tanke, inte realitet. Du är i din lägenhet, dörrar och fönster är låsta, ingen kan komma in.

Det kanske känns bättre om du hänger lite extra tyg framför fönstret (antar du bor på bottenvåningen). Då får du förhoppningsvis en känsla att ingen kan titta in. Har du brevlåda på ytterdörren kan du tejpa igen den på kvällen, det borde eliminera lite av känslan att någon står utanför och kan lyssna igenom brevlådan.

Hej igen!

Det känns som att han vill kontrollera allt det du skrev. Jag läser av hans handlingar så iaf.

Alltså allt jag skriver låter så hemskt när jag skriver eller pratar om det jag upplever. I mitt eget huvud är mina tankar fullt logiska men när det kommer ut så skäms jag över galenskapen som vilar över detta.. Det är främst pga skam jag har svårt att prata om det med andra. Jag är uppfostrad till att inte ta någon plats.. när jag berättar om mig så här så känns det jobbigt eftersom jag tar plats.. vet inte om du förstår hur jag menar?

Att tejpa igen brevlådan är en bra idé även om jag kommer glömma bort att ta bort tejpen igen så att brev kan passera. Jag har gardiner.. så..

Ni som lider av vanföreställningar, är ni rättshaverister? Blir ni aggressiva mot de ni tror vill er illa?

Jag tror jag förstår, lite iaf. Du har ju varit ett tag på Flashback nu, då känner du förhoppningsvis att det är helt ok att ta plats. Det viktigaste här i livet är du själv och om du känner att du vill dela med dig så är det ett utmärkt sätt, inget att skämmas över.

Jag har jobbat lite inom psykiatri och även med dementa så jag tycker inte heller att du borde känna att andra uppfattar dig som "galen". Det är din realitet och det hjälper inte att ifrågasätta eller förneka ("Äsch, du inbillar dig bara, skärp dig!").

Nu säger jag inte att du är dement eller psykiskt sjuk, en taktik där är alltid att avleda (lura) men det funkar inte för dig, förstår jag.

Det jag har gjort ibland när tillvaron känns helt overklig att jag har tänkt att jag är två personer som sitter emot varandra och analyserar det egna beteendet. Alltså att man på något sätt resonerar med sig själv: Det här är en tanke, en känsla. Varför har jag den tanken? Jo, livet suger. Varför känner jag så? För att jag aldrig har lärt mig att lita på minneskor. För att jag har upplevt en massa skit som barn. För att jag inte har någon i mitt liv som jag kan lita på och pratar med när det känns tungt. osv.

Den här tråden kan iaf vara ett slags ventil där du kan skriva ner dina tankar och få respons och möjligen ett annat perspektiv på det hela under tiden du väntar på samtalet från läkaren.

Ärligt sagt så tror jag dock inte att de kan göra så mycket: Det blir (förmodligen) medicinering och KBT i fall du inte vill bli inlagd.

Psyk känns inte som rätt svar. Men hjälp ja.

Ja precis, det gör jag verkligen! Tack!

Jag har skrivit det förut och jag skriver det igen; här har jag mött vänlighet, genuint intresse och kanske kärlek - mycket mer här än jag upplevt på riktigt. Folk på Flashback har varit min räddning flera gånger. (Sen finns det så klart marodörer även även här men det är ett annat inlägg...)

Det gör mig faktiskt inget att ses som psykiskt sjuk. Även om det så klart inte är en pärla i CV:t så är det ju oftast så jag känner mig liksom. Om jag har en identitet, så är det nog det.


Mer än gärna. Det hade underlättat väldigt mycket!

Jag vill även ha en utredning, så att jag får det som felar svart på vitt... så att säga. Det känns viktigt.

Tänker på en sak....

Jo, igår när jag äntligen fick prata med en läkare på psykakuten så var det en kille/man som hängde med oss till rummet vi skulle sitta i... Det var alltså en elev som skulle bli läkare sen. Jag tyckte det var jobbigt, hade helst velat ha ett privat samtal - bara jag och läkaren. Att sitta med en läkare och bekräfta man känner sig tokig.. nä det är tillräckligt jobbigt - nu hade jag plötsligt två extra ögon på mig... Suck!

Jag "kände" hans granskande blick borra sig in i mig under hela samtalet och detta stirrande gjorde det väldigt svårt att våga berätta saker som dom faktiskt är och MYCKET svårare att våga säga ifrån när dom inte ens verkade vilja försöka förstå vad jag menade när jag pratade..

Jag tar inte för mig. Jag tar ingen plats. För jag vågar inte. Är nog feg. Eller rädd, same thing.

Klart man känner sig galen men tankar funkar så att en tanke kommer in i huvudet och den försvinner när man bearbetat den på vilket sätt det nu än är om det nu är "awe inspiring", ångest eller positivt laddat, du borde söka gud och med det menar jag att prata med människor helst en psykolog. klart man tror på vad man upplever. Försöker. Hjälpa.

Jag har läst igenom tråden lite mer och jag önskar verkligen att jag kunde hjälpa dig på något vis eller ge dig min plats som jag vägrar ha inom psykiatrin eftersom jag inte lider av något sedan evigheters tid. Om jag åtminstone kunde säga hur man bara bryter hjärnan och får den att funka igen men jag vet inte svaret.

Jag har ju aldrig upplevt att jag skulle vara styrd eller sådana saker och har en sjujäkla respekt för er som har sådana upplevelser eller som behöver försöka sortera mellan verkligt och overkligt. Är inte Abifility en psykosmedicin? Kan du prova Nozinan eller Zyprexa kanske och se om de hjälper dig?

Det är otroligt viktigt att du äter ordentligt och sover med bra rutiner. Att du avbryter tankar och försöker aktivera dig. Gärna med fysiska aktiviteter. Jag förstår att det måste vara otroligt tufft men jag tänker också att övergreppen du upplevt kan vara en stor grundorsak.

Ibland hamnar man snett med grannar och vissa gör konstiga saker pga egen ohälsa, paranoia osv (jag har haft en som på riktigt knackade på dörren på nätterna och antagligen led av något som gjorde att vi var två i trapphuset som var psykiskt dåliga). Men när det inte finns något får man ifrågasätta rimligheten i det man upplever. Öppnar du dörren och ingen är där så är det din hjärna som spökat(min fanns där o hade redan innan vid ett tillfälle försökt attackera mig och människor som var hemma hos mig med galet utbrott, många år sedan nu också). Kan du av någon orsak påminnas om något hos din granne som triggar känslor?

Vid paranoia och psykosgränser blir allt mer skrämmande och man fastnar på detaljer som hjärnan försöker tyda o ofta kan tolka som hotfullare än vad det är. Det har med obalans i hjärnan att göra.

Övergrepp som barn, mobbning, annan etnicitet, utanförskap, rotlöshet med många flyttar kan trigga igång schizofreni. Exempelvis så var många andra generationens överlevare från koncentrationslägren, i högre utsträckning schizofrena. Traumatiska upplevelser ger sår i själen som behöver behandlas.

Jag hoppas att du kommer bli tagen mer på allvar och vill jättegärna höra mer sedan om hur det gått för dig. ❤