Jag spelade ju alla upp till Mario64 + De 2 Super Mario land till Gameboy och nåt Warioland då dom kom ut typ så alla var de ju speciella på sina sätt.
Ettan då det var så banbrytande för mig då jag ju inte hade upplevt nåt liknande när vi spelade det hos kompisens syrra som hade hyrt ett helt NES med nåt spel.
Bara det att man kunde spotta eldbollar vilket jag trodde han gjorde då. Musiken. Vattenbanan ja det var magiskt. Fantasin fick stort spelrum då grafiken ju inte avslöjade så mycket om alla möjligheter och detaljer som ju finns i vår värld jämfört med den platta världens begränsningar.
Warp zonesen har jag tänkt på mer nu på senare dar hur dessa liksom känns tagna från "spelskaparens" Snyggt där. Våra tankar kan ju gå dit de inte borde ibland när det känns ju som åtminstone jag var så fri att tänka vad jag ville och kanske inte alltid borde men hur kan man hindra en tanke från att födas när man är där?
Så warp zones förknippar jag med terrorism på nåt vis. Men för mig är det inget brott bara nåt som kan förstöra för en pojkes verklighet. Det var ju meningen att det skulle vara så för mig. Jag var en fuskare på gott och ont och ville se, känna, göra allt direkt, samtidigt typ.
Trean köpte jag av en snubbe som hade importerat det innan det kom ut i Sverige så det var ju på japanska. Grymt spel! Det snuddade ju lite vid olika lager när man kunde gå bakom väggar och skit.
Tvåan hade vi jävligt kul med!
Mario64 har jag inte spelat så mycket men det verkar ju förstås vara bra. Blev lite mycket med all "frihet" bara
Första Warioland till Gameboy rekommenderas varmt men inte på svartvita Gameboyen då kanske.
Fan vad skum spelhistorian känns när en tänker efter. speciellt hur alla konsoler kom ut med 3d och skit. Fuckade nog upp en del men det är så det ska va. Uppfuckat. Nu är det lugnt..
Människobarnet visste eller kunde inte bättre. Eller kunde han? hehe.
Det var det.