Citat:
Genom att förklara sina bevekelsegrunder så att de anhöriga förstår varför man inte kan/vill/orkar leva längre:
"Vi har två barn som har ont överallt och inom kort kommer att få så svåra smärtor att inte ens morfin hjälper. De lever inte ett normalt liv som andra barn; allt handlar om att pröva olika mediciner men utan att något blir bättre. Den diagnos de fått ger dem högst ett halvår till i livet - men då med stark smärta och ångest. Själva fick vi med bara några veckors mellanrum en cancerdiagnos som innebär att vår tid är utmätt. I skrivande stund har vi endast ett par månader kvar att spela med. - I stället för att vi alla ska få tillbringa vår sista tid som vårdpaket eller kopplade till olika maskiner, och utan minsta möjlighet att påverka vår situation, har vi denna dag beslutat ta saken i egna händer. Detta är inte ett beslut fattat utan vånda; vi har diskuterat i dagar och nätter hur vi ska göra för att få omgivningen att rätt förstå vår situation, och vi har gråtit och gråtit - och gråtit ännu mer, tills det nu känns som att vi inte har några tårar kvar. Samtidigt måste vi vara starka för våra barns skull. Vi hoppas att ni ska komma ihåg oss som de människor vi var när livet var som bäst, och ni ska veta att vi tänker mycket på er även i denna svåra stund. Vi hoppas verkligen att..."
"Kära anhöriga! Detta är det svåraste brev vi någonsin har skrivit, och vi vet inte riktigt hur vi ska uttrycka oss för att ni ska förstå vår situation. Det började med att A insjuknade; sedan också M. - Nu har vi fått veta att... Men eftersom en olycka sällan kommer ensam fick vi i förra veckan också besked om att en elakartad cancer spritt sig i X:s kropp, och jag, Y, som skriver detta brev pga att X inte orkar hålla sig uppe, har redan genomgått flera cellgiftbehandlingar som inte har haft någon som helst effekt: Jag har ungefär två månader kvar, om ens det. Eftersom vi vet att A och M måste ha vår omvårdnad under den korta tid de har kvar, och vi själva snart inte orkar ta oss ur sängen, har vi tvingats fatta detta på en gång både oundvikliga och sorgliga beslut som innebär att befria både våra barn och oss själva från något vi vet är värre än att få somna in i sin egen säng. Det som en gång var, det finns inte längre. Vi saknar både livskvalitet och egentlig framtid, men vi kan fortfarande fatta beslut om den utmätta tid som är kvar, och pga den svåra situation vi befinner oss i, väljer vi bort den tiden. - Det är vår förhoppning att ni kommer att förstå att vårt beslut inte..."
"Kära anhöriga! Detta är det svåraste brev vi någonsin har skrivit, och vi vet inte riktigt hur vi ska uttrycka oss för att ni ska förstå vår situation. Det började med att A insjuknade; sedan också M. - Nu har vi fått veta att... Men eftersom en olycka sällan kommer ensam fick vi i förra veckan också besked om att en elakartad cancer spritt sig i X:s kropp, och jag, Y, som skriver detta brev pga att X inte orkar hålla sig uppe, har redan genomgått flera cellgiftbehandlingar som inte har haft någon som helst effekt: Jag har ungefär två månader kvar, om ens det. Eftersom vi vet att A och M måste ha vår omvårdnad under den korta tid de har kvar, och vi själva snart inte orkar ta oss ur sängen, har vi tvingats fatta detta på en gång både oundvikliga och sorgliga beslut som innebär att befria både våra barn och oss själva från något vi vet är värre än att få somna in i sin egen säng. Det som en gång var, det finns inte längre. Vi saknar både livskvalitet och egentlig framtid, men vi kan fortfarande fatta beslut om den utmätta tid som är kvar, och pga den svåra situation vi befinner oss i, väljer vi bort den tiden. - Det är vår förhoppning att ni kommer att förstå att vårt beslut inte..."
