Jag skulle vilja följa antagandet att flickorna hade en genetisk degenerativ sjukdom. Allvarliga neurologiska svårdiagnosticerade sjukdomar har ökat bland barn de senast årtiondena (precis som allergier mm). Louis Bars har nämnts. Det kan uppstå i den åldern och då bete sig lite annorlunda än om man får det som litet barn. Jag vill inte fastna för någon speciell. Har inte den kunskapen.
Barn och tonåringar är på nätet. Får de veta vad de lider av googlar de upp det smärtsamma slutet.
Fruktansvärt. Alltså vill föräldrarna inte att de ska veta vad de lider av utan få några år som är lite bra i alla fall. Glada stunder då de känner sig litet bättre ska inte skuggas av väntan på plågsam död.
Om någon i släkten får veta vad barnen lider av kommer snart någon kusin att skvallra. Äldre släktingar kommer att gråta när de möter flickorna. De kommer inte att bemötas normalt. Alltså kan föräldrarna inte berätta för släkten. Alltså vet släkten inte så mycket. Man ser till att de inte träffar dem de perioder de mår som sämst. De träffar släkten några timmar, efter mycket vila, och får inte se när flickorna sedan rasar ihop under några dagar.
Föräldrarna pratar om att flickorna snart kanske kan komma tillbaka till skolan. Flickorna måste ha något som drar dem framåt.
Man lägger ut dimridåer i omgivningen. Undvikande svar. Kanske borrelia Kanske vaccin. Kanske ME. Rektorn verkar lägga om orden i munnen när de är på väg ut: "ehhh, någon form av kroniskt trötthetssyndrom". ("Ofattbar sjukdom", med stor emfas. Vet hon något mera?) Det är så föräldrarna och hon kommit överens om att presentera det. Det är så OH och hon sagt i klassen. På det intyg som visas för hela gruppen av professioner står det ME/CFS.
(Eller så kanske föräldrarna har sökt en längre tid, inte vetat. Vet flera med svåra sjukdomar som diagnosticerats om ett antal gånger under många år. "Psykproblem" (med elchocker som följd) visade sig efter flera år vara ALS. "Cancer" var en autoimmun sjukdom som gjorde att nervimpulser inte togs emot av musklerna. OH och HB får veta först under hösten 17 vad som plågar flickorna.)
Flickorna börjar bli sämre. Symtomen tydligare. Snart kan de själva googla upp vad det är de lider av, för de förstår att borrelia, vaccin eller ME inte stämmer. De har sett på nätet. De vet hur de här tillstånden ter sig. Det börjar bli dags att ta det där sista steget som föräldrarna talat om: att befria flickorna från det bittra slutet (jag försvarar inte, bara följer en tanketråd för ett möjligt scenario.)
Flickorna får inte förstå något. Ny leasingbil. Allt rullar på. MEN: OH kan inte dölja sin sorg. Sorgen går rakt genom hans blick. Han kan knappt hålla sig uppe. Kollegorna märker det.
Föräldrarna vill göra det bästa av den sista tiden. De jobbar hemma alltmer. Slutar dock inte jobba. Det måste se vanligt ut. Men de vill uppfylla litet drömmar för flickorna. Renoverar flickrum.
OH vet att hans tid snart är ute. Han vill uppnå något mer innan allt är slut. Utses till professor? Han måste ha något att jobba för, se fram emot. Annars sjunker han.
OM det skulle ha varit Louis Bars (vilket någon både här och på en blogg påstått) så förklarar det följande:
att flickorna inte sågs ute de sista åren. Solljus orsakar cancer hos patienterna. Mycket känsligt!
att de hölls borta från skolan, även om de vissa dagar mådde bättre. Men A fick gå på avslutningar. Hög infektionskänslighet skulle gjort avtapp i det lilla skolarbete hon orkade med. Efter avslutningen hade hon "råd" att vara sjuk ett tag. Inget skolarbete då. (Prioritet av skolarbete var inte bara föräldrarnas val. Flickorna var ambitiösa, ville. De måste få tro att de in dag kommer att kunna börja gymnasiet. Det hoppet får inte tas ifrån dem. De måste få fokusera på något annat än sjukdom.)
att AH verkade vara liten i kroppen
att hon enligt någon var så vinglig före jul att hon knappast kunde stå. (Kan visserligen drabba ME-sjuka också.)
De som bär på Louis Bars, ven bara en gen, och inte har sjukdomen har hög ökad risk för cancer.
HB hade haft cancer. Enligt flera i bygden ska det ha återkommit och medicinen inte tagit, eller hon inte kunnat ta medicinen (Louis Bar gör tydligen att vissa cancerbehandlingar är farliga). Andra känner inte till att det återkommit. Inte släkten. Hon kan ändå haft det. Om hon har obotlig cancer börjar de lägga sig i flickornas framtid. Vem ska ta hand om de sjuka flickorna? De vill inte ta den diskussionen. De vet att flickorna aldrig kommer att behöva någon vårdare i stället för henne. De skulle börja gråta om flickornas framtid kom på tal. Överens! "Vi måste hålla tyst om cancern." Kanske ska flickorna inte veta hur illa det är med mamma. De har nog med sitt.
OH hade sin berömda mössa på sig inomhus ett tag. Hade inte kört till pianospelningen. Var mager, glåmig, ökat håravfall. I en ålder då förfärande många män drabbas av prostatacancer. Om barnen hade LB var han också bärare av genen. Ökad risk för cancer! Han är den som tagit på sig att hålla familjen uppe. Han håller tyst om cancern. Bara Hanna vet. Möjligen hans chef, som han var vän med. Om släkten får veta att också OH:s liv är hotat. Nej det går inte. "Vem ska ta hand om flickorna om ...".
Familjen ägnar det mesta av julen åt att vara tillsammans. HB har tagit långledigt. Hela lovet. OH skiter i att förbereda sina föredrag på konferensen. Han har ordnat det som måste ordnas för att det ska fungera. Sina egna föredrag tänker han inte hålla.
Familjen måste hittas snabbt. Flickorna ska inte ligga länge. Dyker han inte upp på konferensen kommer han att eftersökas. (En del här verkar tro att det är som att inte dyka upp på jobbet en dag. Varför oroar sig chefen? Föreläser själv på olika institutioner och konferenser i olika länder, uppträder inför publik. Skulle jag utebli utan att meddela mig och sedan inte svara på telefonen skulle de riva upp himmel och jord. De vet att man inte gör så när man är bokad och annonserad och folk har rest dit, då har något hänt.)
De skriver inte ut i brevet vilken sjukdom flickorna hade. Det kan komma i media, det vet de. De vill inte att folk ska veta. De vill inte heller träffa valet att outa sina släkter och familjer inför hela Sverige.
Genen är så ovanlig att risken att någon mer i släkten skulle förälska sig i någon med den genen och få sjuka barn bedöms som obefintlig.
De nämner heller inte sina egna cancersjukdomar i avskedsbrevet. De vill inte att någon ska tro att de tog flickorna med sig för att de själva var sjuka. Deras avsikt var att skona flickorna från en tillvaro utan livskvalitet (inom en kort framtid bara lidande, slangar, kvävningskänsla, inget liv) och nej, någon framtid fanns ju inte med detta scenario.
Tycker att flera saker kommer på plats med detta tänk. Omöjligt är det inte. Lika möjligt som något annat. Möjligare än mycket annat som föreslagits.
Barn och tonåringar är på nätet. Får de veta vad de lider av googlar de upp det smärtsamma slutet.
Fruktansvärt. Alltså vill föräldrarna inte att de ska veta vad de lider av utan få några år som är lite bra i alla fall. Glada stunder då de känner sig litet bättre ska inte skuggas av väntan på plågsam död.
Om någon i släkten får veta vad barnen lider av kommer snart någon kusin att skvallra. Äldre släktingar kommer att gråta när de möter flickorna. De kommer inte att bemötas normalt. Alltså kan föräldrarna inte berätta för släkten. Alltså vet släkten inte så mycket. Man ser till att de inte träffar dem de perioder de mår som sämst. De träffar släkten några timmar, efter mycket vila, och får inte se när flickorna sedan rasar ihop under några dagar.
Föräldrarna pratar om att flickorna snart kanske kan komma tillbaka till skolan. Flickorna måste ha något som drar dem framåt.
Man lägger ut dimridåer i omgivningen. Undvikande svar. Kanske borrelia Kanske vaccin. Kanske ME. Rektorn verkar lägga om orden i munnen när de är på väg ut: "ehhh, någon form av kroniskt trötthetssyndrom". ("Ofattbar sjukdom", med stor emfas. Vet hon något mera?) Det är så föräldrarna och hon kommit överens om att presentera det. Det är så OH och hon sagt i klassen. På det intyg som visas för hela gruppen av professioner står det ME/CFS.
(Eller så kanske föräldrarna har sökt en längre tid, inte vetat. Vet flera med svåra sjukdomar som diagnosticerats om ett antal gånger under många år. "Psykproblem" (med elchocker som följd) visade sig efter flera år vara ALS. "Cancer" var en autoimmun sjukdom som gjorde att nervimpulser inte togs emot av musklerna. OH och HB får veta först under hösten 17 vad som plågar flickorna.)
Flickorna börjar bli sämre. Symtomen tydligare. Snart kan de själva googla upp vad det är de lider av, för de förstår att borrelia, vaccin eller ME inte stämmer. De har sett på nätet. De vet hur de här tillstånden ter sig. Det börjar bli dags att ta det där sista steget som föräldrarna talat om: att befria flickorna från det bittra slutet (jag försvarar inte, bara följer en tanketråd för ett möjligt scenario.)
Flickorna får inte förstå något. Ny leasingbil. Allt rullar på. MEN: OH kan inte dölja sin sorg. Sorgen går rakt genom hans blick. Han kan knappt hålla sig uppe. Kollegorna märker det.
Föräldrarna vill göra det bästa av den sista tiden. De jobbar hemma alltmer. Slutar dock inte jobba. Det måste se vanligt ut. Men de vill uppfylla litet drömmar för flickorna. Renoverar flickrum.
OH vet att hans tid snart är ute. Han vill uppnå något mer innan allt är slut. Utses till professor? Han måste ha något att jobba för, se fram emot. Annars sjunker han.
OM det skulle ha varit Louis Bars (vilket någon både här och på en blogg påstått) så förklarar det följande:
att flickorna inte sågs ute de sista åren. Solljus orsakar cancer hos patienterna. Mycket känsligt!
att de hölls borta från skolan, även om de vissa dagar mådde bättre. Men A fick gå på avslutningar. Hög infektionskänslighet skulle gjort avtapp i det lilla skolarbete hon orkade med. Efter avslutningen hade hon "råd" att vara sjuk ett tag. Inget skolarbete då. (Prioritet av skolarbete var inte bara föräldrarnas val. Flickorna var ambitiösa, ville. De måste få tro att de in dag kommer att kunna börja gymnasiet. Det hoppet får inte tas ifrån dem. De måste få fokusera på något annat än sjukdom.)
att AH verkade vara liten i kroppen
att hon enligt någon var så vinglig före jul att hon knappast kunde stå. (Kan visserligen drabba ME-sjuka också.)
De som bär på Louis Bars, ven bara en gen, och inte har sjukdomen har hög ökad risk för cancer.
HB hade haft cancer. Enligt flera i bygden ska det ha återkommit och medicinen inte tagit, eller hon inte kunnat ta medicinen (Louis Bar gör tydligen att vissa cancerbehandlingar är farliga). Andra känner inte till att det återkommit. Inte släkten. Hon kan ändå haft det. Om hon har obotlig cancer börjar de lägga sig i flickornas framtid. Vem ska ta hand om de sjuka flickorna? De vill inte ta den diskussionen. De vet att flickorna aldrig kommer att behöva någon vårdare i stället för henne. De skulle börja gråta om flickornas framtid kom på tal. Överens! "Vi måste hålla tyst om cancern." Kanske ska flickorna inte veta hur illa det är med mamma. De har nog med sitt.
OH hade sin berömda mössa på sig inomhus ett tag. Hade inte kört till pianospelningen. Var mager, glåmig, ökat håravfall. I en ålder då förfärande många män drabbas av prostatacancer. Om barnen hade LB var han också bärare av genen. Ökad risk för cancer! Han är den som tagit på sig att hålla familjen uppe. Han håller tyst om cancern. Bara Hanna vet. Möjligen hans chef, som han var vän med. Om släkten får veta att också OH:s liv är hotat. Nej det går inte. "Vem ska ta hand om flickorna om ...".
Familjen ägnar det mesta av julen åt att vara tillsammans. HB har tagit långledigt. Hela lovet. OH skiter i att förbereda sina föredrag på konferensen. Han har ordnat det som måste ordnas för att det ska fungera. Sina egna föredrag tänker han inte hålla.
Familjen måste hittas snabbt. Flickorna ska inte ligga länge. Dyker han inte upp på konferensen kommer han att eftersökas. (En del här verkar tro att det är som att inte dyka upp på jobbet en dag. Varför oroar sig chefen? Föreläser själv på olika institutioner och konferenser i olika länder, uppträder inför publik. Skulle jag utebli utan att meddela mig och sedan inte svara på telefonen skulle de riva upp himmel och jord. De vet att man inte gör så när man är bokad och annonserad och folk har rest dit, då har något hänt.)
De skriver inte ut i brevet vilken sjukdom flickorna hade. Det kan komma i media, det vet de. De vill inte att folk ska veta. De vill inte heller träffa valet att outa sina släkter och familjer inför hela Sverige.
Genen är så ovanlig att risken att någon mer i släkten skulle förälska sig i någon med den genen och få sjuka barn bedöms som obefintlig.
De nämner heller inte sina egna cancersjukdomar i avskedsbrevet. De vill inte att någon ska tro att de tog flickorna med sig för att de själva var sjuka. Deras avsikt var att skona flickorna från en tillvaro utan livskvalitet (inom en kort framtid bara lidande, slangar, kvävningskänsla, inget liv) och nej, någon framtid fanns ju inte med detta scenario.
Tycker att flera saker kommer på plats med detta tänk. Omöjligt är det inte. Lika möjligt som något annat. Möjligare än mycket annat som föreslagits.
