Citat:
LW sitter hemma i myskläder och ska just gå och lägga sig. Vid 23.30-tiden har hon ringt och sagt godnatt till sin äldste son som bor i närheten hos pappa UW som LW har skiljt sig från. Det är nu midnatt. Mellanflickan, 15, och lillpojken, 12, sover redan - det är ju skoldag i morgon. Då ringer det på dörren! Vem kan det vara? Hon öppnar försiktigt. Men där står ju Amir, den gullige afghanen som hon träffat så ofta på flyktingboendet där hon jobbar!
Amir är förtvivlad, säger han. Han har fått sin ålder uppskriven och ska nu utvisas tillbaka hem till Afghanistan. Kan han få komma in? Han säger att han mött Jesus och blivit kristen, precis som LW. Han kommer att mördas av talibanerna om han skickas hem.
Nej, säger LW, att komma in är ingen bra idé. Barnen sover. Men vi kan ta en liten promenad. Det är varmt ute så det behövs inga extra kläder. Inte behöver jag låsa heller, promenaden ska ju inte bli så lång. Mobilen följer dock med gör säkerhets skull.
Promenaden går ned mot bullerplanket. Amir verkar lite konstig och spänd. Han svettas kraftigt och flackar med sin stirrande blick. Precis där planket viker av och tar slut i närheten av ett kraftigt buskage går det upp för LW vad det här har handlat om hela tiden, när Amir tar fram kniven...
Om vad som händer sedan vill jag tala tyst. LW tvingas ut i buskaget, våldtas skändligen och stryps till döds. Amir kan givetvis inte hålla fingrarna borta från LW:s rosafärgade Iphone 7. Den blir en fin trofé hemma på boendet i helvetesghettot Vivalla.
Nöjd och tillfreds påbörjar Amir nu cykelturen hem mot boendet. I höjd med Vivallaskogen kan han inte låta bli att ringa gode vännen Alireza på sin gamla telefon. Han berättar stolt om sina hjältedåd: våldtäkten, mordet och telefonen.
- Är du galen, utbrister Alireza. Du måste göra dig av med Mobilen! Aina kan spåra den hur lätt som helst!
Amir avslutar samtalet. Han inser att vännen kan ha rätt. Han suckar djupt och kastar den rosa mobilen i en flack båge rätt in i skogen, skakar på huvudet och trampar vidare in i natten. "Tråkigt med telefonen", tänker han.
Amir är förtvivlad, säger han. Han har fått sin ålder uppskriven och ska nu utvisas tillbaka hem till Afghanistan. Kan han få komma in? Han säger att han mött Jesus och blivit kristen, precis som LW. Han kommer att mördas av talibanerna om han skickas hem.
Nej, säger LW, att komma in är ingen bra idé. Barnen sover. Men vi kan ta en liten promenad. Det är varmt ute så det behövs inga extra kläder. Inte behöver jag låsa heller, promenaden ska ju inte bli så lång. Mobilen följer dock med gör säkerhets skull.
Promenaden går ned mot bullerplanket. Amir verkar lite konstig och spänd. Han svettas kraftigt och flackar med sin stirrande blick. Precis där planket viker av och tar slut i närheten av ett kraftigt buskage går det upp för LW vad det här har handlat om hela tiden, när Amir tar fram kniven...
Om vad som händer sedan vill jag tala tyst. LW tvingas ut i buskaget, våldtas skändligen och stryps till döds. Amir kan givetvis inte hålla fingrarna borta från LW:s rosafärgade Iphone 7. Den blir en fin trofé hemma på boendet i helvetesghettot Vivalla.
Nöjd och tillfreds påbörjar Amir nu cykelturen hem mot boendet. I höjd med Vivallaskogen kan han inte låta bli att ringa gode vännen Alireza på sin gamla telefon. Han berättar stolt om sina hjältedåd: våldtäkten, mordet och telefonen.
- Är du galen, utbrister Alireza. Du måste göra dig av med Mobilen! Aina kan spåra den hur lätt som helst!
Amir avslutar samtalet. Han inser att vännen kan ha rätt. Han suckar djupt och kastar den rosa mobilen i en flack båge rätt in i skogen, skakar på huvudet och trampar vidare in i natten. "Tråkigt med telefonen", tänker han.
OK, dina politiska poänger med detta inlägg är mer än uppenbara. Men, om vi bortser från det, så tror jag att mer eller mindre samtliga punkter i ditt inlägg är felaktiga. För att ta det mest tydliga, brukar du inte låsa dörren om du tar en promenad med någon du känner? Visst, barnen var hemma, men skulle du vilja att dina sovande barn väcks av en inbrottstjuv? Dessutom, inte osannolikt att någon skulle hört skrik om det skett en våldtäkt och mord i ett radhusområde. Visst, sent på kvällen, men inte så sent att alla sover. Dessutom förutsätter det att inget av barnen vaknade av att det ringde på dörren.