Stor polisinsats i Bjärred utanför Lund - 2018-01-09 (fyra döda)

Har fler än en gång funderat kring hur de hade tacklat och förhållit sig till verkligt svåra handikapp; låt säga att deras barn hade fötts med Downs syndrom lr Fragil X ex. De hade då aldrig kunnat bli "friska".

Hur länge hade de fått leva?

För att man beviljas hemundervisning på synnerliga skäl - betyder inte dessa synnerliga skäl också skulle godkännas som barmhärtighetsmordorsaker.!!!!!!!

Ett infektionskänsligt barn med leukemi och cellgiftsbehandling - som idag botar de flesta.
En skolios-ryggopererad flicka som ligger stel i sängen hemma under läkningsprocessen.

Tror du att någon ens skulle ta ordet barmhärtighetsmord i sin mun om föräldrarna mördade dessa barn?????

Anklagade över att inte ha lämnat en förklaring.

Ja avskedsbrevet är glasklart och utan frågetecken när det gäller föräldrarnas motiv. Det var ju så föräldrarna såg på situationen .Att sen omgivningen inte förstår är en helt annan sak.(obs! det är fel att döda sina barn)

Jag börjar bli lite skrämd här av vissas försök att normalisera och urskulda mördarnas gärningar.
Barmhärtighetsmord? Pga samma "synnerliga skäl" som ett barn kan beviljas hemundervisning??

När upphör en individs värde så pass att det är "förmildrande" att mörda, ta bort och utradera denne?
När den inte är nyttig längre? När omgivningen inte ser någon framtid eller livskvalitet i att föda upp denne?

Om man mördar sina 11och 14 åriga döttrar för "någon form av trötthetssjukdom" - som den yngsta inte hade tecken på ett 1/2 år tidigare. Då hade man nog inte acceptera att lägga sitt föräldraruppdrag på obotligt svårt handikappade nyfödda barn alls. Det hade man nog uppfattat som bortkastad investering.

Synnerliga skäl för hemundervisning är ändå något helt annat än synnerliga skäl att kalla ett mord för barmhärtighetsmord. Nu tror jag nästan du trollar? Eller så missförstår jag dig helt.

De hade lämnats bort till något av de ”hem” som tar emot sådana barn. (Läkepedagogiska, antroposofiska, religiösa osv, finns även några hem kvar i landstingsregi).
Hur det är i dagsläget vet jag inte men då jag jobbade på prematur/nyföddavdelningar hände det att läkarna avvaktade med att informera föräldrarna om att barnet troligen hade skador som gjorde att det inte skulle utvecklas normalt.
För att de skulle hinna knyta an till barnet, och den bindning uppstå som gör att ett litet knyte på ett par kilo blir det viktigaste i världen för mamma och pappa.
Om den bindningen inte kom till stånd, kunde familjen helt sonika vägra att ta hem sitt barn.
Det rörde främst högprofilerade familjer

Så har jag också tänkt.

I god föräldraförmåga ingår att kämpa och strida för sitt barns bästa - eftersom man har det yttersta ansvaret för barnet. Och detta gäller väl även i situationer när man uppfattat det som om man blivit "dåligt bemött" inom sjukvården? Antingen tar man nya tag och kämpar vidare eller så ber man andra om hjälp. Känner man att allting håller på att brista, är det dags att ge upp och låta andra ta över - medan man själv bryter ihop för att förhoppningsvis komma igen senare.

Dåligt bemötande och oförstående attityd inom sjukvården är givetvis tragiskt att råka ut för - men inte ens det är ju en "ursäkt" för att ge upp totalt...

Det stora problemet här, vilket även är orsaken till att du blir skrämd, är att du och många andra blandar in era egna känslor i föräldrarnas handlande. Deras upplevelse och känslor var bevisligen helt annorlunda än hos oss här. Kan man inte skilja på det så blir allt väldigt svårt. Tänk dom som arbetar på avdelningar med fångar som har mördat flera, våldtagit o mördat barn osv dom måste ju kunna separera sina egna känslor från de utryck som dessa mördare kanske gör angående sina gärningar. Det finns väl inte någon som tycker det är ok att mörda sina barn eller någon annan. Att man inte begriper det tycker jag är skrämmande.

Det är aldrig bra att ett hus står tomt. Jag förstår om anhöriga inte är redo att sälja. Någon måste sköta om fastigheten.

Så här tror jag: "Någon" erbjöd sig att "lösa ut" fastigheten till marknadspris. Värderingsman/män tillkallades och man var i princip överens. Något hakade upp sig:

- Antingen var man inte överens om priset, och lade därför ut det till försäljning för att få ett faktiskt marknadsvärde under rådande omständigheter. (Med mäklares goda minne?)

- ELLER så har arvsregler ställt till det. Barn ärver föräldrarna. Dör barnen ärver föräldrarna. Dödar föräldrarna barnen, mister de sin arvsrätt (korrekt?). Kan det konstateras att bara den ena föräldern åsamkat barnens död, borde den andra föräldern ärva barnen, om då denna tar självmord går arvet till dennes föräldrar om de finns i livet och om så icke fallet - till syskonen.

Så mao - situationen är fullständigt låst, så länge man inte vet vem som gjort vad. Är det sedan så att O "hjälpt" H förfaller ju hans arvsrätt också, och då är det väl allmänna arvsfonden som är ensam vinnare i hela soppan - så @Rockkungen "-mycket vill ha mer" blir det kanske inte ens en tummetott.

Fast å andra sidan - vem f-n bryr sig om ekonomiska värden när en hel familj är borta, och hur kan man bråka om pengar som man absolut inte har gjort sig förtjänt av?

Nej, allmänna arvsfonden kommer inge in i bilden annat än om det finns ett testamente som säger att de ska ärva, i detta fallet. Om både A och B orsakat barnens och sin egen död äger fortfarande A och B sitt giftorättsgods och sin enskilda egendom vid deras död. Då ärver föräldrarna till A A:s del av dödsboet och B:s föräldrar B:s del av dödsboet.

Viktig synpunkt.
Alla känner vi till någon vuxen person som har blivit utbränd eller "gått in i väggen."

Hur många har hört dessa utbrända förklara sina problem med någon av följande beskrivningar:

"Jag har så förskräckligt mycket ångest och särskilt på morgnarna, så jag tar mig helt enkelt inte iväg till jobbet."

eller

"jag vet inte varför, men allt känns nattsvart och det känns nästan som om jag inte vill leva"

eller kanske denna:

"Jag känner ett sådant starkt tvång att utföra vissa ritualer hela tiden, och alla dessa ritualer tar sådan tid och är så jobbiga att jag blir alldeles uttröttad och jag hinner faktiskt aldrig ta mig till jobbet under förmiddagen"

och så vidare, och så vidare, och så vidare.

Diagnoser som associerar till "svaghet" vill vi gärna gömma bakom begrepp som är neutrala eller till och med litet "finare" - den som är utbränd måste först ha brunnit för sitt jobb, och offrat sig - och det är nästan litet "fint."

Kanske "kronisk trötthet" kan upplevas som en lagom neutral benämning på någon form av ohälsa?

Det är vanligare att det är bråk om arv än att det inte är det...