Citat:
Ursprungligen postat av
rappytt
Intressanta aspekter, antingen av eller på, om föräldern har haft anknytningsproblem själv, med sin förälder. Gäller anknytningsproblematiken enbart med mamman, i vilken ålder präglas barnet, undermedvetet antar jag? Jag funderar på att en lillebror till O avled när O var tre år cirka. Kan det ha stört relationen mor-son, eller är anknytningsprocessen färdig tidigare?
En tidig källa i tråden uppgav att händelseförloppet inte var som vi trodde. Det lämnar ju öppet för att det kan vara som du spekulerar kring.
I normalfallet är anknytningen/symbiosen som starkast under barnets första 6-8 månader för att sedan gradvis individuera sig,. Denna individuation pågår mer eller mindre hela livet men kan bromsas eller gå i regress pga olika livsomständigheter.
Det måste inte vara modern, även om det är vanligast eftersom hon oftast är hemma med barnet och dessutom ger detta mat via bröstet. Det finns också en kulturell betingning av att modern ska vara primär. Men det finns gott om exempel där den primära anknytningen även kan vara fadern eller en mormor. Oftast handlar det om att modern varit sjuk/död eller av andra orsaker inte kunnat finnas tillgänglig.
Med tanke på att H var den som var hemma mest av föräldrarna och att O verkade vara uppslukad av sitt arbete, resor mm, är det rimligt att sluta sig till att hon var primär för flickorna.
Om Os mor var i stark sorg och därför otillgänglig när han var 3 år, men att anknytningen fungerat tillfylles innan dess, skulle jag inte säga att detta borde påverkat hans tidiga anknytningsmönster, dvs i dess mest primitiva form. Man kan möjligen tänka sig att han försökte göra allt för att tillfredsställa sin känslomässigt frånvarande mor för att få dennes gunst och senare som en följd av detta, även andra nära personer som uppvisade ett liknande känslomässigt beteende. Men nu är jag långt ut på den spekulativa grenen.
