Personlighetsmässigt kan jag som fan relatera till Tim´s introverta karaktär - där frågor om livet, meningen, och lyckan blir en del av den vardagliga monologen.
Den ytlighet som genomsyrar dagens samhälle gör mig arg. Extroverta personligheter premieras, ytliga och meningslösa konversationer blir normen i en värld där ingen har tid för djupa dialoger, och självreflektion. För personer som Tim blir detta en väldigt främmande värld att leva i, en känsla av att inte passa in. Och det spelar bevisligen ingen roll hur mycket pengar man har på banken eller hur känd man är.
Fy fan vad detta smärtar. Han hade behövt folk i sin närhet som inte pressade honom från början, som verkligen lyssnade på vad han innerst inne kände var på väg att hända. Han behövde någon som förstod honom. Förmodligen bidrog detta till att han kände sig förråd av folket i branschen. När de tänkte pengar så ville Tim bara må bra. Att fortsätta pressa honom, trots klara förtydliganden om hur han mådde, det skapade förmodligen djupa sår som aldrig riktigt läkte.