Stor polisinsats i Bjärred utanför Lund - 2018-01-09 (fyra döda)

Jag tycker också att man brustit i ansvar när ingen orosanmälan gjordes. Och nog skulle det antagligen haft betydelse för flickorna, att någon utifrån hade hade kommit in i hemmet och "sett" just dem och hjälpt dem berätta om sina egna upplevelser. Alltså, någon som haft en annan roll än de hemundervisande lärarna.

Och: om man tar till sådana extrema åtgärder som hemundervisning i flera år så borde ju också uppföljningar och utvärderingar vara "extrema" eller rigorösa. Hoppas att de var det?

Det är inte särskilt länge sen diskussionen handlade om hur fel det var att mörda barn som var på skolavslutningar, handlade, stojade i poolen och var i det närmaste helt friska. Nu är dom plötsligt inspärrade dygnet runt. Agnes var den sjukare av dom och med den beskrivning alla har gett av hennes sjukdom så är det nog inte konstigt om hon inte orkade med tennis och fotboll. Jättekonstig jämförelse mellan sjuka och interner, en sån jämförelse är ganska meningslös. Det förstår du säkert själv?

Du förstår inte.
Vi diskuterar inte just nu hur sjuka barnen var eller om sjukdom tvingade dem att hålla sig inomhus.
Vi diskuterar just nu det faktum att de numera faktiskt var inomhus i hemmet största delen av sitt liv - dag ut och dag in.

Att de kanske sågs i poolen av en granne sommaren 2017, deltog på några timmars skolavslutning 22/12 eller syntes med Oskar i affären i mellandagarna är endast tre tillfällen då en eller bägge uppenbarligen sett fysiskt friska ut. Det motsäger inte det faktum om att de hölls (eller höll sig) inomhus övrig tid. Och den övriga tiden är väldigt stor.

Eftersom barnen inte hade jobb, inte körkort, inga kvarvarande fritidsaktiviteter och inte gick till skolan sedan 3 år för Agnes och 1/2 år för Moa - blir de de facto sittande i villan i stort sätt varje dag - kalla det 24/7 om du vill. Det mår absolut inte två unga tjejer bra av - oavsett vilken annan sjukdom de kan ha haft.

Idag vet vi att alla levande varelser, även interner, dementa och också djur behöver omväxling i miljön och stimulans utifrån. Får man inte det går man under i ett vegetativt tillstånd till slut - man blir sjuk oavsett om man var det innan.

De som kände till att flickorna befann sig dygnet runt bakom villans väggar - skola och kanske BUP - skulle funderat över hur detta på sikt skulle påverka dessa växande flickor.
Kanske behövde de komma bort, utredas på någon instution, något läger för funktionshindrade eller bara få komma bort från hemmet och föräldrarna. Om de nu var så fysiskt sjuka att de inte orkade med fysisk ansträngning kunde man väl ordnat rullstol, färdtjänst, ligga i en säng utomhus i friska luften?
Varför finns inga beskrivningar från grannar som sett detta? För att det aldrig hände?

Varför gjordes inte en orosanmälan av någon som förstod att oroa sig över hur "husarresten" inomhus inne i en familj i djup kris skulle påverka två unga flickor på sikt?

Jag ser att fokus är flyttat från ”Det var Oskar som gjorde det” till ”Varför gjordes inte en orosanmälan?”




När trollkarlen viftar med högerhanden ska man kolla på den vänstra för att avslöja tricket.

Vet inte vem du riktar dig till med dit inlägg.
Själv har jag ingen aning om vem som kan ha gjort vad. Jag har funderat i banor kring om Oskar var drivande likväl som jag har postat inlägg om att kanske Hanna var mest aktiv. Men det är bara spekulationer - jag vet inget och har inga bevis. Vår mest Hanna-är-skyldig vurmare avd.9 är just nu avstängd och andra ligger lågt. Så ditt inlägg far nog rakt ut i tomma intet.

Vi vet inte hur sjuka barnen var.

Vi vet inte vad de i så fall led av.

Vi vet inte hur många timmar per dag som de eventuellt kunde vistas utomhus - eller om de inte kunde vara ute alls.

Egentligen är det enda vi vet att ena flickan haft undervisning i hemmet under två år och att barn nummer två även hon blev beviljad hemundervisning som varit igång under en termin. Det är den enda sakliga, neutrala och bekräftade informationen som vi har. Redan denna knapphändiga information ger anledning till oro: hur mår ett barn som inte kunnat vara i skolan på hela två hela år (två år är en enormt lång tid av ett barns uppväxt).

Och så vet vi att föräldrarna inte stod ut med denna situation. Varför de egentligen inte stod ut (hur deras tankar gick) spelar mindre roll - det viktiga var att de inte uthärdade.

Eftersom föräldrarna inte stod ut med livet, bör de haft ett väldigt dåligt mående under den sista tiden i livet. Flickorna hade inte endast den egna sjukdomen att kämpa med, de var dessutom utlämnade åt två mycket nedstämda föräldrar.

Det enda vi med säkerhet kan säga är: vi ska vara försiktiga med att bevilja undervisning i hemmet under så långa tidsperioder. Och om man av någon anledning ändå måste bevilja sådan undervisning, ska den följas upp mycket, mycket frekvent - täta och omsorgsfulla utvärderingar. Barnen behöver ha egna samtalskontakter (vilket de kan ha haft), föräldrarna likaså.

Vi ska inte vara så försiktiga med att göra orosanmälningar.

Och, mer utopiskt: vi ska på sikt arbeta med fördomar och negativa attityder till samhällets olika möjligheter att hjälpa, och kanske även till sjukvårdens (psykiatrins) möjligheter. Vi ska motverka fördomar gällande psykisk ohälsa.

Ja!!
Instämmer till fullo!

Jag förstår inte riktigt vad du menar - men jag tror att fokus från "vilken förälder som var drivande" har försvunnit eftersom den diskussionen var lönlös. Vi kommer ingen vart och det gör ingen skillnad om vi vet vilken förälder som "gjorde det" eller ej. Jag tror att vi nu har kommit så långt i våra diskussioner att vi börjar känna en önskan att bli litet konstruktiva. Och det enda konstruktiva som finns, är att se hur man kan lära av tragedin inför framtiden. Exempelvis genom att rikta mer uppmärksamhet mot missförhållanden i skolor och i familjers hem - och då är orosanmälan det medel man har att ta till.

Möjligen känns händelsen en aning mindre meningslös om den kan bana väg för framtida familjer som har det jobbigt och vill isolera sig. Det är lika sorgligt för familjen i Bjärred för det (ingen tröst för deras anhöriga) men på något vis känns det litet som att "A och M dog inte alldeles förgäves."

Vi människor fungerar väl så att vi vill se en "mening" med det som sker, det är väl en form av tröst.

Instämmer även i detta som du skrivit.
Som en vis man sa - "Man måste lära av andra - för ingen av oss kommer leva länge nog för att hinna göra alla misstag själv."

Förhoppningsvis kommer det att utredas:

- om skolans roll i det hela - och om den behöver stramas upp och tydliggöras, när göra orosanmälan?
- om skolan låtit sig duperas och bländas till att frångå normala rutiner gällande hemundervisning
- om någon inom sjukvården missat allvarliga signaler om hur familjen hade det - BUP?
- om någon inom sjukvården inte gett tillräcklig uppföljning och korrekt information om framtiden, ex. barnkliniken?
- om föräldrarna påverkats av någon intressegrupp som gjort att de såg allt svart, ME-patientförening?
- om föräldrarna påverkats av någon sekt som styrde dem från att söka psykiatrisk hjälp - SC? Pappans systers föreningsmedlemskap i förening mot psykiatrisk behandling?
- om någon inom sjukvården allt för lättvindigt satt en uteslutningsdiagnos med minimala behandlingsmöjligheter på barnen - intyg på ME-sjukdom?

Det som har drabbat familjen Henkow kan vi inte ändra på, men i framtiden kan vi ha ett annat mer uppmärksamt förhållningssätt till familjer i kris där kanske barnen får hemundervisning på föräldrarnas önskan. De flesta föräldrar vet vad som är bäst för barnen, men föräldrar som mår riktigt dåligt själva kanske inte alltid har den klarsynen. För främst barnen men även för föräldrarna i sådana familjer måste vi utifrån kunna se faran av att inte göra något alls.

Med tanke på att det var en unik händelse var det väl tur då att den inträffade, så det finns något att lära sig av. I bästa fall händer det ett dussin gånger till, inom en rimlig tid, så det finns ett mönster att känna igen.

Exakt! Och då får vi ju på sätt och vis en (åtminstone informell) "lex A och M" som vi skrivit om så ofta här i tråden...

Och dessutom: vi måste börja våga tala om det som är så känsligt att vi inte vill låtsats om att det finns: nämligen att skolors (och andras) benägenhet att göra orosanmälningar kan påverkas av föräldrars sociala ställning. Detta är väldigt jobbigt att erkänna, ens för sig själv, men det skulle man kunna lyfta som en generell fråga, i olika sammanhang.

Förstår att du är ironisk. Nej, ingen av oss tror att just exakt en sån här händelse ska inträffa igen. Det verkar osannolikt. Men däremot kommer det (tyvärr) alltid att finnas familjer som har det svårt, som inte söker den hjälp som finns, som har tendenser att isolera sig osv.

Alla de olyckliga omständigheter som samlades i Bjärredfallet, kommer kanske aldrig mer att återfinnas i en och samma familj - samtidigt. Men man kan ändå studera de olika faktorer som fanns med i Bjärredshändelsen och dra lärdom. Exempelvis: vad gjorde sjukvården/vad gjorde de inte/vad hade de kunnat göra? Vad gjorde skolan/vad gjorde de inte/vad hade de kunnat göra? Och så vidare.

Och nej - ingen tycker att det var tur att en hel familj utplånades.