Citat:
Jag tänker utifrån allt som framkommit i tråden att speciellt Agnes och sedan kanske även Moa led av depressions/ångestproblematik - och att mamman också gjorde det men att ingen av föräldrarna kunde "ta in" depression som diagnos vare sig för dem själva eller barnen.
Det är mycket vanligt även bland vuxna högutbildade personer att man absolut inte kan se de symptom som man börjat få som indikationer på depression när man insjuknar i detta. Exakt samma sak kan hända om ett BARN börjar uppvisa tecken på depression - en del människor, särskilt personer som till naturen är oroliga och nervöst lagda, KAN inte ta in att symptomen beror på depression. Såhär tror jag det gick till när barnet eller barnen fick diagnosen ME för något som kan ha varit egentlig depression:
Ens barn, nu i yngre tonåren, är inte alls "den goa tjej hon alltid varit". Föräldrarna oroar sig; kan hon vara sjuk? Särskilt mamman oroar sig - hon ä ängsligt lagd och introvert, funderar mycket på alla hemska sjukdomar det skulle kunna vara. Mamman blir mer och mer oroad över dotteran förändring, tankarna maler, hon får svårt att sova, blir nedstämd av oro kring att barnet kan ha sjukdom. Pappan är mer robust och extrovert och kör på. säger åt henne att sluta oroa sig, åker till jobbet han älskar. Mammans oro för det förändrade barnet tar över mer.
Hon som alltid varit så flitig, sprallig och glad? Mamma tar barnet till läkare. Beskriver ökad trötthet, sömnstörningar, barnet klagar på ont i kroppen, barnet har "sjukdomskänsla" ofta, barnet visar iniativlöshet, barnet vill sova halva dagen och "orkar" aldrig hitta på saker som hen förrut tyckte vara kul, som att spela spel eller bada.
Läkaren tar prover på barnet. Många undersökningar görs. Inget fel hittas.
Läkaren fråga hur barnets sociala situation/skola/stressnivåer är - föräldrarna tycker inte de är värre än hos något annat barn, barnet är älskat, barnet KAN inte vara deprimerad som läkaren säger. Man byter läkare. Läkaren hittar inget fysiskt fel på barnet och vill skriva ut en låg dos antidepressiva. Man vill inte ta emot detta - vägrar tro att det är psykosomatiskt.
Barnet mår sämre, barnet uttrycker under gråtattacker hemma att hon ”känner i hela kroppen att nåt är fel”, hon är sjuk och ”KAN inte gå till skolan!”. Man låter barnet stanna hemma. Barnet ligger i sängen halva dagen, när man frågar om hon vill hitta på nåt säger hon att hon ”inte orkar, är jättetrött, känner mig liksom sjuk”. Barnet är deprimerad och nedstämd och känner inte att hon passar in i skolan som alla andra, vill inte gå dit, orkar inte med det sociala. Men barnet vet att man måste vara FYSISKT sjuk för att få vara hemma från skolan. För att få vara hemma understryker barnet de olika vaga symtpom hon känner kroppsligen, som att allt känns fel i kroppen och hon är så trött, hon känner sig febrig varje dag .
Barnet blir hemma mer, man åker till läkaren, uppmanar denne att ta fler prover, gör fler undersökningar. Doktorn frågar barnet om det har ont nånstans, barnet svarar ”ja liksom…överallt”. Barnet säger nästan varje morgon att hon känner sig sjuk i kroppen, hon KAN inte kliva ur sängen, hon måste få vara hemma från skolan idag, hon känner sig febrig. Mamman sover knappt alls längre, tappar vikt, blir hålögd. Mammans dåliga mående känner både äldsta barnet och lillasystern av. Detta bidrar till mer nedstämdhet hos bägge barnen. Pappan kämpar vidare, försöker upprätthålla det normala livet. Flickan, som alltså har en tonårsdepression fastän mamman och pappan vägrar ta in detta, blir sämre av mammans övertygelse om att det är nåt ”riktigt riktig fel” hos henne. Man tror ju på sina föräldrar och mamman är tvärsäker på att hon HAR något svår sjukdom. Flickans mående försämras därmed.
Mamman är också övertygad om att denna mycket sjuka flicka inte skall anstränga sig - hennes kropp behöver alla krafter till att bli frisk från vad-det-nu-är som drabbat koppen. Hon halls hemma från aktiviteter och allt som rör andra tonåringar - de kan inte riskera att sjukdomen blir värre. Mamman hittar till slut själv diagnosen ME va internet: det måste vara detta flickan har! Äntligen! Läkare är tveksam med föräldrarna argumenterar bra för att barnet har exakt alla symptom dygnet runt hemma - läkarn kan ju inte annat än att lyssna på deras beskrivning. Läkaren konstaterar även att alla prover tagits och barnet inte uppvisar några fysiska fel. Diagnosen ME kan i dag inte identifieras genom blodprov eller tester utan diagnosen ställs alltid efter att allt annat uteslutits och efter att visst antal diagnoskriterier (trötthet, sjukdomskänsla) bestått i mer än 6mån.
Detta barn har utretts åt höger och vänster i vården under 1,5 års tid. Föräldrarna verkar verkligen bry sig om sitt barn, de är engagerade och inget tyder på att hon kulle ha en dålig hemmiljö eller skolmiljö så riskfaktorer som direkt pekar mot depression finns inte direkt. Läkaren går med på ME-diagnos - man kan ju alltid ändra denna diagnos senare om ny information framkommer. Föräldrarna behöver verkligen få diagnos på papper påpekar dom - för det är enda sättet för barnet att få ha kvar i alla fall lite undervisning. Utan sjukintyg kan nämligen inte skolan skicka hem lärare för hemundervisning, och det är helt enkelt fysiskt omöjligt för flickan att gå till skolan en enda dag, hon är alltför trött dagligen. Läkaren ser att barnets bästa här är att kunna få iaf lite undervisning så intyg skrivs.
Det är mycket vanligt även bland vuxna högutbildade personer att man absolut inte kan se de symptom som man börjat få som indikationer på depression när man insjuknar i detta. Exakt samma sak kan hända om ett BARN börjar uppvisa tecken på depression - en del människor, särskilt personer som till naturen är oroliga och nervöst lagda, KAN inte ta in att symptomen beror på depression. Såhär tror jag det gick till när barnet eller barnen fick diagnosen ME för något som kan ha varit egentlig depression:
Ens barn, nu i yngre tonåren, är inte alls "den goa tjej hon alltid varit". Föräldrarna oroar sig; kan hon vara sjuk? Särskilt mamman oroar sig - hon ä ängsligt lagd och introvert, funderar mycket på alla hemska sjukdomar det skulle kunna vara. Mamman blir mer och mer oroad över dotteran förändring, tankarna maler, hon får svårt att sova, blir nedstämd av oro kring att barnet kan ha sjukdom. Pappan är mer robust och extrovert och kör på. säger åt henne att sluta oroa sig, åker till jobbet han älskar. Mammans oro för det förändrade barnet tar över mer.
Hon som alltid varit så flitig, sprallig och glad? Mamma tar barnet till läkare. Beskriver ökad trötthet, sömnstörningar, barnet klagar på ont i kroppen, barnet har "sjukdomskänsla" ofta, barnet visar iniativlöshet, barnet vill sova halva dagen och "orkar" aldrig hitta på saker som hen förrut tyckte vara kul, som att spela spel eller bada.
Läkaren tar prover på barnet. Många undersökningar görs. Inget fel hittas.
Läkaren fråga hur barnets sociala situation/skola/stressnivåer är - föräldrarna tycker inte de är värre än hos något annat barn, barnet är älskat, barnet KAN inte vara deprimerad som läkaren säger. Man byter läkare. Läkaren hittar inget fysiskt fel på barnet och vill skriva ut en låg dos antidepressiva. Man vill inte ta emot detta - vägrar tro att det är psykosomatiskt.
Barnet mår sämre, barnet uttrycker under gråtattacker hemma att hon ”känner i hela kroppen att nåt är fel”, hon är sjuk och ”KAN inte gå till skolan!”. Man låter barnet stanna hemma. Barnet ligger i sängen halva dagen, när man frågar om hon vill hitta på nåt säger hon att hon ”inte orkar, är jättetrött, känner mig liksom sjuk”. Barnet är deprimerad och nedstämd och känner inte att hon passar in i skolan som alla andra, vill inte gå dit, orkar inte med det sociala. Men barnet vet att man måste vara FYSISKT sjuk för att få vara hemma från skolan. För att få vara hemma understryker barnet de olika vaga symtpom hon känner kroppsligen, som att allt känns fel i kroppen och hon är så trött, hon känner sig febrig varje dag .
Barnet blir hemma mer, man åker till läkaren, uppmanar denne att ta fler prover, gör fler undersökningar. Doktorn frågar barnet om det har ont nånstans, barnet svarar ”ja liksom…överallt”. Barnet säger nästan varje morgon att hon känner sig sjuk i kroppen, hon KAN inte kliva ur sängen, hon måste få vara hemma från skolan idag, hon känner sig febrig. Mamman sover knappt alls längre, tappar vikt, blir hålögd. Mammans dåliga mående känner både äldsta barnet och lillasystern av. Detta bidrar till mer nedstämdhet hos bägge barnen. Pappan kämpar vidare, försöker upprätthålla det normala livet. Flickan, som alltså har en tonårsdepression fastän mamman och pappan vägrar ta in detta, blir sämre av mammans övertygelse om att det är nåt ”riktigt riktig fel” hos henne. Man tror ju på sina föräldrar och mamman är tvärsäker på att hon HAR något svår sjukdom. Flickans mående försämras därmed.
Mamman är också övertygad om att denna mycket sjuka flicka inte skall anstränga sig - hennes kropp behöver alla krafter till att bli frisk från vad-det-nu-är som drabbat koppen. Hon halls hemma från aktiviteter och allt som rör andra tonåringar - de kan inte riskera att sjukdomen blir värre. Mamman hittar till slut själv diagnosen ME va internet: det måste vara detta flickan har! Äntligen! Läkare är tveksam med föräldrarna argumenterar bra för att barnet har exakt alla symptom dygnet runt hemma - läkarn kan ju inte annat än att lyssna på deras beskrivning. Läkaren konstaterar även att alla prover tagits och barnet inte uppvisar några fysiska fel. Diagnosen ME kan i dag inte identifieras genom blodprov eller tester utan diagnosen ställs alltid efter att allt annat uteslutits och efter att visst antal diagnoskriterier (trötthet, sjukdomskänsla) bestått i mer än 6mån.
Detta barn har utretts åt höger och vänster i vården under 1,5 års tid. Föräldrarna verkar verkligen bry sig om sitt barn, de är engagerade och inget tyder på att hon kulle ha en dålig hemmiljö eller skolmiljö så riskfaktorer som direkt pekar mot depression finns inte direkt. Läkaren går med på ME-diagnos - man kan ju alltid ändra denna diagnos senare om ny information framkommer. Föräldrarna behöver verkligen få diagnos på papper påpekar dom - för det är enda sättet för barnet att få ha kvar i alla fall lite undervisning. Utan sjukintyg kan nämligen inte skolan skicka hem lärare för hemundervisning, och det är helt enkelt fysiskt omöjligt för flickan att gå till skolan en enda dag, hon är alltför trött dagligen. Läkaren ser att barnets bästa här är att kunna få iaf lite undervisning så intyg skrivs.
Låter troligt. Steget därifrån scenariot som du målar upp till dubbelmord känns ändå väldigt långt för mig.
