Citat:
Ursprungligen postat av
tantigheter
Så är det.
Ett vackert sätt att hedra barnens minne skulle vara att få ihop en jättefond för forskning i svårt sjuka barns miljö - jag kan inte få till en bra rubrik här - men andemeningen är att det inte får ske igen. En så stor bedrövelse får inte drabba någon. Man kan misstänka att det finns många barnfamiljer som lider i det tysta och hoppas att det aldrig behöver bli så till den grad sorgesamt som det blev nu.
Vilohem, gratis pensionat för hela barnfamiljer. System med stödfamiljer med särskilda kompetenser och jag vet inte vad. Tänk på de som får indraget stöd med assistenter osv.
Antagligen borde och kunde mycket göras.
Barnen först! Det kommer hela familjesituationen till godo.
(Ack ja, suckar en ledsen tant)
Skolan VET vi har engagerat sig i barnen och familjen. Vi VET att vid senaste mötet rörande den yngre var Skolans resursteam (lärare, kurator, sjukgymnast mfl) närvarande. Flickan skulle träffa dom alla enskilt för att lära känna dom.
Skolans Rektor, som visste vilken djup kris familjen befann sig i, kunde inte ana att detta skulle hända. Dom chockades av händelsen.
Arbetsplatsen där man normalt tillbringar många timmar per dag, i detta fall åratal, får man en mer personlig relation till kollegor. Särskilt till vissa. Tror dom, eller vissa, kanske var medvetna om hemsituation även om dom aldrig kunde föreställa sig denna fruktansvärda händelse. Dom chockades självklart också.
Familjen och vänner kan inte heller varit helt ovetandes. Men naturligtvis oförberedda på denna tragiska händelse. Fyra personer, en hel familj, borta. Barn och barnbarn. Fruktansvärt sorgesamt.
Det fanns ett nätverk kring familjen, men i långvarig djup kris är det ofta så att många sluter sig allt tätare samman. Man orkar inte längre. Släppa in andra.
Brevet före jul verkar vara en trigger som fick den sista spärren att släppa. Men det kanske hade hänt ändå? Kanske bara en bekräftelse på något man redan visste om.
EDIT.
Sjukvård/läkare, förutsätter jag också var involverade.