Citat:
Ursprungligen postat av
N.Armstark
Jag tror att Astrid Lindgren sa nåt liknande i en saga som nästan alla barn har läst eller hört. Hon vågade lyfta sånt som man tydligen inte ens får skriva på flashback med risk för förtal.
Dessa frågor är centrala för elever, de behöver diskutera och få verktyg att hantera ångest inför livet. Jag tror siffrorna på hur många vuxna som någon gång funderat på självmord är 50% om inte högre. Att en tonåring, som sett hela sitt liv krossas, med förändringar djupt inne i kroppen som denne inte förstår skulle ha tankar på döden är nog något vi nästan måste utgå från. Men hur långt gick sådana tankar och hade det någon betydelse?
Avskedsbrevet ger säkerligen svar på den frågan. Vi som undrar och har svårt att förstå kommer kanske aldrig få svar på det.
Jag utgår från att föräldrarna måste åtminstone en gång ha fått höra att dottern, döttrarna är osäkra på om de klarar den bördan som lagts på deras axlar.
Ur Börderna Lejonhjärta kan vi läsa följande
Jonathan, jag kan simma, skrek jag. Ja, det är klart du kan simma, sa Jonathan.
Och då kom jag att tänka på något. Jonathan, har du märkt en sak, sa jag.
Jag hostar inte något mera. Nej, det är klart att du inte hostar, sa Jonathan.
Du är i Nangijala nu.
