Citat:
Ursprungligen postat av
Anna-Karin85
Jag tror också att det var så ”enkelt” som att det blev för mycket. Är det konstigt att familjen blir deprimerade med all den sjukdomen i familjen? Ingen som jag talat med har kunnat säga något ont om mannen utan tvärtom. Framförallt en jag pratat med som stod mannen närmare än mig var helt övertygad om att han aldrig skulle göra något för att skada sin familj. Sista gången jag träffade honom sa han dessutom att det var mycket tufft där hemma.
Det du skrivit är den bild jag fått av det hela: mamman och döttrarna som blivit deprimerade.
Jag får intrycket av att mamman haft en djup depression och pappan är den som axlat det mesta av ansvaret och själv blivit deprimerad av alltihop - fast inte på samma nivå.
Hittade några profiler på olika siter som jag tror tillhör yngsta dottern och hon verkar ha varit väldigt deprimerad. Om det nu inte är en annan tjej med samma förnamn, födelseår och bosatt i samma kommun som också mår dåligt.
Får intryck av att mamman förberett sig på att försvinna medan pappan försökt och ventilerat situationen med andra m.m. Han verkade väldigt mån om familjen och med det inte detsamma som att mamman inte var det.
Och så det där inlägget från Linkedn av hans kollega "Tragedin som bara inte fick hända, hände."
Man får intrycket av att mamman ventilerat sin dödslängtan och att pappan försökt förhindra det ett bra tag - och pratat med vänner om detta. Och till slut hände det ändå.
Jag skulle inte bli förvånad om det visar sig att mamman tagit med barnen på den sista resan och pappan valt samma väg i ren förtvivlan. Alternativt att det var i samförstånd. Men att pappan skulle ha varit den drivande i alltihop verkar för otroligt. Det går inte ihop.
Usch, det är så sorgligt alltihop.
