Oleg Gordievskij
Oleg Gordievskij, född 10 oktober 1938 i Moskva, var sovjetisk underrättelseofficer och senare dubbelagent.
Han arbetade för KGB i Danmark 1965-1970 och blev där rekryterad av den brittiska underrättelsetjänsten MI6. Han arbetade i Danmark ytterligare en period, 1972-1978, och sedan åren 1982-1985 i Storbritannien. Gordievskij var den sista tiden i London "acting resident", dvs tillförordnad chef för hela den lokala KGB-organisationen i landet. Han blev dock misstänkt av sina kollegor, kallades hem till Moskva, men lyckades sedan bli utsmugglad ur landet av brittiska underrättelseagenter.
Första bandet avhandlar tiden från ryska revolutionen fram till Andra världskrigets slut. Andra volymen täcker in tiden från krigets slut fram till perestrojkan.
Intressant är bland annat Yassir Arafats roll som kommunistagent, KGB:s roll i fredsrörelserna under 70- och 80-talen och de "aktiva åtgärder" i form av förfalskade dokument och desinformation som under efterkrigstiden framför allt spreds i Tredje världen.
1990 gav han, tillsammans med Christopher Andrew, ut KGB: The Inside Story (svensk översättning: KGB Inifrån i två band på Bonniers förlag).
https://sv.wikipedia.org/wiki/Oleg_Gordievskij
-------------------------------------------------------------------------------------------
I vilken typ av kyrka gick Gordievskij i?
-------------------------------------------------------------------------------------------
IB-affären och en moralpredikants uppgång och fall
Författad av Fähstorkh tors, 29/10/2009 - 18:46
Jan Guillou
Vänstern lyckades aldrig bli riktigt populär bland gemene man. Extremvänstern är idag marginaliserad och dess huvudfåra har fått sitt rykte skandaliserat vid ett flertal tillfällen de senaste åren. Vänsterpartiet blev så illa tilltygat efter Kalla Faktas dokumentär om partiets historia att inte ens Mona Sahlin har förmått övertyga väljarkåren att det är helt i sin ordning att socialdemokrater samarbetar med kommunister. Inte alla diktaturkramare har dock lidit skada av denna historiska rengöringsprocess. Pol Pot-anhängaren
Jan Myrdal är numera statsavlönad revolutionär och Sven Wollter gör barnprogram för statstelevisionen. Svensk vänsters mest framgångsrike moralkaksproducent är dock
Jan Guillou som har gjort sig en smärre förmögenhet på sitt författande. Guillous rykte befinner sig dock i fritt fall sedan det uppdagats att han arbetade för KGB i slutet på 60-talet och början av 70-talet. Det är två saker som gör avslöjandet intressant.
En sak är givetvis att Guillou inte förnekar att han har varit KGB-agent. Guillous taktik ser annorlunda ut: han hävdar att den information som han bestod KGB med inte var skadlig för Sverige. Förre KGB-chefen
Oleg Gordievskij har sagt att Guillous försvar är typiskt för agenter som inte vill vidkännas sitt förflutna. Gordievskij hävdar att de uppgifter som Guillou försåg KGB med, var information som den ryska sidan bedömde som värdefull. Lennart Ohlsson, före detta chef för underrättelsesektionen vid den militära säkerhetstjänsten, förefaller dela Gordievskijs uppfattning:
Att Gergel [Guillous kontaktperson i KGB] gick så kallade kontraövervakningsslingor under flera timmar visar att Guillou var en viktig kontakt. Att man träffades upp till 40 gånger under fem år och dessutom bytte handledare visar också att det var en kontakt som levererade. Guillou levererade. Han hävdar att det var obetydliga artiklar, men observera att det är hans egen bedömning. Guillou fick 800 kronor för besväret. En struntsumma anser han nu, men enligt Lemberg var det 1967 närmare en halv månadslön.
Varför ställde Guillou upp för KGB? En rimlig hypotes är att han gjorde det därför att han var kommunist. Svensk kommunism har en lång tradition av landsförrädiska aktiviteter och Guillou var under en period medlem av kommunistsekten Kommunistiska Förbundet Marxist-Leninisterna. För att om möjligt förstå Guillous motiv kan det vara instruktivt att studera hur Sverige och USA beskrivs av hans kollega
Peter Bratt i boken IB och hotet mot vår säkerhet.
Olof Palme är, skriver Bratt, "en skicklig demagog och en utmärkt propagandist" som har lurat människor att uppfatta det socialdemokratiska partiet som radikalt socialistiskt när dess politik egentligen syftar till att förvalta kapitalismen. Om världens största demokrati, USA, skriver Bratt att "USA:s metoder" inte "skiljer sig ... från Hitlertysklands" och att den "amerikanska imperialismen måste idag anses farligare än den sovjetiska".
https://www.samtiden.com/?q=frontpage&page=21