Det verkar ha varit en del schismer internt i SAP angående ubåtsfrågan, bland annat Bodström och Sverker Åström hade tvekande inställning.
Citerat från:
https://theutenberg.wordpress.com/14-2/
"När man t ex läser ÖB:s (Lennart Ljung) tilläggsrapport den 9 november 1981 (tillägg till hans rapport den 4 november) om U 137-kränkningen blir det fullständigt obegripligt att någon ens seriöst kan föreslå att U 137:s intrång kunde vara en ”olycksalig felnavigering”. Icke! Återigen, avsaknad av kunskap och frånvaron av detaljer bygger upp en mytbildning som fortplantar sig och till slut uppfattas som ”den obestridliga sanningen” (sid 50-51 i Dagbok från UD).
Vi som läste dessa hemliga ÖB-rapporter när det begav sig 1981 (U 137) respektive 1982/1983 (Hårsfjärden) var tvungna att reagera på det som landets ansvarige Överbefälhavare rapporterade till regeringen samt agera på grundval av detta. Ingen annan kunde ha någon annan konsoliderad uppfattning än landets ÖB, som satt på de enda och verkliga resurserna att utreda detta. Det är en gåta hur förre utrikesministern Bodström kunde ha sin uppfattning klar i samma minut 1982 som händelserna inträffar i Hårsfjärden att det a) inte var några ubåtar och b) det i varje fall inte var sovjetiska ubåtar. Hade han själv dykt ner i Hårsfjärdens böljor och förvissat sig om detta?
Vad grundade han sin ”sekundsnabba” uppfattning på i oktober 1982, då han dessutom var alldeles nytillträdd som utrikesminister med starkt begränsade kunskaper i utrikes- och säkerhetspolitik? För att inte tala om tekniska kunskaper om ”ubåtar och sådant”! Hade utrikesministern en bredvidstående teknisk utredningsapparat som vi övriga tjänstemän på UD inte kände till? Den enda instans som i oktober 1982 hade kapacitet och förmåga att undersöka och begripa sig på den typ av bevis som kom fram var landets ÖB och de militära myndigheterna. Vem eljest hade den tekniska kapaciteten och kunskapen att motsäga ÖB:s utlåtanden och slutsatser?
När statsminister Palme överlämnar den av mig författade protestnoten den 26 april 1983 kl 15.15-16.00 till Sovjetunionens ambassadör Pankin poängterar han i samtalet med Pankin just detta, nämligen att han till fullo litar på den av ÖB och sedermera av Sven Anderssons Ubåtsskyddskommission fastställa slutsatsen att det var sovjetiska ubåtar som befunnit sig i Hårsfjärden (Dagbok från UD sid 198-199). Bodströms idé på mötet hos Palme på
Statsrådsberedningen söndagen den 24 april 1983 – där jag var närvarande och då protestnotens slutliga innehåll fastställdes (Dagbok från UD sid 189-195) – att regeringen kunde ”ta en paus på några veckor och s a s fundera på saken” – avfärdades av Palme med att ”regeringen måste agera mindre än en halvtimme efter rapportens publicering” (alltså Ubåtsskyddskommissionens rapport den 26 april 1983) och till Sovjetunionen avlämna en skarp protestnot (Dagbok från UD sid 190, noten).
Det fanns alltså en ”falang” redan ”från sekund ett” i ”Hårsfjärdendramat” som av rent politiska skäl, eller skall man säga vänsterideologiska skäl, eller sovjetpolitiska skäl, ville förhindra, försvaga och underminera Sven Anderssons Ubåtsskyddskommissions dramatiska slutsatser att det var Sovjet som på nytt hade kränkt svensk inre vatten (alltså efter U 137 år 1981). En stark protest avvek enligt denna falangs mening från det traditionella sättet som Sverige brukade uppträda på gentemot Sovjetunionen – alltså med undfallenhet och ”stryka medhårs”.
Vad som alltså dyker upp här är den ”traditionella Undénska undfallenhetspolitiken” mot Sovjetunionen, där den tämligen hårt formulerade protestnoten avviker från det ”svenska traditionella uppförandemönstret mot Sovjet”. Med på mötet hos Palme söndagen den 24 april 1983 var även Sverker Åström, som var bland dem som starkt förfäktade denna uppfattning. Han ville ”mildra protestnotens skrivningar”. I dessa ”politiska konstellationer” stod, kan man säga, statsminister Palme ”till höger” och understödde faktiskt ”mina hårdare formuleringar” i protestnoten (Dagbok från UD sid 189).
Citerat från:
https://theutenberg.wordpress.com/14-2/
"När man t ex läser ÖB:s (Lennart Ljung) tilläggsrapport den 9 november 1981 (tillägg till hans rapport den 4 november) om U 137-kränkningen blir det fullständigt obegripligt att någon ens seriöst kan föreslå att U 137:s intrång kunde vara en ”olycksalig felnavigering”. Icke! Återigen, avsaknad av kunskap och frånvaron av detaljer bygger upp en mytbildning som fortplantar sig och till slut uppfattas som ”den obestridliga sanningen” (sid 50-51 i Dagbok från UD).
Vi som läste dessa hemliga ÖB-rapporter när det begav sig 1981 (U 137) respektive 1982/1983 (Hårsfjärden) var tvungna att reagera på det som landets ansvarige Överbefälhavare rapporterade till regeringen samt agera på grundval av detta. Ingen annan kunde ha någon annan konsoliderad uppfattning än landets ÖB, som satt på de enda och verkliga resurserna att utreda detta. Det är en gåta hur förre utrikesministern Bodström kunde ha sin uppfattning klar i samma minut 1982 som händelserna inträffar i Hårsfjärden att det a) inte var några ubåtar och b) det i varje fall inte var sovjetiska ubåtar. Hade han själv dykt ner i Hårsfjärdens böljor och förvissat sig om detta?
Vad grundade han sin ”sekundsnabba” uppfattning på i oktober 1982, då han dessutom var alldeles nytillträdd som utrikesminister med starkt begränsade kunskaper i utrikes- och säkerhetspolitik? För att inte tala om tekniska kunskaper om ”ubåtar och sådant”! Hade utrikesministern en bredvidstående teknisk utredningsapparat som vi övriga tjänstemän på UD inte kände till? Den enda instans som i oktober 1982 hade kapacitet och förmåga att undersöka och begripa sig på den typ av bevis som kom fram var landets ÖB och de militära myndigheterna. Vem eljest hade den tekniska kapaciteten och kunskapen att motsäga ÖB:s utlåtanden och slutsatser?
När statsminister Palme överlämnar den av mig författade protestnoten den 26 april 1983 kl 15.15-16.00 till Sovjetunionens ambassadör Pankin poängterar han i samtalet med Pankin just detta, nämligen att han till fullo litar på den av ÖB och sedermera av Sven Anderssons Ubåtsskyddskommission fastställa slutsatsen att det var sovjetiska ubåtar som befunnit sig i Hårsfjärden (Dagbok från UD sid 198-199). Bodströms idé på mötet hos Palme på
Statsrådsberedningen söndagen den 24 april 1983 – där jag var närvarande och då protestnotens slutliga innehåll fastställdes (Dagbok från UD sid 189-195) – att regeringen kunde ”ta en paus på några veckor och s a s fundera på saken” – avfärdades av Palme med att ”regeringen måste agera mindre än en halvtimme efter rapportens publicering” (alltså Ubåtsskyddskommissionens rapport den 26 april 1983) och till Sovjetunionen avlämna en skarp protestnot (Dagbok från UD sid 190, noten).
Det fanns alltså en ”falang” redan ”från sekund ett” i ”Hårsfjärdendramat” som av rent politiska skäl, eller skall man säga vänsterideologiska skäl, eller sovjetpolitiska skäl, ville förhindra, försvaga och underminera Sven Anderssons Ubåtsskyddskommissions dramatiska slutsatser att det var Sovjet som på nytt hade kränkt svensk inre vatten (alltså efter U 137 år 1981). En stark protest avvek enligt denna falangs mening från det traditionella sättet som Sverige brukade uppträda på gentemot Sovjetunionen – alltså med undfallenhet och ”stryka medhårs”.
Vad som alltså dyker upp här är den ”traditionella Undénska undfallenhetspolitiken” mot Sovjetunionen, där den tämligen hårt formulerade protestnoten avviker från det ”svenska traditionella uppförandemönstret mot Sovjet”. Med på mötet hos Palme söndagen den 24 april 1983 var även Sverker Åström, som var bland dem som starkt förfäktade denna uppfattning. Han ville ”mildra protestnotens skrivningar”. I dessa ”politiska konstellationer” stod, kan man säga, statsminister Palme ”till höger” och understödde faktiskt ”mina hårdare formuleringar” i protestnoten (Dagbok från UD sid 189).
