Kul tråd TSl!
Är man. Arbetar som st-läkare. Grundlön är 42000 brutto. Sen tillkommer jourersättning+övertid+komptid. Dessa ersättningar gör att man kan få upp lönen ordentlig om man är beredd på att slita ut sig/bränna ut sig.
Är 33 år. Bor i bostadsrätt med sambo och ett barn.
Bor i en mindre stad i sverige dvs ej dyrt att köpa boende. 1.5 milj kostade den. Lågt belånad.
Boende tycker jag dock är viktigt varför vi har lagt ner pengar på att få den helrenoverad.
Har också en annan fastighet som jag hyr ut som ger ytterligare inkomst som dock beskattas mindre än mitt ordinarie jobb där skatten är löjligt hög.
Äger en gammal bil som jag fått ärva. Används sällan. Cyklar till jobbet. Sambo promenerar till jobbet.
Äter hemlagad. Äter ute nån gång per vecka hela familjen.
Reser 1-2 ggr utomlands per år hela familjen. Inget exklusivt. Alltid inom europa.
Normala kläder. Köper grejor som håller länge men inga lyxmärken. Köper därmed sällan kläder. Äger dock en dyr klocka men thats it.
Även sambo har bra lön. Sammantaget har vi bra hushållsekonomi och det mesta går till amortering och en del sparkapital. Vi har allt vi behöver och saknar inget som iallafall är köpbart. Känns bra att inte leva lön till lön.
Ingen risk att bli uppsagd och arbetslöshet existerar inte inom min specialitet. Upplever jobbet som givande och meningsfullt så länge man jobbar "lagom".
Man gör skillnad för andra människor liv. Ibland räddar man liv också och det ger en jävla kick.
Ovanstående saker är betydligt viktigare än bara ha hög lön.
Känns skönt att ha pengar sparat vilket ger möjlighet och frihet att göra vad man vill men samtidigt känner att man inte behöver.
Antar att jag inte har behov att köpa en massa dyra saker. Men är inte heller nån anti-materialist eller liknande. Mina få vänner värderar mig för den person jag är och inte vad jag äger/köper. Vad folk i periferin tycker om mig skiter jag fullständigt i. Inget behov att visa upp mig för någon.
Finns heller ingen kultur bland kollegorna att snacka om pengar eller skryta om materiella ting. Ingen prestige i det. Ialla fall inte inom min specialitet på min arbetsplats. Alla känner ju bra och det finns dom som har dubbla min grundlön (sen tillkommer jourersättning etc).
Mina "hobbies" är motion och vara ute i naturen för då slipper jag folk. (alla som inte är familj/vänner). Dvs ingen dyr hobby.
Min materiella standard har inte förändrats när jag gick från en at lön till st lön.
Betraktar mig själv inte som höginkomsttagare. Har en knegarpolare som tjänar bra och han började jobba direkt efter gymnasiet. Själv har jag en lång studietid bakom mig. Tyvärr slösar han bort alla sina pengar på skit.
Sen förstår jag inte riktigt hur folk blir rika i detta kommunist land. Vissa månader kommer jag upp i 60000 brutto men det blir ju inte mycket mer pengar i fickan jämfört med grundlönen. Känns som man jobbat gratis och dessutom utarbetad. Fattar inte skattesystemet.
Sen finns ju möjligheten att jobba som hyrläkare via egen firma och då pratar vi om andra summor och avdrag men det är en annan historia. Har dock inte så mycket kunskap om detta.....
Jag lever materialisktik ett normalt liv. Jobbet och pengar får allt mindre prio med åren.
Antar att det bero på mina tidigare erfarenheter: Tid drabbats av deppresion, förlorat en nära person som jag älskat, blivit pappa, kris i samborelationen tidigare.... sådana saker förändrar en och jag tycker att familj, hälsa och tid är det viktigaste. Tar ut all jourkomp som tid. Hellre ledig med grundlön än jobba massa, bli sliten och betala allt i skatt.
Sen träffar man ju i jobbet mycket sjuka människor och inser då hur bra man har det så länge man är psysisk/fysisk välmående. Det är iallafall min livsfilosofi.
Om drygt 1 år blir jag specialist och då gör man ett rejält lönehopp. Då finns det ytterligare skäl att inte jobba mer snarare mindre. Bara mer skatt till staten som slösar pengarna.
Lite svårt att bedöma i tråden vad som är riktiga löner respektive flashbacklöner
Det verkar som jag ekonomiskt valt fel karriär
