Citat:
Ursprungligen postat av
Provokatör
Läste lite på deras sida #vistårinteut, jag hittade en text om saknad, och jag funderar på fullt allvar om inte deras verksamhet gränsar till kollektiv sinnessjukdom.
"Om saknad....
Aldrig röra vid dörrhandtagen. Aldrig andas samma luft som jag.
Aldrig möta min blick igen. Aldrig röra vid mig igen.
Så skrev han plötsligt, för en månad sedan. Berättade var han var. Och jag kände ren lycka. Och saknad. Hur man kan sakna någon som egentligen bara gjort ett gästspel i ens liv är märkligt. Men på något sätt har han blivit den. Den som var först. Den som fick mig att inse allvaret. Inte så att jag inte förstått allvaret innan.
Röra vid dem. Höra deras röster. Dricka té. Äta naan. Träna dari.
För de finns kvar.
Inte bara i mina tankar och i mitt hjärta.
De lever.
De finns."
/Provokatör
Man blir mörkrädd. Den här tråden har givit insikter man av och till hade velat vara utan. Samtidigt i gruppen Stoppa utvisningarna till Afghanistan meddelar en annan kvinna att hon ämnar
adoptera en 19-årig afghan. Bemöts givetvis av hjärtan, glada tillrop och av en och annan som går i samma tankegångar.
I en annan tråd är man upprörd över att "barnen" som visat sig vara vuxna ska bedömas efter den ålder de har nu och inte efter den ålder de (kanske) hade när de ankom till Sverige. Utgångspunkten att det är
barn som är skyddsvärda har utbytts mot att män
som en gång i tiden var barn ska vara det.
Det är som ett alternativt universum.
