Citat:
Khalil mejlade mig i mitten på augusti och skrev att han arbetat med ensamkommande flyktingbarn i över åtta år. Under denna period hade han varit i kontakt med nästan alla myndigheter och han skrev att han hade mycket att berätta. Jag blev nyfiken och vi bestämde att jag skulle göra en intervju med honom när jag kom till Skåne.
– 2009 började jag jobba med flyktingar, så kallade ensamkommande flyktingbarn, som de kallades. Jag trodde att jag skulle arbeta med ungdomar mellan 14-17 år, men det blev tydligt med en gång att det inte var några barn det rörde sig om. Folk pratar om felmarginalen, att den är någonstans mellan 17 och 18 år, men det är det inte. Det här är folk som är tio år äldre än de säger. Under mina åtta år som jag jobbat med ensamkommande har jag bara haft ett par stycken som varit under arton. De flesta var omkring tjugofyra, tjugofem…. upp till trettio… Företaget jag jobbade på hade tretton boenden och de flesta inskrivna där var runt tjugofem år gamla.
– Det jag har stora problem med är att 25-åringar går i samma skola som 15-åringar. När jag skriver in dem i skolan, så tycker jag det är jobbigt. Fruktansvärt jobbigt. Jag vet att sjuksköterskorna vet det, att studievägledarna vet det, att lärarna vet att de inte är några ”barn”. Det är absurt att vi ska ha vuxna män som går i skola med tonåringar. Min personliga syn är, att det inte finns några ensamkommande flyktingbarn.
http://katerinamagasin.se/att-betala-sa-mycket-unga-friska-man-det-ar-sloseri-med-resurser/