Citat:
Ursprungligen postat av
inden
Jag föddes som ett maskrosbarn och levde då i ett sunkigt betongområde i ett socialistiskt 1980-tal. Där fanns de, parasiterna, gömda i sina föreningslokaler väntades på att ett lämpligt värddjur skulle komma förbi ...
Med tonåren kom hatet men då fanns ingen kvar. Det fanns inga anslag. De ”engagerade” hade dragit vidare till barnhemsinsamlingar i Östeuropa och apatiska barn från Balkan ...
Så gick jag förbi Medis häromdagen och plötsligt for jag tillbaka 30 år i tiden. Där var de igen, nya namn men samma märkliga vuxenvärld. De har ingen som helst vilja att hjälpa dessa utsatta människor. De vill att de ska vara hjälplösa och leva i en sorts symbios där de parasiterar på det bidragsdugliga värddjuret.
Det äcklar mig något så fruktansvärt.
Till viss del delar jag din känsla av äckel. Vilket osökt för mig vidare till Sveriges Radios P1.
Demonstration har på morgonen behandlats i P1:s Godmorgon världen. I delen som heter Panelen där - med risk för att ha missuppfattat namnen samt stavat dessa fel - Anna Herrdy, Karin Pettersson och PM Nilsson fick svara på frågor om demonstrationen.
Anna tyckte det var en succe och menade att afghanerna tagit ett eget initiativ och gör det hela på egna villkor. Det här gäller deras liv, det här var deras sista chans. Anna förutspådde också att det skulle bli mycket större. Demonstrationerna kommer att spridas till hela landet, till skolor och så. Hon konstaterade också att Miljöpartiet inte längre vill ha nån förändring och i princip beskrevs Gustav Fridolins besök vid demonstrationen som ett besök av en maktlös liten lort. I princip avfärdade hon Miljöpartiet vilket är intressant ur ett helt annat perspektiv än ur den afghanska demosntrationens.
Karin trodde också att demonstrationen skulle få effekt. Demonstrationen kommer att få stora politiska effekter, komma att väcka den vilja att hjälpa, väcka det stora engagemang som väcktes hösten 2015. Den fantastiska stämningen från 2015 kommer att upprepas. Vidare skakar demonstrationen om det politiska ansvaret - eller nåt annat politiskt. Karin tyckte också att det var fel att avvisa afghanerna eftersom dessa börjat rota sig i Sverige.
Nilsson trodde däremot inte att demonstrationen skulle få effekt. Dock trodde han att demonstrationen uppfattdes som mycket positiv, han ansåg den vara städad. Samtidigt trodde han inte att Migrationsverket komemr att ge efter för afghanernas krav. Svenska staten måste nu visa att ett ja är ett ja och att ett nej är ett nej.
Betraktar man svaren är det egentligen bara gammal skåpmat på temat att alla som vill, har en mänsklig rättighet att få bosätta sig i Sverige. Nilsson spelade lite hård och sa att ett nej är ett nej o.s.v. Men han vet ju precis som jag att svenska statens kapacitet och vilja att på riktigt avvisa afghanerna inte är överdrivet stor.
Det enda intressanta var Annas övertygelse - snarare vetskap skulle jag säga - att demonstrerandet kommer att spridas. Hon ljög dessutom för hon vet ju så klart att det inte alls är afghanerna som tagit initiativ till demonstrationen. Det är de vanliga professionella aktivisterna som ligger bakom alltihop. I vart fall har de varit avgörande för att det hela skulle bli av. Men det ligger inte direkt i dessa aktivisters natur att respektera lagar och regler, fattade beslut eller någon annan åsikt än sin egen. Det ligger inte heller i deras natur att hjälpa andra utan andra används bara som ett medel i kampen. Att afghanerna är ensamstående män som är beredda att stå ut med mycket tilltalar nog också några av de kvinnliga aktivisterna.
Avslutningsvis vill jag bara helt på riktigt säga att min uppfattning är att den här demonstrationen ska betraktas med den råaste cynism. Och då menar jag när det gäller aktivisterna, svensk media och svenska staten. Afghanerna är säkert inte några oskyldiga lamm, men jag tvivlar på att de alla är lika otäcka som aktivisterna och deras vänner inom media och myndighetessverige. Afghanerna vill bara ha det bättre än de haft och nu kämpar de för det. Ett helt naturligt beteende. Normalt sett ett uppskattat agerande. Afghanerna på Medborgarplatsen har jag alltså inte direkt nåt emot. De är nog som folk är mest. Något aktivisterna och de andra definitivt inte är.