Det här har ingen som helst koppling till det aktuella fallet, men kanske ändå.
Råkade ut för ett liknande kräk under min högstadietid. Jag var 13, ensam, mobbad, en dag fanns han plötsligt där - Min nya vän. Fritidsledaren. Visserligen vuxen men givet omständigheterna kändes det bara bra. Han var omtyckt av alla, både av barn och föräldrar och övrig personal på skolan, en fantastisk person som bara vill väl. Det var iallafall den bild han hade målat upp, den bild alla trodde på. Alla, utom de som fick se den andra sidan av honom. Tackar fan för att han valde ut mig som hans nästa leksak. Vem skulle ha trott på mig om jag hade berättat att han våldtog mig. Gång på gång. I hans båt och i hans bil. En gång i skolan, en gång hemma hos mig. På hotell och offentliga toaletter.
Det pågick i över ett år. Jag skämdes så mycket att det inte ens går att beskriva, men min allra största fasa var att någon skulle få reda på min äckliga hemlighet.
Det är helt enkelt omöjligt att förklara så någon förstår varför jag kom tillbaka varje gång han kallade på mig. Lika omöjligt är det att på ett begripligt sätt förklara varför jag inte säger något. Kanske är det för att de lögner jag har berättat för att skydda min hemlighet har stigit över mitt huvud och känns omöjliga att ta tillbaka. Så jag höll käft och försökte få det att se ut som om allt var okej, det var det enda jag kunde komma på att göra.
Så länge jag inte berättar sanningen är min skamfulla hemlighet säker; så länge ingen får veta något är jag säker.
Det resonemanget saknar all logik men det var så det kändes.
Jag är vuxen nu men jag mår fortfarande illa bara av att tänka på det som hände.
Citat:
Ursprungligen postat av
LuluBrooksie
Är det bara jag som tänker "bra jobbat att inte säga något i 30 år och komma nu"?
Det är säkert fler än du som tänker så, men det visar bara att du inte förstår den bottenlösa skam och de känslor av skuld som sexualbrott mot pojkar för med sig. Det är inte ditt fel, detta är perspektiv jag tror de flesta inte kan föreställa sig. Jag var bara tretton, men redan då begrep jag att det här är inget man talar om för dessa brott skuldbelägger offret lika mycket som förövaren, om inte mer. Så jag höll käft. I mer än 30 år.
Detta inträffade i början av 80-talet i en skola i en Stockholmsförort, men jag är övertygad att dessa svin fortfarande finns där ute.