Citat:
Ursprungligen postat av
Konrad
Här är en dansk politiker som vågar säga emot:
"– Jag har den senaste tiden nått en gräns där jag blir illamående när politiker säger att vi måste stå tillsammans, och att vi måste leva som vi gjorde innan. Men det kan vi naturligtvis inte. De pratar mycket, men de kommer aldrig med någon lösning och då blir det hyckleri. De får ju inte stopp på de migranter som kommer till vårt land från muslimska länder och de utvisar inte de kriminella utlänningarna, säger Pernille Vermund till tidningen.*
Men är det inte fint att stå tillsammans när något sånt här sker?*
– Första gången är det fint, andra gången kan det gå, men när ingen gör vad de ska så klingar det illa i mina öron.*"
http://www.expressen.se/kvallsposten/dansk-toppolitiker-i-blasvader-efter-terrorutspel/
Det är egentligen otroligt att det ska vara så kontroversiellt att göra dylika uttalanden.
Manifestationer likt denna i Stockholm är på intet vis ovanliga, det sker i stort sett varje gång.
Vi måste visa oss starka. Vi måste stå upp mot terrorn. Dom kan aldrig besegra oss. Osv osv.
Men Sverige ska väl i vanlig ordning visa sig som världsledande så ingen skulle väl bli särskilt förvånad om hela historien förvrängs till den milda grad att man i slutänden står med enad front mot dom hemska lastbilarna.
Det är inte människor som dödar, det är lastbilar!
Älska människor!
Problemet med alla dom här manifestationerna är inte själva kärleksbudskapet, problemet är betydelselösheten.
Det kommer inte sitta några terrorister vid sidlinjen som tänker:
Satan också, nu står dom där enade och älskar varandra igen, vårt mål var ju att alla skulle bråka o hata!
Näe nu ger vi upp, det är ju inte lönt o hålla på om det bara leder till mer kärlek.
Pernille har därmed rätt.
Första gången kan det vara fint.
Andra gången är det okej.
Men hur många av dessa terrordåd har västvärlden inte upplevt nu på kort tid och hur ofta har inte det efterföljande budskapet varit exakt detsamma?!
Pray for #, köp en fin tröja, älska din granne.
Men sen då?
Ja då sätter vi oss bara lugnt ner igen och inväntar nästa attack och sen börjar vi om med samma rutin igen.
Att fundera på själva grundproblemen går inte an minsann.
