Den stora filmprojekts-tråden (för filmtittaren)

Jag tror Kirk Douglas. har luftat liknande åsikt om att 10 filmer är för mycket som krav, och jag ser som sagt hellre fler men kortare projekt här i tråden om det skulle innebära mer aktivitet än omvänt. Annars är det ju lätt fixat om du har ett annat projekt med 5 filmer på G så kan du kanske köra en intressant jämförelse-projekt med Ozu? Nu vet jag inte vad det skulle vara men tycker att det låter på förhand väldigt intressant.

Ja just det! Kom ihåg det nu när du sa det.
En annan sak jag kom ihåg var något märkligt min kompis fick för sig om filmen, vi var ett gäng som brukade titta på film mycket och alla utom jag tyckte filmen var skitbra särskilt min kompis. Så en dag skulle vi titta på film och någon föreslog att vi skulle titta på Crash (för typ femte gången) då min kompis plötsligt sa att hon nu "bojkottade" filmen. Varför? Jo enligt henne hade filmen orsakat att en subkultur utvecklats i England där fans av filmen börjat krocka med bilar samtidigt som det knullades vilt i baksätet
Vidare berättade hon att flera personer (bland bilkrocksknullarna) blivit så svårt skadade att dom blivit amputerade men att detta bara gjorde dom mer sexuellt attraktiva inom gruppen så dom amputerade bara var glada. Så hon ville inte "stödja" detta genom att se filmen.
Fattar inte var hon fick det här ifrån, hon var ju inte den vassaste kniven i lådan,men herregud!

Fy fan, när verkligheten överträffar dikten eller vad säger man? Jag kan respektera folks livsstilar och försöker undvika att döma hur någon väljer att få sina "kicks", men i det här fallet så är ju deras sexuella lustar en direkt fara för andra oskyldiga människor. Det är oförlåtligt.

Bilkrocksknullarna gillar jag. Att jag inte kom på det ordet när jag skrev min recension. Tycker att vi ska försöka lobba för att få in det i SAOL. Ser framför mig hur någon vinner en omgång Alfapet med det ordet samtidigt som föräldrarna blir ilska.

Filmprojekt: Fem Gånger Ozu
#1: I Was Born, But... (Umarete Wa Mita Keredo)

IMDB - Letterboxd

I Was Born, But... är en av Ozus tidigare filmer och den första av sex att vinna det japanska Kinema Junpo-priset. I centrum står en familj som flyttat till en ny ort och framförallt de två bröderna som tvingas anpassa sig till det nya livet. Filmen snävar in på flera olika spår av handling och hanterar olika teman och konflikter som de två bröderna stöter på. Till en börjar fokuserar filmen på brödernas utanförskap när de som nykomlingar möts av mobbare, i andra akten har rollerna förändrats och det är nu bröderna som är ledare för gänget och i tredje akten byter vi helt fokus och Ozu fokuserar istället på brödernas missnöje med faderns roll på arbetsplatsen.

När handlingen beskrivs låter det genast plottrigt och ofokuserat men i Ozus händer flyter hela filmen ihop snyggt. Egentligen fungerar I Was Born, But... nästan som tre kortfilmer centrerade kring samma grupp människor med unika teman som byter av varandra efter ungefär en halvtimme var. Framförallt är det hela en charmig berättelse och jag har överlag mycket lättare att associera till dessa två bröder än jag har till de äldre karaktärer som ofta dyker upp i Ozus filmer och jag tror att I Was Born, But... är en enklare film att sätta sig in i för den som är nyfiken på Ozu än hans senare alster även om den kanske inte är lika tekniskt imponerande som vad han skulle komma att göra under 50-talet.

Jag blev positivt överraskad av den här filmen, framförallt då jag brukar ha svårt för stumfilmer men också för att jag tidigare funnit Ozu rätt platt och tråkig (de familjeintriger han tidigare porträtterat ger mig absolut ingenting). Det här är en enkel film som trots det erbjuder att mysigt familjedrama ur flera vinklar vilket är tillräckligt för att jag ska vara nöjd.

Betyg: 3/5

Kommentar: Ungefär på samma nivå som Floating Weeds. Helt klart godkänd och lite bättre än så men ingen höjdare.

Filmer i projektet:

Filmprojekt 6: David Cronenberg
#13 eXistenZ (1999)

Imdb


När ett nytt virtuellt-verklighetsspel ska lanseras uppstår det skottlossning och ett våldsamt upplopp. PR-managern Ted Pikul (Jude Law) ser sig manad att skydda gamedesignern Allegra Geller (Jennifer Jason Leigh) och tillsammans flyr de iväg i säkerhet. För att säkerställa att spelet inte har blivit infiltrerad av främmande fientliga makter kopplar de in sig i eXistenZ och börjar spela. Men ju mer de spelar desto svårare är det att särskilja vad som är verkligt och vad som är fiktivt.

Svårt att inte spoila sönder filmen då mycket hänger på hur säcken knyts ihop i slutet. I min mening misslyckas Cronenberg katastrofalt med det vilket gör att filmen får ett lågt betyg. Så, över till allt det andra.

eXistenZ har en intressant cast med Jude Law och JJL som huvudkaraktärs-duon där vi också får se Willem Dafoe och Ian Holm i ett par minnesvärda biroller. Jude Law har jag haft lite svårt för då jag under min uppväxt mest associerat honom som en Hollywoodstjärna av ”söt-pojke”-slaget, (typ trenden som Brad Pitt skapade om jag inte minns fel från mina pojkår). Egentligen är han väl en habil skådis och gör ett bra jobb. Här känns han just lite för mycket söt pojke för att bära rollen som manlig hjälte. Fast å andra sidan så ska hans rollfigur vara lite av det mjuka mesiga slaget så kanske det passar bra ändå. JJL fick jag inte upp ögonen för tills jag såg henne i Tarantinos vinterwestern häromsenast där hon briljerar i rollen som Daisy Domergue. Här är hon väl mest bara okej. Kunde lika gärna ha sett vilken annan skådespelerska som helst i rollen och det hade inte ändrat på något. Lite besviken är jag faktiskt på henne.

Mycket av filmen utspelar sig i denna virtuella verklighet som spelet eXistenZ utgör. Mycket groteska kroppsscener där Cronenberg och hans specialeffekts-team har haft det roligt med att konstruera fram alla muterade organismer och bio-pods hål. Jag har svårt att köpa större delen av filmens handling, framförallt tycker jag det inte hänger ihop att JJLs karaktär ska vara gamedesigner men inte minns något om hur spelet är konstruerat. Det stör mig flera gånger under filmen. Man får svar på några av frågorna mot slutet, även om det kan vara oklart om vad som är verklighet och vad som är spel. Jag blev ganska så missnöjd med hur filmen valde att knyta ihop det hela så att säga, vilket gör att jag inte kan ge något högre betyg än en enkel tvåa.

Som vanligt bra gjort tekniskt och skådisarna är väl inte något större fel på även om jag har sett bättre prestationer i Cronenbergs andra filmer. Tankarna drogs osökt till Nolans Inception och den nu högaktuella TV-serien Westworld som går på HBO och som båda handlar om karaktärer som befinner sig i konstruerade fiktiva världar. Är man intresserad av den genren med virtuella verkligheter och spelmiljöer så kan eXistenZ vara värd att se. Själv tyckte jag att filmen under de sista 20 minuterna blev mest en stor besvikelse, tyvärr.


Betyg: 2/5


Cronenberg hade en - hyfsad - bra period där på 80-talet och i slutet av 70-talet med The Brood och fram till Dead Ringers, men måste säga att 90-talet mest varit en svacka med besvikelser. Bara två filmer kvar dock så känns skönt att projektet snart är över.

Filmer i projektet:

Det har jag full förståelse för med tanke på vilka betyg du gett filmerna i projektet. Tur att det inte är ett mastodontprojekt!

Jag känner mig erfarenhetsmässigt sett rikare efter att ha plöjt igenom hans filmer och om det uppstår några Cronenberg-diskussioner så har jag ju mitt på det torra, annars så har nog det här projektet varit ett av de minst uppskattade för egen del. Hans filmer faller mig inte i smaken men jag brukar ju poängtera hur pass välgjorda de ändå är. Hoppas iaf att de två som är kvar kan överraska positivt.

Nej, tur det att det inte var ett större projekt. Jag kände att den här skräckmånaden passade som ett bra tillfälle att göra klart dem relativt snabbt och intensivt.

Filmprojekt 6: David Cronenberg
#14 Spider (2002)

Imdb


Dennis Clegg (Ralph Fiennes) har precis släppts ut ur ett mentalsjukhus och bosätter sig i ett slags värdshus för en liknande skara sköra störda människor. Under hans vistelse där får vi se barndomsminnen spelas upp där den nu vuxna Clegg befinner sig som en osynlig statist i hörnen och i korridorerna i sitt gamla hus. Fram träder bilden av en svår och hemsk uppväxt där paralleller går att dras från det som han fick genomleva då påverkar hur hans mentala hälsa är idag.

Jag måste säga att jag är förvånad över hur pass mycket Spider griper tag i mig då detta oftast är en typ av film jag har svårt för. Misär i massor och få om ens några ljuspunkter under filmens gång. Ralph Fiennes är en gudabenådad skådis som fortsätter leverera träffsäkra stabila och fängslande rollprestationer. I rollen som Dennis Clegg ger han ett ryckigt, osammanhängande och väldigt nervöst intryck där han försöker pussla ihop minnet av vad som hände med hans föräldrar när han var liten. Det är en skör individ som inte har alla hästarna hemma i stallet. Jag känner med honom och han får direkt min sympati. Ju mer vi får veta om hans bakgrund desto mer tragiskt och sorgligt blir det fram till slutet.

Jag har svårt att koppla några direkta teman eller motiv till varför man skulle kunna se att det här är en Cronenbergfilm. Ingen body-horror eller kroppslig fascination som tar över handen utan en ömsint studie över en sjuk individ som försöker pussla ihop bit för bit när allt gick snett för honom. Jag ser väl snarare i så fall en utvidgning av begreppet body-horror där psykosomatiska och mentala sjukdomar kommer in i bilden. Åkommor som i sin tur påverkar kroppen. Eller nja, snarare att om inte hjärnan fungerar som den ska så påverkas hela ens existens och liv. Det känns dock lite för långsökt för att vara Cronenberg.

Jag är kluven då jag trots genren och bristen på typiska Cronenbergtroper ändå känner mig blödig över Fiennes livsöde. Om jag får dryfta mig med att jämföra med Satyajit Ray så får jag närapå samma ömsinta humanistiska handsmekning över Spider som i indierns filmer. Visst, fadern spelad av Gabriel Byrne är en skitstövel, men det är gjort utan något större dömande eller värdering. Han bara är som han är: en missnöjd rörmokare som super sig full och låter lustarna styra sina handlingar. Jag blir stundtals arg på honom, men det släpper efter ett tag. Jag känner mig för att vara snäll med Cronenberg för en gångs skull och ger den här filmen en svag trea.


Betyg: 3/5


Skrev det i min projektstart men kan väl upprepa igen om någon undrar varför jag hoppar över A History of Violence och Eastern Promises av Cronenberg så är det för att jag har sett dem för inte så länge sedan och har dem ganska färskt i minnet. Gillar nog ryssmaffia-filmen mer än "mörk förflutet hinner ikapp dig"-filmen, om jag ska värdera de två mot varandra. Viggo Mortensen är dock riktigt bra i bådadera så hoppas att det håller i sig även i sista filmen A Dangerous Method.

Precis, 5 filmer vore perfekt som miniumum. Bra att HejAnton går i bräschen och är lite rebell, haha.

Ska bli roligt att följa ditt Ozu-projekt. Good Morning (1960) är hans bästa film i min mening just för att den är så olik hans andra filmer som jag generellt tycker bli lite av en upprepning av varandra. Dessutom är det en rolig komedi!

Filmprojekt: Fem Gånger Ozu
#2: The Only Son Hitori Musuko

IMDB - Letterboxd

En fattig ensamstående moder beslutar sig för att skicka sin son till Tokyo för att han ska kunna studera och bli "en stor man". Flera år senare dyker modern upp i Tokyo för att se vad det blivit av sonen men det kanske inte riktigt har gått som någon av dem har tänkt.

The Only Son är stilistiskt mer lik den Ozu som han senare skulle bli känd för. Mycket shot-reverse-shot under dialogtunga scener, stilla kamera och framförallt dramatiska scener som utspelar sig i folks hem. På det planet är väl The Only Son snäppet vassare än I Was Born, But... även om jag kan sakna den charmiga atmosfären som genomsyrade stumfilmen. För den delen är The Only Son överlag nästan mer tragisk än de tidigare Ozu-filmer jag sett. Här ser vi ett Tokyo härjat av depression, folk lever i fattigdom och även de utbildade får dra sig till lågbetalda yrken och tvingas låna pengar av grannarna för att kunna ha råd med mat åt sin familj. Det hela kulminerar i en fin scen där sonen ledsamt berättar för sin mor att han misslyckats med att bli "en stor man".

Mycket fokus ligger självklart på relationen mellan mor toch son, "life's tragedy begins with the bond between parent and child" inleder till exempel filmen, men också ett Tokyo i depression är självklart svårt att inte kommentera för Ozu. Men det temat som kanske resonerade starkast med mig är kring frågeställningen "vad är en stor människa?", något som både modern och sonen tvingas fundera över och komma underfund med under filmens gång.

Inte lika underhållande som I Was Born, But... men tyngre och djupare är väl fint det med. Det räcker dock inte hela vägen och faller snäppet kortare än den föregående men är helt klart en duglig film och definitivt sevärt för den som gillar Ozus senare filmer och vill uppleva något av hans tidigare.

Betyg: 2.5/5

Kommentar: Avskräcks inte av det låga betyget, det finns definitivt värdefulla saker att hämta ur The Only Son för fans av Ozus mer kända alster.

Filmer i projektet:

Kul att höra. Jag ser nog själv mest fram emot de nästkommande filmer då de väl ändå är bland hans mest omtalade. Vet dock inte om jag har så mycket för Tokyo Story-liknande draman och har väl oftast lite svårt att relatera till karaktärer som är en bit äldre än mig men vi får väl se hur det går!

Filmprojekt 6: David Cronenberg
#15 A Dangerous Method (2011)

Imdb


Doktor Carl Gustav Jung (Michael Fassbender) tar sig an en notoriskt svår patient (Keira Knightley) och börjar behandla henne via pyskoanalysmetoden som Sigmund Freud (Viggo Mortensen) utvecklat och introducerat. Efter någorlunda lyckade resultat träffas de båda herrarna för att diskutera psykoanalysens framtid. Smärre (större) åsiktsskillnader framträder mellan dem båda och en viss konflikt uppstår mellan två av 1900-talets stora intellektuella giganter.

David Cronenberg fortsätter det nya temat eller utvidgningen av body-horror begreppet från Spider här i A Dangerous Method. Det är inte så mycket kroppslig fascination utan mer fokus på det psykologiska, det undermedvetna och hela den freudianska och jungianska kopplingen det går att få till där. Jag ser det som en fortsatt röd tråd från hans tidiga filmer om ändock i en lite annorlunda form där de mentala åkommorna/ohälsan spelar en stor roll för det kroppsliga. När Keira Knightley avslöjar att hon drivs av en stark förödmjukelsefetisch i sitt sexuella begär, eller att hon har blivit så pass starkt betingad av förödmjukelse och dess koppling till hennes sexuella åtrå, börjar jag fråga mig själv vad som egentligen skiljer ett sexuellt begär från ett fysiskt begär och inser att om inget annat så har Cronenberg hittat sin koppling med det kroppsliga där.

Nåja, jag tycker att det mesta av psykologiserandet ändå är intressant och det är ett ämne jag gladeligen fördjupar mig i. Tyvärr är jag inte lika övertygad om att det enkom räcker som en drivkraft för att hålla igång en hel film. Det blir onekligen en spänningsfaktor när vi får se Viggo Mortensen som Sigmund Freud dyka upp och ta sig an en auktoritetsroll gentemot Fassbenders C.G. Jung. Jag tvivlar inte på att relationen är mer eller mindre sanningsenlig som det skildras här i filmen, men tyvärr blir man mest frustrerad över Freuds dryga attityd mot Jung. Den senare förväntas hela tiden berätta om sina drömmar och så får Freud äran att ge sin expertkommentar och försöka tolka drömmarna bäst han vill. När Jung sen undrar om man kanske byta rollerna så får han till svar att nej, ”Jag vill inte riskera min auktoritet” säger Freud med ett självgott flin. Så jävla drygt att man baxnar!

Och mycket i filmen står och väger här med karaktärerna. Jag anser att skådespelarna gör alla tre ett bra jobb att gestalta och porträttera dem så bra de kan. Men tyvärr är karaktärerna inte så jätteintressanta om det inte hade varit för deras historiska betydelse. Knightley är mest bara gapig och skrikig. Det sköter hon ganska bra men allt skrik och övertydlighet finner jag extremt avtändande. Mortensen gör en klockren Freud men en drygare jävel får man som sagt leta efter. Kvar har vi då Jung i Fassbenders tappning som är filmens största behållning. Han är den som till skillnad från Freud vågar ta risksprånget ut i det okända för att upptäcka nya svar och mål och möjligheter att bota patienterna med och utveckla forskningen än att bara säga att allting går att härröra till ”förträngningen av otyglat sexuellt begär”. Kanske att jag själv är mitt inne i en mytologisk period där jag slukar Joseph Campbells böcker och kanske logiskt då drar mig mest åt Jungs håll, men att han ändå vågar utmana sig själv och Freud och försöka hitta nya bättre lösningar än att bara vara en nickedocka åt den kukfixerade gubbstrutten vinner har stor respekt och aktning med i mina ögon.

Svajig film men jag finner den ändå stundtals väldigt intressant när människans psyke diskuteras så pass ingående och att man får se två av de kanske mest inflytelserika tänkarna i 1900-talets historia gör filmen ändå sevärd trots dess brister. En till svag trea får avsluta det här projektet.


Betyg: 3/5


Filmer i projektet:

SAMMANFATTNING DAVID CRONENBERGPROJEKTET

Så, 37 dagar senare och 15 filmer rikare kan jag väl sammanfatta David Cronenberg som en snuskig talangfull och skicklig filmskapare och tillika snuskig i sina ämnesval med kroppsliga deformationer och förvandlingar. Vissa gånger i de tidiga filmerna lyckas han få till en klockren krypande obehagskänsla som jag verkligen älskar i skräckfilm/thrillersammanhang. Den där kalla råa luften ute i mörka kvällar som skriker fara och hot. Däremot all gore med kroppsskräcken ger jag ärligt talat inte så mycket för. The Fly måste nog vara den film där han peakar som mest i den bemärkelsen. Om jag skulle tvingas välja en film som en slags slutgiltig representant för hans oeuvre så blir det nog den. Ruggig hemsk body-horror i all sin vidriga prakt där.

Här nedan kommer en rangordning från bäst till sämst i min högst subjektiva mening.

1. The Dead Zone (1983) 3.5/5
2. The Brood (1979) 3/5
3. The Fly (1986)
4. Dead Ringers (1988)
5. Spider (2002)
6. A Dangerous Method (2011)
7. Fast Company (1979) 2.5/5
8. Videodrome (1983)
9. Naked Lunch (1991)
10. Scanners (1981)
11. M. Butterfly (1993) 2/5
12. eXistenZ (1999)
13. Rabid (1977)
14. Crash (1996) 1.5/5
15. Shivers (1975)


Genomsnittsbetyg hela projektet: 2.5/5


Årtiondefördelning:
1970: 4 st. 2.25/5
1980: 5 st. 2.9/5
1990: 4 st. 2/5
2000: 1 st. 3/5
2010: 1 st. 3/5


Kommentar: Ska väl inte sticka under stol med att projektet mest innehöll tvåor och besvikelser. 80-talet var ändå hans bästa period vilket märktes med två av projektets bästa filmer där. Har inte tagit med de två andra filmerna jag har sett av karln från 2000-talet men annars kan nog det årtiondet tävla om att vara hans bästa eller näst bästa. Intressant utveckling han började göra där nu på slutet med att fokusera mer på det cerebrala istället för det rent fysiologiska. Mina topp tre Cronenbergfilmer känns iaf stabila och kommer nog inte att ändras i första taget. Hade varit kul att få panga på med en fyra nånstans i projektet men det har jag varit för hård för att dela ut.


Tackar alla som följt projektet och visat intresse. Ser framemot att följa flera av era andras projekt här i tråden. Jag kommer högst troligen att ta en paus nu från all form av filmprojekt fram till januari. Känner ett stort sug att mest se om en massa gamla favoriter och klassiker som det gått flera år sen sist man såg dem.

Nåväl, ha det gött och hoppas ni får en fortsatt trevlig och kuslig Allhelgona!