Citat:
Ursprungligen postat av
Merwinna
Ja, i de allra flesta fallen är det uppenbart. Uppblåsta muskler, synliga tatueringar (i synnerhet på halsen, i ansiktet och på handryggarna), ingen hjärna bakom ögonen: svara aldrig på hans första kontaktförsök. Titta ner, möt inte hans blick, gå en omväg, gå därifrån - är det som gäller. Så har jag alltid gjort och jag har aldrig blivit misshandlad.
MEN de charmiga, välklädda, välvårdade psykopaterna med bra jobb och till synes ordnad livsföring finns också! Även om de utgör bara någon procent av alla kvinnomisshandlare. Men de FINNS. Och dom kan även en normalvettig kvinna falla för tyvärr.
Håller helt med dig om att även "normal vettiga" kan råka ut för en psykopat. Fr a gäller det på exempelvis arbetsplatser där man vistas många timmar varje dag utan att i akt o mening valt de man umgås med där. Alla gånger man läser om folk som haft en psykopat som kollega eller chef, är alltid rådet från expertisen att gå därifrån, säga upp sig, byta jobb. Det går inte att förändra eller förbättra en psykopat.
Att folk fortsätter lida under psykopater på sina jobb har oftast ekonomiska o geografiska orsaker - man kan inte byta jobb så lätt.
Men i fallet att ha en psykopat i sin nära umgängeskrets, en som dessutom aktivt skadar - är ett
frivilligt val.
I fallet Lotta valde Lotta aktivt att umgås med Martin, hon var inte tvungen att skicka alla sms eller "längta" efter honom. De hade ingen tidigare historia av gemensamma barn, hus eller liknande. Hon var sjukskriven under större delen av våren och inte ens tvungen att vistas i sin andrahands hyresrätt i Stockholm.
Hon kunde avslutat detta. Precis som Angelica gjorde kunde hon stoppat allt umgänge efter första gången han misshandlade henne, satt ned foten helt enkelt. Martin misshandlade aldrig mer Angelica efter detta, trots att de fortsatte att umgås. Hon kunde tagit sitt pick o pack, sin hund och flyttat upp norrut under några månader om hon var rädd. Helt enkelt avslutat Martin. Hon hade ju avslutat förhållanden tidigare, hon var 41-år gammal och hade släkt o mor kvar i Norrland.
Hon kunde till o med flyttat in på erbjudet skyddat boende o låtit den andre ½ ägaren av hunden, hennes ex Per, ta hand om hunden så länge.
Det fanns mängder av alternativ att sluta att träffa Martin, redan efter första hotet och slaget.
Men hon
ville nog inte avsluta, förstod kanske inte hur farlig han var, eller "lockades" av just detta. Men - hon var 41-år och vuxen. Beslutet och ansvaret att fortsätta med Martin är helt och hållet hennes. I och med detta uppvisade hon ett
riskbeteende. Hon utsatte sig för större fara än många andra, inte bara genom att bruka Kokain - där hon kunde dömas för innehav, utan också genom umgänge med någon som dömts för våldsbrott
och redan hotat och misshandlat henne.
Dödsmisshandel är däremot helt och hållet Martins ansvar.