Citat:
Efter att ha läst de flesta inläggen här i tråden, så vill jag berätta en sak för er som sitter och dömer folk till höger och vänster.
För några år sedan när vi fick vårt första barn så lämnade vi bb efter ett par dagar som de två lyckligaste föräldrarna i hela världen. Efter tre dagar hemma började vårt barn krampa på högra sidan av kroppen. Han krampade inte hela tiden, utan det höll på några sekunder åt gången. Vi åkte in till akuten direkt när vi såg det. Väl där drog en cirkus igång utan dess like. Tillståndet blev värre och vi trodde att vi skulle förlora vår bebis. Första dygnet fick han tre olika kramp lösande mediciner som slog ut honom fullständigt, innan det började att ge med sig och han var kopplad till alla möjliga maskiner som pep titt som tätt när andningen slutade och de fick rusa dit och hjälpa honom med andningen. Efter ett dygn beslöt de för att sätta respirator på honom. Det tog nåt dygn har jag för mig innan vi fick svar på vad som var fel. Han hade fått en hjärnblödning. Under hela den här första tiden, typ tre-fyra dagar, grät jag så mycket att jag inte kunde prata med någon. Jag bara grät och skakade, och på kvällen fick jag nån tablett att sova på eftersom jag helt enkelt var ett vrak av brist på sömn. DÅ precis innan jag somnade i min säng på rummet som vi sov i eftersom vi inte kunde sova hos vår bebis som låg uppkopplad till massa maskiner och med personal runt sig hela tiden, då skrev jag en status på facebook om vad som hade hänt. Detta gjorde jag för att det var enklast för oss, och för att vi helt enkelt inte klarade av att ringa och prata med folk just då. En ny uppdatering varje kväll innan jag somnade. Ni som haspar ur er att ni inte fattar hur man har tid att skriva på facebook i ett sånt läge, ni har ingen aning. Du kan inte sitta precis hela tiden hos ett barn som får sån vård . Personalen beordrar en till att gå och äta och att sova. Under de veckorna vi vistades på sjukhuset så sov man ungefär 4 timmar per natt. Resten av tiden satt man hos sitt barn.
Nu till en annan del av min historia: under hela den här tiden vi vistades på sjukhuset så hade jag bara en tanke som malde runt i mitt huvud hela tiden. Tänk om de tror att jag har skakat mitt barn! Jag var fullkomligt livrädd för att någon skulle antyda något sådant. Det ställdes väldigt många frågor och vi fick svara på dom om och om igen. Det var en jävla mardröm. Så här i efterhand förstår jag ju naturligtvis varför de gjorde så.
Klart att dom måste kolla upp vad det är för människor och om något brott begåtts. Vi hade ju inte skakat vårt barn. Blödningen hade uppkommit i den komplicerade förlossningen, och efter några dagar skapade blödningen ett tryck på hjärnan som i sin tur var orsaken till kramperna.
Så snälla, döm inte människor innan ni vet vad som har hänt. Detta kan ju faktisk vara nåt annat än ni tror. Lugna er lite innan all fakta släppts. Det har uppmärksammats på senare tid att det har dömts många människor, helt oskyldiga, för att ha skakat sina barn. Det är inte helt ovanligt att barn kan få en sån här förlossningsskada. Precis innan jag fick min son, så följde jag en blogg av en kvinna som hade fått sina barn omhändertagna eftersom de misstänkte att de skakat sitt barn. Det visade sig att de var helt oskyldiga, men de fick livet förstört av allt som hade hänt.
Jag hoppas innerligt att det unga paret inte har skadat sitt barn. Om så vore fallet, så hoppas jag att rättsystemet ser till att de får sitt straff. Men innan dess tror jag ingenting.
Min son klarade sig förresten bra. Han fick epilepsi för ett år sedan som de tror beror på den lilla ärrbildningen i hjärnan. Han medicinerar mot detta och är en levnadsglad liten skitunge utan kramper idag!
För några år sedan när vi fick vårt första barn så lämnade vi bb efter ett par dagar som de två lyckligaste föräldrarna i hela världen. Efter tre dagar hemma började vårt barn krampa på högra sidan av kroppen. Han krampade inte hela tiden, utan det höll på några sekunder åt gången. Vi åkte in till akuten direkt när vi såg det. Väl där drog en cirkus igång utan dess like. Tillståndet blev värre och vi trodde att vi skulle förlora vår bebis. Första dygnet fick han tre olika kramp lösande mediciner som slog ut honom fullständigt, innan det började att ge med sig och han var kopplad till alla möjliga maskiner som pep titt som tätt när andningen slutade och de fick rusa dit och hjälpa honom med andningen. Efter ett dygn beslöt de för att sätta respirator på honom. Det tog nåt dygn har jag för mig innan vi fick svar på vad som var fel. Han hade fått en hjärnblödning. Under hela den här första tiden, typ tre-fyra dagar, grät jag så mycket att jag inte kunde prata med någon. Jag bara grät och skakade, och på kvällen fick jag nån tablett att sova på eftersom jag helt enkelt var ett vrak av brist på sömn. DÅ precis innan jag somnade i min säng på rummet som vi sov i eftersom vi inte kunde sova hos vår bebis som låg uppkopplad till massa maskiner och med personal runt sig hela tiden, då skrev jag en status på facebook om vad som hade hänt. Detta gjorde jag för att det var enklast för oss, och för att vi helt enkelt inte klarade av att ringa och prata med folk just då. En ny uppdatering varje kväll innan jag somnade. Ni som haspar ur er att ni inte fattar hur man har tid att skriva på facebook i ett sånt läge, ni har ingen aning. Du kan inte sitta precis hela tiden hos ett barn som får sån vård . Personalen beordrar en till att gå och äta och att sova. Under de veckorna vi vistades på sjukhuset så sov man ungefär 4 timmar per natt. Resten av tiden satt man hos sitt barn.
Nu till en annan del av min historia: under hela den här tiden vi vistades på sjukhuset så hade jag bara en tanke som malde runt i mitt huvud hela tiden. Tänk om de tror att jag har skakat mitt barn! Jag var fullkomligt livrädd för att någon skulle antyda något sådant. Det ställdes väldigt många frågor och vi fick svara på dom om och om igen. Det var en jävla mardröm. Så här i efterhand förstår jag ju naturligtvis varför de gjorde så.
Klart att dom måste kolla upp vad det är för människor och om något brott begåtts. Vi hade ju inte skakat vårt barn. Blödningen hade uppkommit i den komplicerade förlossningen, och efter några dagar skapade blödningen ett tryck på hjärnan som i sin tur var orsaken till kramperna.
Så snälla, döm inte människor innan ni vet vad som har hänt. Detta kan ju faktisk vara nåt annat än ni tror. Lugna er lite innan all fakta släppts. Det har uppmärksammats på senare tid att det har dömts många människor, helt oskyldiga, för att ha skakat sina barn. Det är inte helt ovanligt att barn kan få en sån här förlossningsskada. Precis innan jag fick min son, så följde jag en blogg av en kvinna som hade fått sina barn omhändertagna eftersom de misstänkte att de skakat sitt barn. Det visade sig att de var helt oskyldiga, men de fick livet förstört av allt som hade hänt.
Jag hoppas innerligt att det unga paret inte har skadat sitt barn. Om så vore fallet, så hoppas jag att rättsystemet ser till att de får sitt straff. Men innan dess tror jag ingenting.
Min son klarade sig förresten bra. Han fick epilepsi för ett år sedan som de tror beror på den lilla ärrbildningen i hjärnan. Han medicinerar mot detta och är en levnadsglad liten skitunge utan kramper idag!
Vad skönt att din son klarade sig men usch för det hemska ni tvingades gå igenom.
Jag håller med dig i det du skriver och har följt den här tråden sedan den startade och hoppas verkligen på att föräldrarna är oskyldiga. I så fall kan jag inte föreställa mig vilket helvete de genomlider just nu.
