Citat:
Ursprungligen postat av
FugitiveDuck
Filmskapandet i sig. Att man kan experimentera så otroligt mycket. En komedi måste vara rolig för att funka. En actionfilm måste vara spännande för att funka. En romansrulle måste ha med Hugh Grant i rollistan för att funka. Men med skräck så kan man göra vad fan som helst, egentligen. Som jag skrev förut så behöver en skräckfilm inte skrämma mig för att jag ska uppskatta den, utan den kanske imponerar mig på något annat sätt. Skräck KAN vara Insidious 46, eller så kan det vara Henry: Portrait of a Serial Killer. Suspiria eller Cannibal Holocaust. Motorsågsmassakern eller August Underground. Hellraiser eller Hostel. Zombi 2 eller Pontypool.
Vet i helvete om jag make:ar någon slags sense. Är så galet sömnig. Men ja. Fan. Det jag skriver är såklart ingen sanning, utan endast mina egna - konstiga - åsikter. Hatar verkligen att uttrycka mig via text, så mycket lättare att få sitta och använda munnen och viftande armar!
Jag instämmer
och förstår dig i det du presenterar dock kan ju romantisk film vara minst lika bred som skräckfilm. Man kan antingen se på
Chocolat (Johnny Depp),
Notting Hill (Julia Roberts och The Huge P. Grant) eller så kan man se på den så mycket större, bättre och mer livsbejakande filmen
Ethernal Sunshine Of The Spotless Mind som blandar in både Science Fiction och Fantasy på ett smått fantastiskt sätt. Eller varför inte titta på några filmer av Ghibli Studios som skingrar en stark kärlek till dem som står närmast i livet. På ena sidan har vi den snälla drömvärlden
Totoro och på andra har vi den smärtsamma och
tunga krigsfilmen
Grave Of the Fireflies där två små syskon försöker överleva efter kärnvapenbomben har nollat deras stabila tillvaro.
Så fort man slutar tänka "det här är rätt och fel" och slutar leva med regler kring genrer så kan filmer göra vad fan som helst
och hur brett som helst. Filmer som är befriade från detta är de som blir tidlösa klassiker.
Edit: Stavfel och fluffig luddighet är idag starkare än någonsin.