Citat:
Ursprungligen postat av
Regulus
Det tragikomiska är att det var en medveten strategi. SD-ledningen (Karlsson, Jomshof, Åkesson och Bieler) höll en presskonferens den 15 oktober där de sa: nu struntar vi i riksdagsarbetet och satsar i stället på att dela ut flygblad i Grekland och Turkiet som varnar flyktingar för att komma hit, samt på en kampanj för en folkomröstning om invandringen i Sverige:
SD lanserar kampanj: ”Kom inte hit”
Sverigedemokraterna ska samla in namn för en folkomröstning om invandringen och driva kampanj hemma och utomlands med budskapet: Kom inte hit!
– Ingen ska ens tänka tanken att komma hit, säger Paula Bieler, integrationspolitisk talesperson.
http://www.svd.se/live-sd-haller-extrainsatt-presskonferens
Redan på presskonferensen framstod det hela som ett töntigt och dåligt genomtänkt utspel. SD tar sin boll och går hem precis när deras profilfråga kommer upp på dagordningen. De kunde inte ha valt ett sämre tillfälle.
Om SD i stället tagit initiativet i den politiska debatten och lagt egna förslag till åtgärder hade de mycket väl kunnat ligga på över 30% nu. Ett strategiskt misstag av episk magnitud.
P.S. Videon från presskonferensen finns här:
http://www.youtube.com/watch?v=hebHJS-e7zg
Att gå ut i landet och försätta rörelsen i ett tillstånd av valkampanj hade inte nödvändigtvis varit ett sådant misstag om man faktiskt hade gjort det. Regelbundna, kanske rent av veckovis, torgmöten, demonstrationer, manifestationer osv. ute alla distrikten - understödda av hemresta riksdagspolitiker. SD Riks saknar knappast pengar att avsätta för ändamålet, och även om det alltid kan vara lite trög uppstart är det knappast brist på medlemmar såväl som vanligt folk som är i stort behov av att kanalisera sitt engagemang genom något (men drar sig för att hamna utanför den kosher-stämplade SD-sfären.)
Då hade man haft möjligheter i alla fall bättre än nu att nå ut till folk. Precis som man hade haft om man haft en godare relation till alternativmedia. Men, som vanligt finns det en ledning som är livrädd för att släppa kontrollen över något alls - och eftersom man bara kan ha så och så många bollar i luften innebär det att nästan allt sånt har faller platt till marken. Samtidigt är man livrädd för andra som plockar upp dessa bollar - Folkets demonstration, Fria Tider, Motpol m.m. - så i slutändan går bara en massa tid och energi till att motarbeta dessa.
En del skulle kalla det smart taktik för att vinna väljare. Jag tror det är en återvändsgränd. Människan är i grund och botten konformister, även om alla vill se sig som fritänkande är icke-konformisterna undantag. En tredjedel ungefär, läste jag någonstans är vad som kan förväntas kunna bli motståndare till en rådande samhällsnorm. (Det går säkert att leta upp belägg om någon absolut vill ha.) Jag är ingen som generellt tror på tak för partier, men det ger ändå en fingervisning för när det kommer börja gå riktigt trögt med anpassningstaktiken.
Man måste trots allt komma ihåg att hur mycket SD än försöker anpassa sig och passa in hos rådande etablissemang kommer de alltid vara det svarta fåret, de misstänkliggjordes, de med en dold agenda. Till och med nu när de blivit invandringsliberalare än andra partier i vissa avseenden. (Kvotflyktingsfrågan m.m.) Man kommer således ha oerhört tufft att växa sig större än vad de icke-konforma utgör av befolkningsgruppen. Samtidigt ligger det i anpassningstaktikens natur, att för att kunna passa in i rådande etablissemangs normer och värderingar måste man ta avstånd från de som tar (kultur)kampen för att sätta nya värderingar och normer i samhället. Alternativmedia, intellektuella i den akademiska diskursen, demonstrationsarrangörer m.fl. Dessa utesluter eller distanserar sig SD från å det kraftigaste för att få en klapp på axeln från etablissemanget.
Vi har tagit oss igenom flyktinghösten och en bra bit in på det nya året, utan att SD knappt alls växt sen i juni förra året. Kanske blir det traditionsenligt lite större tillväxt till våren, men det är dags att inse att anpassning och förnedrande fjäsk inför makten aldrig kommer lyfta ordentligt, och att tiden för det inte finns oavsett. Det finns ett sätt att skjuta i höjden, vi ser det i allt från Orban till Trump, och det är att faktiskt stå för sina åsikter, att mobilisera snarare än motarbeta alla övriga krafter som vill i samma riktning, att våga ta den metapolitiska kampen för att kasta rådande etablissemang och dess normer överbord än att anpassa sig. Se hur sossarna under första hälften av 1900-talet inte anpassade sig till den rådande borgerligheten, utan byggde upp ett helt eget samhälle - från Unga Örnar till Fonus, och livets alla skeenden däremellan.
Det första steget mot att bli ett statsbärande parti som dikterar snarare än hunsas av samhällets normer, vore att kasta ut SDs egna små politiska kommissarier - Karlsson, Jomshof, Bieler. De bryr sig trots allt ändå mer om sin egen lön och tillträde till de fina salongerna än att faktiskt försöka förändra det politiska landskapet.