Hur kan dessa mediciner med dessa biverkningar ges till folk?

...och på tvångssyndrom. Det är ytterligt svårt att dämpa tvång utan farmaka.

Inte alls svårt. De som svarar bäst på KBT är faktiskt de med OCD då exponering är den mest effektiva metod mot tvång där de flesta antingen botas eller kan leva med sina tankar via den metoden.

Finns även studier som visar att att intag av höga doser Inositol är effektiv behandling av OCD och i många länder behandlas OCD med inositol. http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/8780431

http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/11281989

Mycket forskning pågor också om glutamat reglering som behandling mot OCD http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/26301176

Finns även imunologisk behandlig då många anses ha OCD pga streptokocker infektion när de var små som skapat kronisk inflammation i en del av hjärnan (sk PANDAS hypotes).

Ingen får alla biverkningar. De flesta brukar få någon...

Det är så individuellt.

Alla får biverkningar. Alla mediciner har alltid biverkningar, det ligger i sakens natur. Även kosttillskott, som t ex magnesium, har biverkning(ar). Det man alltid får göra är att väga nyttan mot de biverkningar man upplever och lägga av om man anser att biverkningar blir för stora/svåra i förhållande till nyttan som medicinen gör. Svårare än så är det egentligen inte.

Ingen har hävdat det heller

Alla mediciner Kan ha biverkningar ja, men som du säger, så ska man väga riskerna med nyttan.
Förstår inte hur man överväger nyttan med en medicin som bygger på endast teorier, okänd mekanism, ökar risken för återfall och kronisk psykisk ohälsa, okända långsiktiga effekter, manipulerar hjärnan och på köpet hundratals eventuella biverkningar när samtidigt andra möjliga vetenskapliga och beprövade behandlingar finns. Att det är kostnadseffektiv är ingen bra argumentation heller.

Kbt, få bukt med grundorsak, fysisk aktivitet, bra sömn och kosthållning för milda åkommor.

Vid värre psykiatriska tillstånd och problem pga neuropsykiatriska störningar (som faktiskt har avvikande hjärnfunktion) behövs i många fall psykofarmaka.
Bipolaritet, psykossjukdomar, grov OCD, ADD/ADHD, PTSD pga autism, grov insomnia. Allt är omöjligt att få bukt med utan psykofarmaka. Den är inte felfri i dagens läge men man får ta det som finns.

Vad ska psykiatrin göra menar du då?, när patienterna har testat allt, blir inlåsta på LPT pga självmordstankar, gråter i frustration och sover 30 minuter per natt? Ge dem en kärring att samtala med sedan skriva ut dem?

Håller med om allt Silenced Banana sa.

Det beror ju mycket på diagnos och hur allvarliga symptomen är, om man bara har en lättare psykiatrisk problematik så funkar livet ändå hyfsat
Men om du själv skulle vara i en djup depression/melankoli när man knappt orkar ta sig ur sängen, när det blir en stor kraftansträngning att ens ta en dusch, när man knappt kan koncentrera sig tillräckligt för att kunna läsa 3-4 rader av en text då så är det vs. biverkningar av psykofarmaka ett lätt val, ibland kan alternativet till psykofarmaka vara självmord.

Det är ju mycket som du säger, man vet inte exakt vad de långsiktiga riskerna kan vara, men finns många mediciner som använts av miljoner och t.ex. av ssri har man inte kunnat se några allvarliga biverkningar även om man tar det 10-20 år.
Så vad är mest riskfyllt ev. biverkningar och långsiktiga skador av psykofarmaka vs. att man begår självmord och dör långt i förtid?

Nu kanske jag upprepar vad folk har skrivit i tråden.
Jag håller med om att psykofarmaka inte ska skrivas ut mot lättare besvär under en längre tid, helst ska man behandla lättare besvär utan psykofarmaka om det går. Har man tex fått utmattninssydrom så kan läkemedel påskynda läkningsprocessen men det borde gå att fixa det utan läkemedel om det är första gången man får det.


Men vad gäller svårare former av psykisk ohälsa så kan fördelarna av medicinen överväga nackdelarna.
Sen får man räkna med att det finns risker med att ta, gäller alla mediciner.

Att ssri skulle ha 0 effekt anser jag av egen erfarenhet bara vara skitsnack.

Jag är bipolär och har provat i princip alla mediciner, i olika kombinationer och olika styrkor under de ca 7-8 åren jag varit sjuk. Jag har alltid gått in med inställningen att det kanske är "just den här" medicinen som ska hjälpa mig. Jag har ibland blivit hjälpt under kortare stunder men alltid fallit tillbaka i måendet så ny medicin tvingats sättas in.

Helt plötsligt så träffar vi rätt, en medicin som i princip från dag ett gjorde att jag började må bra, till och med riktigt bra. Jag hade inga andra förhoppningar på den i förhållande till de tidigare medicinerna utan kände väl snarare - Jaja, ytterligare en medicin att misslyckas med. Jag har nu varit frisk, eller snarare fri från alla problem min bipolära sjukdom för med sig i över två månader. Jag kommer nu efter jul återgå till arbete för första gången på 5-6 år. Skulle inte kalla det placebo då förväntningarna på den här medicinen inte skiljer sig från de tidigare.

Att sedan ssri skulle leda till självmord är inte heller helt klarlagt, även om det i vissa fall har en tydlig koppling. Andra studier än de du visar på, menar kortfattat att antidepressiv medicin kan leda till självmord, men INTE på grund av medicinen i sig. När en person mår som allra sämst så är det ofta så att personen till och med är för deprimerad för att "orka" begå självmord. De menar istället att den största faran föreligger när medicinen börjat verka men ännu inte nått full effekt. I det läget är personen fortfarande mycket deprimerad men fått orken att faktiskt ta sina tankar och handla efter dem.

Hjälper många? Vad har du för källa på detta? 78% av deprimerade får SSRI, och 20% får SNRI (som vid låga nivåer fungerar exakt som SSRI) - trots att knappast alla deprimerade har problem med impulsivitet (vilket är det främsta SSRI hjälper mot), minst lika många deprimerade har problem med trötthet och orkeslöshet och då är det noradrenalin och dopamin man ska medicinera med.
Ironiskt att du kallar en medicin som kan ge kroniska skador för "harmlös":
https://en.wikipedia.org/wiki/Selective_serotonin_reuptake_inhibitor#Sexual_dysf unction

Löjligt dessutom att jämföra antidepp med benso och samtidigt utgå från att alla som tar benso och opiater (när fås ens opiater vid psykisk ohälsa?) kommer missbruka och överdosera.
För att medicinen ska hjälpa är det ju dock en -förutsättning- att man medicinerar rätt, vilket många läkare inte gör med antidepp. De allra, allra flesta drar alla deprimerade över samma kam, oavsett vilka symptom de har (vissa blir impulsiva och självskadar <-- kan funka med serotonin, andra är trötta och omotiverade <-- hjälper antagligen inte med serotonin då detta in påverkar dessa grejer, utan det påverkas av noradrenalin och kanske framför allt dopamin). Ändå får 98% av alla deprimerade något preparat innehållandes serotonin - är inte detta otroligt (o)lustigt?

Mina källa är från verkligheten, kännre cirka 20 pers som går på psykofarmaka som har fått hjälpt av det 90% av dom har inga biverkingar. Sen bukar även läkarna säga att cirka 50% blir hjälpa av psykofarmaka.