Att följa självhatarnas reaktioner är lite som en sån där psykologisk thriller med en tvist. Typ sjätte sinnet där det till slut går upp för psykologen att han är ett spöke. Eller detektiven i Shutter Island att han egentligen är en inlagd mental patient.
Hela tiden lägga ledtrådar ut framför huvudpersonerna men det är deras ovilja att inse sanningen som får dem att omtolka fram tills slutet då den svindlande sanningen går upp för dem.
Självhatarna tror att de är rebeller som kämpar mot ett rasistiskt etablissemang för att hjälpa arbetssamma flyktingar som flytt i panik undan tortyr. Deras kamp hyllas av folket då de ständigt medelst robin-hood-list gör finurliga kupper mot den rasistiska överheten.
Sanningen är att de är välbärgade gubbar och kärringar som utgör ett kompakt etablissemang. Som likt barnlösa pensionärer daltar med muslimska män som kommit hit för att bli daltade med, och beter sig jävligt illa. Folket betalar och drabbas av otacksamheten och protesterar allt mer. Detta försöker man stoppa genom mobbing och sitt maktövertag, något som får folket att äcklas.
Ledtrådarna är asylsökare som vägrar kliva av bussar, att det bara är män med iPhone, opinionsundersökningar och en skenande kriminalitet.
Förnekelsen är att asylsökarna är krigsskadade och irrationella, att bara män klarar den hårda resan, att iPhone tillhör livets nödtorft, att folk röstar SD i protest mot "otydlighet" och "bortglömd glesbyggd" och att invandrargäng rånar och gruppvåldtar för att det är så synd om dem.
Deras egna maktpositioner beror på att de är så jävla skickliga. De skriver så in i helvette bra att miljardkoncernen Bonnier bara måste ha deras vassa pennor. Det har inget att göra med att de skriver vad makten vill att de ska skriva.
I see dead people, but they dont know they're dead. They only see what they wanna see...
Hela tiden lägga ledtrådar ut framför huvudpersonerna men det är deras ovilja att inse sanningen som får dem att omtolka fram tills slutet då den svindlande sanningen går upp för dem.
Självhatarna tror att de är rebeller som kämpar mot ett rasistiskt etablissemang för att hjälpa arbetssamma flyktingar som flytt i panik undan tortyr. Deras kamp hyllas av folket då de ständigt medelst robin-hood-list gör finurliga kupper mot den rasistiska överheten.
Sanningen är att de är välbärgade gubbar och kärringar som utgör ett kompakt etablissemang. Som likt barnlösa pensionärer daltar med muslimska män som kommit hit för att bli daltade med, och beter sig jävligt illa. Folket betalar och drabbas av otacksamheten och protesterar allt mer. Detta försöker man stoppa genom mobbing och sitt maktövertag, något som får folket att äcklas.
Ledtrådarna är asylsökare som vägrar kliva av bussar, att det bara är män med iPhone, opinionsundersökningar och en skenande kriminalitet.
Förnekelsen är att asylsökarna är krigsskadade och irrationella, att bara män klarar den hårda resan, att iPhone tillhör livets nödtorft, att folk röstar SD i protest mot "otydlighet" och "bortglömd glesbyggd" och att invandrargäng rånar och gruppvåldtar för att det är så synd om dem.
Deras egna maktpositioner beror på att de är så jävla skickliga. De skriver så in i helvette bra att miljardkoncernen Bonnier bara måste ha deras vassa pennor. Det har inget att göra med att de skriver vad makten vill att de ska skriva.
I see dead people, but they dont know they're dead. They only see what they wanna see...
