En bit in i min första genomläsning av historien om den stackars svärmande junkern från La Mancha, kan jag konstatera att
Don Quijote är det roligaste jag läst på år och dag. Bl a episoden med de gigantiska härernas/fårskockens dammrykande marsch, där den gode riddarn får tänderna utslagna – av riktiga uslingar till på köpet, som av den onde trollkarlen förtrollats till fåraherdar – och tvingas sänka sig till att be den flyktsugne Sancho om hjälp:
Citat:
"Men avlägsna dig icke just nu, ty jag behöver din hjälp och vård; kom hit och se efter, huru många oxel- och framtänder fattas mig, ty det kännes som om jag ej hade en enda kvar i munnen."
Sancho gick fram så nära, att han nästan kom med ögonen i hans mun. Detta skedde, när balsamen redan hade gjort sin verkan i D. Quijotes mage, och just som Sancho närmade sig för att titta honom i munnen, uppkastade riddaren våldsammare, än om det avlossats ur ett gevär, allt vad han hade inombords och gav det rakt i ansiktet på den medlidsamme vapendragaren. "Heliga jungfru! sade Sancho, vad var det som nu hände mig? Utan tvivel är den syndaren sårad till döds, efter det forsar blod ur munnen på honom." Men vid det han såg nogare på saken, märkte han av färg, smak och lukt, att det icke var blod, utan balsamen ur kruset som han sett honom dricka; och det påkom honom ett sådant äckel, att hans mage vände sig ut och in, och han gav ifrån sig allt sitt innanmäte på sin egen herre, så att båda blevo riktigt utmärkt prydliga.
Rekommenderad midsommarregnsläsning!
